”Nå!” sade Mary. ”Herre min, vad karlar är tafatta – du Jöns spring ned och tala om det här för direktörn, och du Adolf telefonerar efter doktor Merén – ögonblickligen och bägge två styr ni om, att jungfrurna strax kommer upp, så att vi får fröken i säng – så – så – rör på fötterna nu!”
Efter ett par minuter var hela huset i rörelse.
Jungfrurna kom instörtande[46] – Adolf skrek i telefonen och direktör Morell for med en kanonkulas fart ur sängen och iförde sig det nödvändigaste av toaletten.
Uppe i Lillys sängkammare hjälpte de tillskyndande tjänstflickorna Mary att få sin unga fröken i säng och detta lyckades, men trots all vattenbegjutning återvände inte Lillys medvetande – de bäddade ned henne i sängen och fortsatte behandlingen.
Jungfrurna drog sig tillbaka och i samma ögonblick trädde Morell in, halvklädd och med den yttersta oro präglad i sitt ansikte. Direktören hade inte sovit på hela natten tack vare diamantstölden – först för en timme sedan hade det lyckats honom att få en orolig slummer.
Han störtade fram till bädden.
“Vad har hänt, Mary?”
Mary berättade sanningsenligt vad hon sett, men av det kunde intet slutas.
“Doktorn!”
“Adolf har telefonerat efter doktor Merén.”
“Adolf!”
Betjänten infann sig.
“Var Merén hemma?”
“Ja, herr direktör.”
“Skulle han komma?”
“På ögonblicket[47], herr direktör.”
“Gott – tack.” Så såg han ånyo på Lilly.
Hon hade förlorat varje spår av de rosor, som annars smyckade hennes kinder och dessa skilde sig nu knappast i färg från örngottet, på vilket det vackra huvudet vilade. Ögonen var slutna och det kunde knappast märkas, att flickan hämtade andan.
Morell kände sig ytterligt orolig – så förskräckt över dottern, att han totalt glömde den blåa diamanten och de saker, som stod i samband med den.
Han vred sina händer och ropade än en gång:
“Adolf!”
Betjänten trädde in igen. “Sade du, att det var bråttom.”
“Ja, herr direktör!”
“Att han skulle köra för livet[48].”
“Ja, herr direktör!”
“Att han inte kommer då!”
“Han är säkert här vilket ögonblick som helst. Från Strandvägen och hit till Östermalmsgatan är det endast ett par minuters bilfärd,” svarade Jöns och i detsamma hördes en signal utanför och en bil stannade framför villan.
Direktören såg ut genom fönstret.
Jo, det var Merén, deras husläkare, och Morell skyndade att möta honom en trappa ned i vestibulen.
“Kära du, vad är det?” frågade doktor Merén.
“Ja, om jag visste det – Lilly ligger medvetslös och vi får inte liv i henne.”
“Vad säger du?”
“Jo, så är det – skynda dig upp.”
Doktorn pälsade av sig i stor hast[49] och skyndade uppför trappan.
“Ligger hon i sina rum?”
“Ja.”
Direktör Morell följde med en blick, som varit värdig en rovfågel, så skarp var den, doktor Meréns undersökning.
Ju längre denna skred fram, desto allvarligare blev läkarens drag och Morell visste inte till sig av oro[50].
Äntligen var Merén färdig och direktören sade tämligen högt:
“Nå? Du ser så allvarsam ut. Är det farligt?”
I stället för att svara lade doktor Merén pekfingret över läpparna, en rörelse som gjorde fadern halvt från sina sinnen av ängslan, ty han förstod, att något mycket farligt inträffat med dottern.
Merén närmade sig på tå och pekade på dörren.
Direktören lydde vinken och de bägge herrarna trädde ut i korridoren. Doktorn vände sig om i dörren och lade än en gång pekfingret på munnen, därmed tyst uppmanande Mary att vara ytterst stilla och försiktig.
“Vad är det?” viskade Morell.
“Det är mycket allvarligt,” svarade doktor Merén. “Lilly har blivit till ytterlighet skrämd av något. Hon har fått en nervattack, som kan sluta rent av med förståndets förlust om hon nu störs på minsta sätt.”
Direktören var förtvivlad.
“Vad är att göra?” frågade han.
“Lugn – totalt lugn.”
“Kan hon vistas här hemma?”
Doktorn tänkte sig om.
“I alla fall inte i sitt rum – det ligger, för nära gatan. Har du inte ett annat – inåt trädgården till, som kan göras i ordning?”
“Jo, till exempel lilla salongen här.”
Merén såg in i rummet.
“Utmärkt,” sade han. “Låt strax iordningställa rummet, så väntar jag här tills hon kan flyttas.”
Det gavs order om inflyttande av säng och tillbehör i lilla salongen och doktorn telefonerade efter en övad sjuksköterska. Så uppsökte han än en gång den medvetslösa och då han återkom ned i Morells arbetsrum återupptog han frågan om vad som kunde ha vållat Lillys skrämsel.
Och plötsligt gick det upp ett ljus för direktören – den blåa diamanten.
Med få ord satte han doktorn in i situationen[51].
Lilly hade naturligtvis blivit alldeles över sig given i går kväll när hon fått veta, att diamanten bytts ut mot en falsk glasbit.
Men doktor Merén ruskade blott på huvudet[52]:
“Nej,” sade han, “detta är inte det, som skrämt henne. En sådan sak har kunnat hålla henne vaken i natt, mycket väl, och gjort henne sorgsen och nedstämd – men inte har den kunnat skrämma henne halvt från hennes sinnen – nej.”
Och då i detsamma en sjuksyster från det alldeles bredvid Morells villa belägna Sophiahemmets sjukhus anlände, lät doktorn henne byta plats med Mary och sade till den senare att följa dem ned till arbetsrummet.
Här fick Mary noga beskriva hur svimningen gått till.
Först hade Lilly till sin stora bestörtning anmärkt, att dörren var olåst trots att hon säkert visste, att hon i går kväll hade reglat den.
“Och vidare?” undrade doktor Merén.
“Direktören vet kanske,” sade Mary och såg på husbonden, “att fröken Lilly nu sista julen fick ett par vackra armstakar av direktörn.”
“Ja, vad så?” undrade Morell.
“De står på hennes toalettbyrå.”
“Ja, det tror jag att jag har sett.”
“Fröken Lilly stirrade på den ena av dem. Hon såg riktigt hemsk ut. Jag följde hennes blick och såg då, att det ena ljuset låg bredvid staken på den broderade duken.”
“Men av det kunde hon väl inte bli skrämd?” undrade doktorn.
“Nej. Men så reste fröken sig, fortfarande stirrande på ljusstaken och gick bort till den. Hon tittade skarpt rätt ned i hållaren och gav till ett hemskt, förfärat skri och svimmade samt föll till golvet.”
“Hon såg något i ljusstaken, menar du?” undrade direktören.
“Ja, så föreföll det.”
“Tack,” sade Morell, “du kan gå, Mary.” Sedan tillade han, då dörren fallit igen efter kammarjungfrun:
“Merén, vad menar du om detta?”
“Vänta här,” svarade doktorn och gick mot dörren.
“Vart går du?”
“Jag går upp till Lilly. Samtidigt vill jag se, vad denna mystiska ljusstake har för hemska saker att förtälja.”
“Halt – jag går med.”
“Nej, vänta här, du Morell.”
“Gott, som du vill,” svarade direktören fogligt och doktorn gick ensam upp. Efter några minuter kom han tillbaka.
“Nå?” undrade Morell.
“Det är en gåta,” svarade doktorn. “Ljuset har lyfts ur staken och nere i hållaren, vilken tyckes ha varit till hälften fylld av nedrunnen stearin, har man grävt med Lillys brodérsax. Stearin ligger runt om på byrån. Något annat är inte att se.”
“Såå? Och vad menar du? Det är något mystiskt med saken. I går kväll stjäls en diamant – i dag på morgonen skräms min dotter halvt ihjäl. Vad skall inträffa innan kvällen?”