— Lilla Gull-Fia, sa Lillebror, jag tror att du är hungrig.
För Gull-Fia hade huggit tag i hans pekfinger och ville börja suga på det.
— Är Gull-Fia hungrig, nåväl, här finns korv och potatis, sa Karlsson med en blick ut i kokvrån. Inget barn behöver svälta ihjäl, så länge Karlsson orkar släpa fram korv och potatis.
Lillebror trodde inte, att Gull-Fia kunde äta korv och potatis.
— Såna här små barn ska väl ha mjölk, sa han.
— Tror du inte, att världens bästa barnskötare vet, vad barn ska ha och inte ha, sa Karlsson. Men för all del — jag kan flyga efter en ko!
Han kastade en arg blick mot fönstret.
— Fast det blir svårt att få in koskrället genom det här lilla knapra fönstret.
Gull-Fia sökte förtvivlat efter Lillebrors pekfinger och pep ömkligt. Det lät verkligen som om hon var hungrig.
Lillebror tittade efter i kokvrån, men han hittade ingen mjölk. Där låg bara tre kalla korvskivor på ett fat.
— Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Just nu kommer jag ihåg var det finns mjölk. Jag brukar själv ta mig en slurk där ibland. Hejsan hoppsan, jag kommer snart tillbaka.
Så vred Karlsson på knappen, som han hade på magen, och surrade iväg ut genom fönstret, innan Lillebror hann blinka.
Lillebror blev förfärligt rädd. Tänk, om Karlsson stannade borta i timtal, som han brukade! Och tänk, om ungens mamma och pappa kom hem och hittade Lillebror med deras Gull-Fia i famnen!
Men Lillebror behövde inte vara orolig länge. Den här gången hade Karlsson skyndat sig. Stolt som en tupp surrade han in genom fönstret, och i handen höll han en sådan där nappflaska, som småbarn brukar dricka ur.
— Var har du fått tag i den där, sa Lillebror häpen.
— På mitt vanliga mjölkställe, sa Karlsson. En balkong borta på Östermalm!
— Har du knyckt den, sa Lillebror alldeles förskräckt.
— Jag haver lånat den, sa Karlsson.
— Lånat…när tänker du lämna tillbaka den då, frågade Lillebror.
— Aldrig, sa Karlsson.
Lillebror tittade strängt på honom, men Karlsson sprätte med fingrarna och sa:
— En liten flaska mjölk — det är en världslig sak! Dom som jag har lånat den av har trillingar, och dom sätter ut fullt, fullt med flaskor i ishinkar på balkongen, och dom tycker om, att jag lånar deras mjölk åt Gull-Fia.
Gull-Fia sträckte ut sina små händer efter flaskan och pep hungrigt.
— Jag ska värma den lite, sa Lillebror raskt och lämnade över Gull-Fia till Karlsson, och Karlsson skrek ’plutti-plutti-plutt’ och hystade Gull-Fia upp i taket, medan Lillebror gick ut i kokvrån och värmde flaskan.
Och en stund senare låg Gull-Fia och sov som en liten ängel i sin säng. Hon var mätt och belåten och Lillebror hade stoppat om henne, och Karlsson hade pipit henne med sitt pekfinger och skrikit ’plutti-plutti-plutt’, men ändå somnade Gull-Fia, för hon var så mätt och trött.
— Nu ska vi filura lite, innan vi ger oss iväg, sa Karlsson.
Han gick ut i kokvrån och hämtade de kalla korvskivorna. Lillebror såg på med stora ögon.
— Här ska du få se på filureri, sa Karlsson och hängde upp en korvskiva på dörrhandtaget till kokvrån.
— Nummer ett, sa han och nickade belåtet. Sedan gick han med raska steg fram till byrån. Där stod en vacker, vit duva av porslin, och innan Lillebror visste ordet av, hade den vita duvan fått en korvskiva i näbben.
— Nummer två, sa Karlsson. Och nummer tre ska Gull-Fia ha.
Han trädde upp korvskivan på en liten pinne och stack pinnen i handen på den sovande Gull-Fia. Det såg rätt lustigt ut, man kunde nästan tro, att Gull-Fia själv hade varit och hämtat sig en korv och somnat ifrån den, men Lillebror sa i alla falclass="underline"
— Nej, låt bli det där, är du snäll!
— Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Det ska vänja hennes mamma och pappa av med att ränna ute om kvällarna.
— Hur då, frågade Lillebror.
— En unge som själv kan gå och hämta sig falukorv, vågar dom inte lämna ensam. För vem vet, vad hon kan hitta på att ta nästa gång…pappas söndagspilsner kanske.
Han satte fast korvpinnen lite bättre i Gull-Fias späda hand.
— Lugn, bara lugn, sa han. Jag vet nog vad jag gör, för jag är världens bästa barnskötare.
Just då hörde Lillebror steg i trappan utanför, och han riktigt hoppade till av förskräckelse.
— O, nu kommer dom, viskade han.
— Lugn, bara lugn, sa Karlsson, och så rusade de båda två till fönstret. Lillebror hörde en nyckel sättas i låset, och han trodde, att allt hopp var ute, men hur det var lyckades han vältra sig över fönsterkarmen. Sekunden efteråt hörde han dörren öppnas och en röst som sa:
— Mammas lilla Susann, hon bara sover och sover.
— Ja, hon bara sover och sover, sa en annan röst. Men sedan hördes det ett skrik. Och Lillebror förstod, att nu hade Gull-Fias mamma och pappa fått syn på korven.
Han väntade inte för att höra fortsättningen utan skuttade ifatt världens bästa barnskötare, som just höll på att gömma sig bakom en skorsten.
— Vill du se två busar, frågade Karlsson, när de hade vilat sig lite. Jag har två prima busar i en annan vindskupa här borta.
Det lät nästan som om det var Karlssons egna busar. Det var det väl inte, men Lillebror ville gärna se dem i alla fall.
Det hördes prat och skratt och skrål från busarnas vindskupa.
— Munterhet och fröjd, sa Karlsson. Kom ska vi se, vad det är som är så roligt.
De smög längs takrännan, och Karlsson stack upp huvet och kikade in. Det hängde gardiner för fönstret, men där var ändå en springa man kunde kika i.
— Busarna har främmande, viskade Karlsson. Lillebror kikade också. Där inne satt två stycken, som nog kunde vara busarna, och så en liten snäll, beskedlig karl, som såg ut som om han kom från landet, där mormor bodde.
— Vet du vad jag tror, viskade Karlsson. Jag tror, att dom där busarna håller på och filurar alldeles själv. Men det ska dom bara låta bli!
Han kikade in en gång till.
— Jag slår mig i backen på att dom hålls och filurar den där stackarn med röda slipsen, viskade han till Lillebror.
Busarna och han med den röda slipsen satt omkring ett litet bord alldeles intill fönstret. De åt och drack, och busarna klappade honom med den röda slipsen hjärtligt på axeln och sa:
— Vad det var roligt att vi träffade dig, kära Oskar!
— Det var roligt för mig också, sa Oskar. När man kommer till stan så här, så vill det till att man skaffar sig goda vänner, som är säkra karlar. Annars vet man inte vad man kan råka ut för. Man kan träffa på skojare också.
Busarna nickade.
— Jojomen, man kan råka ut för skojare, sa den ene. Vilken tur att du träffade Fille och mig!
— Ja, om du inte hade träffat Rulle och mig, då kunde det ha gått riktigt illa då, sa den andre.
— Men nu ska du äta och dricka och må bra, sa han som hette Fille, och så klappade han om igen Oskar på axeln. Fast sedan gjorde han någonting, som Lillebror blev riktigt häpen över. Han stack liksom alldeles händelsevis sin hand i bakfickan på Oskars byxor och drog upp en plånbok, och den stoppade han försiktigt ner i bakfickan på sina egna byxor. Och Oskar märkte ingenting. Kanske därför att Rulle just då hängde om halsen på honom och klappade honom. Men när Rulle hade klappat färdigt och drog tillbaka sin hand, råkade Oskars klocka följa med. Den stoppade Rulle ner i bakfickan på sina byxor. Och Oskar märkte ingenting.
Men sedan sträckte Karlsson på Taket försiktigt in en knubbig hand genom gardinspringan och tog plånboken ur bakfickan på Filles byxor, och Fille märkte ingenting. Och då sträckte Karlsson in en knubbig hand och tog klockan ur bakfickan på Rulles byxor, och Rulle märkte ingenting.
Men om en liten stund, när Rulle och Fille och Oskar hade ätit och druckit ännu mer, stack Fille handen i bakfickan och kände att plånboken var borta. Och då blängde han så argt på Rulle och sa:
— Hör du, Rulle, kom med ut i farstun, det var en sak jag ville snacka med dig om.