— Förstod du inte, att vi skulle bli oroliga? Förstod du inte, att mamma skulle gråta och vara lessen?
Lillebror skruvade på sig i sängen.
— Inte så där mycke’ orolig, mumlade han. Mamma kramade honom hårt, hårt och sa:
— Tänk, om du hade ramlat ner! Tänk, om vi hade blivit av med dig!
— Hade ni blivit lessna då, sa Lillebror förhoppningsfullt.
— Ja, vad tror du, sa mamma. Vi vill inte vara av med dig för något pris i världen, det vet du väl.
— Inte för hundra tusen millioner kronor ens en gång, frågade Lillebror.
— Nej, inte för hundra tusen millioner kronor.
— Är jag värd så mycket, sa Lillebror häpen.
— Jaha då, sa mamma och kramade honom en gång till.
Lillebror funderade. Hundra tusen millioner kronor, vilken förskräcklig massa pengar! Kunde det vara möjligt, att han var värd så mycket? När det gick att få en hundvalp, en riktigt bra hundvalp, för femtio kronor.
— Du pappa, sa Lillebror, när han hade funderat färdigt. Om jag är värd hundra tusen millioner kronor — då kan jag väl få ut femti kronor kontant och köpa mig en liten hund?
6
Karlsson leker spöke
Det var inte förrän dagen därpå vid middagsbordet, som de började fråga Lillebror, hur han hade kunnat komma upp på taket.
— Gick du genom luckan på vinden, frågade mamma.
— Nej, jag flög opp med Karlsson på Taket, sa Lillebror.
Mamma och pappa tittade på varann.
— Nej, det här går inte längre, sa mamma. Den där Karlsson på Taket gör mig tokig.
— Lillebror, det finns ingen Karlsson på Taket, sa pappa.
— Finns det inte, sa Lillebror. Han fanns där i går åtminstone.
Mamma skakade på huvet.
— Det är skönt, att skolan slutar snart, så du kan få fara till mormor, sa hon. Dit hoppas jag att Karlsson inte tänker följa med.
Det där var ett bekymmer, som Lillebror hade glömt bort. Han skulle resa till mormor över sommaren och inte få se Karlsson på två månader. Det var inte det, att han inte trivdes hos mormor, han hade alltid så roligt där, men å, vad han skulle sakna Karlsson! Och tank om Karlsson inte bodde kvar på taket, när Lillebror kom tillbaka!
Med armbågarna på bordet och huvet stöttat i händerna satt han där och försökte tänka efter, hur livet skulle bli utan Karlsson.
— Inga armbågar på bordet, vet du väl, sa Bettan.
— Sköt dig själv, sa Lillebror.
— Inga armbågar på bordet, Lillebror, sa mamma. Vill du ha lite mera blomkål?
— Nä, hellre döden, sa Lillebror.
— Usch, så säger man inte, sa pappa. Man säger ’Nej tack’.
Det var då också ett sätt de hade att kommendera en hundratusenmillioners-unge, tänkte Lillebror, men det sa han inte. I stället sa han:
— Om jag säger ’Hellre döden’ så förstår ni väl, att jag menar ’Nej tack’.
— Men så säger inte en gentleman, envisades pappa. Och nog vill du väl vara en gentleman, Lillebror?
— Nä, jag vill hellre vara en sån som du, pappa, sa Lillebror.
Mamma och Bosse och Bettan skrattade. Lillebror förstod inte varför, men han fick för sig att de skrattade åt hans pappa, och det tyckte han inte om.
— Jag vill vara en sån som du, pappa, som bara är snäll, sa han med en öm blick på sin far.
— Tack, min unge, sa pappa. Hur var det, ville du verkligen inte ha mera blomkål?
— Nä, hellre döden, sa Lillebror.
— Men det är nyttigt, sa mamma.
— Det var väl det jag kunde tro, sa Lillebror. För ju illare man tycker om en mat, ju nyttigare är den. Varför måste dom proppa in alla vitaminerna i sånt som smakar illa, det skulle jag gärna vilja veta?
— Ja, är det inte konstigt, sa Bosse. Du tycker väl, att dom skulle vara i kola och tuggummi i stället?
— Det där var det förnuftigaste du har sagt på länge, sa Lillebror.
Efter middagen gick han in i sitt rum. Han hoppades av hela sitt hjärta, att Karlsson skulle komma. Snart skulle ju Lillebror resa bort, och han ville träffa Karlsson så mycket som möjligt innan dess.
Det kanske Karlsson kände på sig, för han kom flygande så fort Lillebror stack ut näsan genom fönstret.
— Har du ingen feber i dag, frågade Lillebror.
— Feber…jag, sa Karlsson. Jag har aldrig haft nån feber. Det var bara inbillning.
— Inbillade du dig bara, att du hade feber, sa Lillebror häpen.
— Nä, men jag inbillade dig, att jag hade det, sa Karlsson och skrattade förnöjt. Världens bästa filurare, gissa vem det är!
Karlsson var inte stilla en sekund. Hela tiden medan han pratade, snodde han omkring i rummet och pillade nyfiket på allting, öppnade så många skåp och lådor han kom åt och undersökte allt med största intresse.
— Nej, i dag har jag ingen feber, sa han. I dag är jag så kolossalt kry och upplagd för lite skoj.
Lillebror var också upplagd för lite skoj. Men först och främst ville han, att mamma och pappa och Bosse och Bettan skulle få se Karlsson, så att han slapp höra de där tjatet om att Karlsson inte fanns.
— Vänta ett litet slag, sa han hastigt. Jag kommer strax tillbaka.
Och så rusade han iväg in i vardagsrummet. Bosse och Bettan hade just gått ut, det var förargligt, men mamma och pappa satt där i alla fall, och Lillebror sa ivrigt:
— Mamma och pappa, vill ni komma med in i mitt rum nu mesamma?
Han tordes inte säga någonting om Karlsson, det var bättre, att de fick se honom utan varning.
— Kan inte du komma och sitta hos oss i stället, sa mamma. Men Lillebror drog henne i armen.
— Nej, ni ska följa med in till mig och se på en sak. Efter lite övertalning fick han dem med sig båda två, och Lillebror öppnade glad och lycklig dörren till sitt rum. Nu äntligen skulle de få se!
Han kunde ha gråtit, så besviken blev han. Rummet var tomt — precis som förra gången när han skulle visa upp Karlsson.
— Vad var det vi skulle få se, frågade pappa.
— Inget särskilt, mumlade Lillebror.
Som tur var ringde telefonen i samma ögonblick, så Lillebror slapp komma med förklaringar. Pappa gick sin väg för att svara. Och mamma hade en sockerkaka i ugnen, som hon måste se till. Lillebror blev ensam. Han satte sig vid fönstret, han var riktigt arg på Karlsson och bestämde sig för att säga honom ett sanningens ord, ifall han kom flygande.
Men det kom ingen flygande. I stället öppnades garderobsdörren, och Karlsson stack ut sitt nytra ansikte.
Lillebror blev så förvånad.
— Vad i all sin dar har du gjort i min garderob, sa han.
— Ruvat ägg…nej! Suttit och tänkt över mina synder …nej! Legat på hyllan och vilat mig…ja, sa Karlsson.
Lillebror glömde bort att vara arg. Han var bara glad att Karlsson hade kommit tillrätta igen.
— Det där är en väldigt bra garderob att leka kurragömma i, sa Karlsson. Det gör vi, va? Jag lägger mig på hyllan igen, och du gissar, var jag är.
Innan Lillebror hann svara, hade Karlsson försvunnit in i garderoben, och Lillebror hörde, hur han klättrade för att komma upp på hyllan.
— Leta nu, skrek Karlsson.
Lillebror öppnade garderobsdörren på vid gavel och hittade utan större svårighet Karlsson på hyllan.
— Å fy, vad du är elak, skrek Karlsson. Du kan väl leta i sängen och bortom bordet och andra ställen först. Jag är inte me’, om du gör så där, fy, vad du är elak!
Just då ringde det på ytterdörren, och strax efteråt ropade mamma ute från tamburen.
— Lillebror, här kommer Krister och Gunilla.
Det behövdes inte mer för att Karlsson skulle bli på gott humör igen.
— Dom ska vi filura med, viskade han till Lillebror. Stäng dörren om mig!
Lillebror stängde garderobsdörren, och så fort han hade gjort det, kom Gunilla och Krister. De bodde på samma gata och gick i samma klass i skolan som Lillebror. Lillebror tyckte mycket om Gunilla, han brukade ofta tala med sin mamma om hur ’fenominalt gullig’ hon var. Han gillade Krister också och hade redan förlåtit honom den där bulan i pannan. Det hände rätt ofta, att han slogs med Krister, men efteråt var de lika goda vänner igen. Det var förresten inte bara med Krister Lillebror råkade i slagsmål, han hade utkämpat vilda bataljer med nästan alla ungarna på gatan. Men Gunilla gav han sig inte på.