Herr Peck såg tveksam ut.
”Hör du du …nåja, bara det går fort.”
Och då vinkade fröken Bock i TV-rutan och sa:
”Hej hej, Frida, hur mår du? Du har väl inte ramlat av stolen, hoppas jag.”
”Det hoppas jag också”, sa Karlsson. ”För nu räcker det med jordbävningar i övre Norrland.”
”Vad menar du med det”, sa Lillebror. ”Du vet väl inte om Frida är lika stöddig som fröken Bock.”
”Tänk att jag vet det”, sa Karlsson. ”Jag har varit på Frejgatan och spökat en och annan gång.”
Sedan åt Karlsson och Lillebror ännu mer gräddtårta och tittade på en jonglör i TV som kunde slänga fem tallrikar i luften på en gång utan att tappa en enda. Jonglörer var egentligen tråkigt, tyckte Lillebror, men Karlsson satt där med tindrande ögon och då var Lillebror lycklig. Allting var roligt just nu, och det var så härligt att ha allesammans
När tårtan var slut tog Karlsson det fina tårtfatet. Han slickade det noga. Sedan kastade han det upp i luften, så där som jonglören hade gjort med sina tallrikar. ”För all del”, sa han, ”den där gubben i burken var inte så tokig. Men gissa vem som är världens bästa tallrikskastare?”
Han slängde iväg tårtfatet så att det for nästan upp i taket och Lillebror blev ängslig.
”Nej, Karlsson …låt bli!”
Mamma och de andra tittade nu på en dansös i TV och märkte inte vad Karlsson hade för sig. Och det hjälpte inte att Lillebror sa ’Låt bli’. Karlsson kastade obekymrat vidare.
”Det är ett vackert tårtfat ni har förresten”, sa Karlsson och slungade iväg det mot taket. ”Har haft rättare sagt”, sa han och böjde sig ner för att plocka upp skärvorna. ”Nåja, det är ju en världslig sak …”
Men mamma hade hört smällen när fatet gick i kras. Hon gav Karlsson en ordentlig dask i baken och sa:
”Det var mitt finaste tårtfat och ingen världslig sak.”
Lillebror tyckte inte om att man gjorde så med världens bästa tallrikskastare, men han förstod ju att mamma var ledsen för sitt fat, och han skyndade sig att trösta henne.
”Jag ska ta pengar ur min spargris och köpa ett nytt fat åt dej.”
Men då stack Karlsson stolt handen i fickan och halade fram en femöring som han gav mamma.
”Jag betalar själv vad jag slår sönder. Här! Varsågod! Köp ett fat och behåll pengarna som blir över.”
”Tack, snälla Karlsson”, sa mamma.
Karlsson nickade belåtet.
”Eller köp nåra små billiga vaser för dom, som du kan kasta på mej om jag skulle råka komma hit och du skulle råka bli arg.”
Lillebror smög sig intill mamma.
”Du är väl inte arg på Karlsson, mamma?”
Då klappade mamma både Karlsson och Lillebror och sa att det var hon inte.
Sedan sa Karlsson adjö.
”Hejsan hoppsan, nu måste jag hem annars kommer jag för sent till kvällsmaten.”
”Vad ska du ha till kvällsmat”, frågade Lillebror.
”Karlsson på takets goda kolijox”, sa Karlsson. ”Inte sånt där rävgift som Husbockens, må du tro. Världens bästa kolijoxare, gissa vem det är?”
”Du, Karlsson”, sa Lillebror.
En stund senare låg Lillebror i sin säng med Bimbo i korgen bredvid sig. De hade varit där och sagt godnatt allihop, mamma och pappa och Bosse och Bettan. Nu började Lillebror bli sömnig. Men han låg där och tänkte på Karlsson och undrade vad Karlsson gjorde just nu. Kanske han höll på att snickra någonting, en fågelholk eller så.
I morron när jag kommer hem från skolan, tänkte Lillebror, då ska jag ringa efter Karlsson och fråga om jag inte kan få komma upp till honom och snickra lite mera, jag också.
Det var bra att Karlsson hade gjort en ringledning, tyckte Lillebror.
Jag kan ringa till honom nu om jag vill, tänkte han och kände plötsligt att det var en utmärkt idé.
Han hoppade ur sängen och sprang på bara fötter fram till fönstret och så drog han i snöret. Tre gånger. Det var signalen som betydde: ”Tänk att det finns någon i världen som är så vacker och genomklok och lagom tjock och modig och bra på alla sätt som just du, Karlsson!”
Lillebror stod kvar vid fönstret, inte för att han väntade sig något svar, nej, han bara stod där. Men då kom minsann Karlsson.
”Ja, tänk det”, sa han.
Mera sa han inte. Sedan flög han tillbaka till sitt lilla gröna hus på taket.
Karlsson på taket smyger igen
1
Vem som helst har rättighet att vara Karlsson.
En morgon vaknade Lillebror — han som var yngst och minst i familjen Svantesson — och hörde mamma och pappa prata med varann ute i köket. Det lät nästan som om de var arga eller ledsna för någonting.
”Jo, nu är det färdigt”, sa pappa. ”Titta vad här står i tidningen, läs själv!”
”Jamen, det är ju hemskt”, sa mamma, ”o, så hemskt!”
Lillebror fick bråttom att komma ur sängen. Han ville också veta vad det var som var så hemskt.
Och det fick han minsann veta. På första sidan i tidningen stod det en stor rubrik :
FLYGANDE TUNNA ELLER VAD?
Och sedan stod det så här:
Vad är det för något mystiskt och egendomligt som flyger omkring här i Stockholm ? Folk påstår att en ytterst liten flygande tunna eller något liknande, då och då med kraftigt motorsurr kommer farande över hustaken uppe i Vasastan. Luftfartsverket vet inget om denna egendomliga flyg-trafik, och därför misstänker man att det kan vara någon hemsk utländsk spion som är i farten och far omkring och spanar. Detta måste redas ut och det där som flyger omkring måste infångas. Är det en liten hemsk spion, måste han överlämnas till polisen och det genast. Vem löser det flygande mysteriet i Vasastan? Tiotusen kronor utlovas härmed i belöning till den som lyckas fånga det där surrande föremålet vad det nu kan vara. Det är bara att lämna in grejen och hämta pengarna på denna tidnings redaktion.
”Stackars Karlsson på taket”, sa mamma. ”Folk kommer att jaga livet ur honom.”
Lillebror blev rädd och arg och ledsen, alltihop på en gång.
”Varför kan inte Karlsson få vara ifred”, skrek han. ”Han har ju inte gjort nåt. Han bara bor i sitt hus på taket och flyger omkring lite. Det är väl inget fel på det?”
”Nej”, sa pappa. ”Det är inget fel på Karlsson. Bara det att han är lite…hm…ovanlig.”
Ja, visst var det något ovanligt med Karlsson, det måste till och med Lillebror medge. Det är ovanligt att det bor små tjocka motoriserade farbröder i små särskilda hus uppe på taket, farbröder med en hopfällbar propeller på ryggen och en startknapp på magen.
En sådan liten farbror var Karlsson. Och Karlsson var Lillebrors bästa vän. Han var mer bästa vän än Krister och Gunilla till och med, som Lillebror ändå tyckte så mycket om och som han lekte med när Karlsson ibland plötsligt var försvunnen eller inte hade tid med honom.
Karlsson tyckte att Krister och Gunilla var bara skräp. Han fnös var gång Lillebror nämnde dem.
”Kom inte och tala om dom pluttisarna på samma dag som mej”, sa han. ”En vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år, hur många små dumma pojkar tror du har en sån bästis, va?”
”Ingen mer än jag”, sa Lillebror, och han blev varje gång lycklig och varm om hjärtat. Vilken tur att Karlsson hade slagit sig ner just på hans tak! Hela Vasastan var full av sådana där gamla fula fyravåningshus som det familjen Svantesson bodde i, vilken tur då att Karlsson hade råkat hamna just på deras tak och ingen annans.
Fast mamma och pappa hade varit så lagom glada åt Karlsson i början, och Lillebrors syskon, Bosse och Bettan, tyckte inte heller om honom först. Hela familjen — utom Lillebror förstås — ansåg att Karlsson var det hemskaste, mest bortskämda, ohängda och klåfingriga okynnesfä som överhuvudtaget kunde tänkas. Men på sista tiden hade de allihop börjat vänja sig vid honom. De nästan gillade Karlsson nu, och framför allt förstod de att Lillebror behövde honom. Bosse och Bettan var ju sa mycket äldre än Lillebror, han behövde en bästa vän när han inte hade några jämnåriga syskon. Och visserligen hade han en egen hund, en underbar liten en som hette Bimbo, men inte ens det räckte — Lillebror behövde Karlsson.