Så Lillebror beslöt att stanna hemma och vaka över Karlsson. Och det förklarade han ordentligt, medan han satt där vid middagsbordet och gnagde på sin kalvkotlett.
Bosse började skratta.
”Karlsson i en bur på Skansen…oj! Tänk, Lillebror, när du och din klass kommer dit och går omkring och tittar på djuren och du läser på skyltarna. Isbjörn läser du och älg och varg och bäver och Karlsson.”
”Sss”, sa Lillebror.
Bosse fnissade.
”Karlsson, detta djur får icke matas — tänk om det står så, vad Karlsson ska bli arg!”
”Du är dum”, sa Lillebror. ”Faktiskt!”
”Men Lillebror”, sa mamma, ”om inte du vill följa med, då kan ju inte vi fara heller, förstår du väl.”
”Det kan ni väl visst det”, sa Lillebror. ”Karlsson och jag kan ha hushåll ihop.”
”Hoho”, sa Bettan. ”Och sätta hela huset under vatten, va? Och slänga ut alla möblerna genom fönstret?”
”Du är dum”, sa Lillebror.
Det ville inte alls bli så trevligt som vanligt vid middagsbordet. Fastän Lillebror var en så snäll och rar liten pojke, kunde han ibland vara till den grad envis. Nu var han stenhård och ville inte lyssna till några övertalningar.
”Jamen, min lille kille…” började pappa. Längre kom han inte, för just då hördes det en smäll i brevlådan. Bettan rusade från bordet utan att ens be om lov, hon väntade brev från olika långhåriga gossar. Det var därför hon hade så bråttom att komma först ut i tamburen. Där låg mycket riktigt ett brev på dörrmattan, men det var inte till Bettan från någon långhårig gosse…tvärtom. Det var till pappa från farbror Julius som inte hade något hår alls.
”När man äter ska man ha trevligt”, sa Bosse. ”Då ska det inte komma brev från farbror Julius.”
Han var släkt med pappa på långt håll, farbror Julius, och en gång om året kom han resande till Stockholm för att besöka sin läkare och för att hälsa på familjen Svantesson. Farbror Julius ville inte bo på hotell, det var alldeles för dyrt tyckte han. Ändå hade han pengar som gräs, men dem var han så rädd om.
Ingen i familjen Svantesson brukade bli särskilt glad när farbror Julius kom. Allra minst pappa. Men mamma sa alltid:
”Du är ju faktiskt den enda släkting han har, och det är synd om honom. Vi måste vara snälla mot stackars farbror Julius.”
Fast när mamma hade haft stackars farbror Julius i huset ett par dar, och han hela tiden bara hade anmärkt på hennes barn och kinkat över hennes mat och klagat på precis allting, då brukade mamma få en rynka mellan ögonbrynen och bli precis lika tyst och konstig som pappa blev bara farbror Julius kom inom dörren. Och Bosse och Bettan höll sig undan och var nästan aldrig hemma, så länge farbror Julius var kvar.
”Lillebror är den enda som är lite snäll mot honom”, sa mamma jämt. Men till och med Lillebror kunde tröttna, och sista gången farbror Julius var på besök, hade Lillebror ritat av honom i sitt ritblock och skrivit under bilden: Han är dum.
Farbror Julius råkade få se det, och då sa han:
”Det där är ingen vidare bra häst!”
Nej, farbror Julius tyckte ju inte att någonting var vidare bra. Han var ingen lätt gäst att ha, så mycket var säkert, och när han äntligen packade sin kappsäck och for tillbaka till Västergötland, då var det som om hela huset plötsligt blommade upp och började tralla på någon liten glad melodi, tyckte Lillebror. Alla blev fnissiga och uppspelta som om det hade hänt någonting riktigt roligt, och så var det bara det att stackars farbror Julius hade gett sig i väg.
Men nu skulle han komma, stod det i brevet, och stanna åtminstone fjorton dagar, det skulle för all del bli ganska roligt, skrev han, och dessutom hade doktorn sagt att han behövde behandling och massage, för han var så stel i kroppen om morgnarna.
”Jaha, så gick det med den kryssningen”, sa mamma. ”Lillebror vill inte följa med och farbror Julius kommer!”
Men då slog pappa näven i bordet och sa att han för sin del tänkte fara på kryssningen och han tänkte ta mamma med sig, om han så skulle kidnappa henne först, Lillebror fick följa med eller stanna hemma, vilket han behagade, varsågod och välj, och farbror Julius fick komma och bo i våningen och gå till doktorn bäst han ville eller stanna i Västergötland, om han hellre ville det, men för sin del tänkte pappa fara på kryssningen om det så kom tio farbror Juliusar och hör sen!
”Jaha”, sa mamma, ”då får vi börja tänka.”
Och när hon hade tänkt färdigt, så sa hon att hon skulle fråga den där fröken Bock som hade hjälpt dem, när mamma var sjuk i höstas, om hon ville komma och hushålla ett slag…åt två envisa gamla ungkarlar, nämligen Lillebror och farbror Julius.
”Samt en tredje envis gammal ungkarl vid namn Karlsson på taket”, sa pappa. ”Glöm inte Karlsson, för han kommer att yra in och ut här hela dagarna.”
Bosse fnissade så att han nästan ramlade av stolen.
”Husbocken och farbror Julius och Karlsson på taket, vilket alla tiders gemytligt hushåll det ska bli!”
”Och så Lillebror mitt i alltihop, glöm inte honom”, sa Bettan.
Hon tog fatt i Lillebror och såg honom fundersamt in i ögonen.
”Tänk att det finns såna som min Lillebror”, sa hon. ”Han stannar hellre hemma med Husbocken och farbror Julius och Karlsson på taket än han far ut på en jättetrevlig kryssning med sin mamma och pappa.”
Lillebror vred sig lös.
”Om man har en bästis, så får man väl se efter honom”, sa han buttert.
Tro inte att han inte förstod hur jobbigt det skulle bli! Alldeles kolossalt jobbigt skulle det bli, med Karlsson flaxande omkring öronen på farbror Julius och fröken Bock, jo, det behövdes verkligen någon som stannade hemma och klarade av trasslet.
”Och det måste bli jag, det förstår du, Bimbo”, sa Lillebror. Det var när han hade gått och lagt sig, och Bimbo snusade i sin korg bredvid hans säng.
Lillebror sträckte ner ett pekfinger och kliade Bimbo under halsbandet.
”Det är bäst vi sover nu”, sa han, ”så vi orkar med allt.”
Men då hördes helt oväntat motorsurr, och Karlsson kom inflygande.
”Jo, det här var en skön historia”, sa han. ”Allting ska man tänka på själv också! Det är minsann ingen som hjälper en att komma ihåg!” Lillebror satte sig upp i sängen.
”Komma ihåg vad då?”
”Att det är min födelsedag i dag! Det har varit min födelsedag precis hela långa dan och jag har inte kommit ihåg det, för ingen har sagt så mycket som Har den äran åt mej.”
”Jamen”, sa Lillebror, ”hur kan det vara din födelsedag den åttonde juni? Du hade ju födelsedag strax före påsk vetja!”
”Ja, det var då det”, sa Karlsson. ”Men man behöver väl inte köra med samma gamla födelsedag hela tiden, när det finns så många att välja på. Åttonde juni är en bra födelsedag, vad behöver du komma och anmärka på den för?”
Lillebror skrattade.
”Nä, du får gärna för mej ha födelsedag när du vill.”
”Och då”, sa Karlsson och la bevekande huvudet på sned. ”Då ska jag be att få mina presenter.”
Lillebror klev eftertänksamt upp ur sängen. Det var inte lätt att i en hast skrapa fram någon present som dugde åt Karlsson men han skulle försöka.
”Jag får titta i mina lådor”, sa han.
”Ja, gör det”, sa Karlsson och ställde sig att vänta. Men så fick han syn på blomkrukan, där han hade planterat persikokärnan, och kastade sig genast över den. Han stack ner pekfingret och rev raskt upp kärnan.
”Jag måste se hur mycket den har växt”, sa han. ”Oj, den har växt en hel massa, tror jag.”