Sedan stoppade han lika raskt ner kärnan igen och torkade av sina jordiga fingrar på Lillebrors pyjamas.
”Om tio tjugo år, då får du det härligt”, sa han.
”Hur så”, undrade Lillebror.
”Då kan du ligga och sova middag i skuggan under persikoträdet, vilken tur, va, för sängen kommer du i alla fall att få häva ut. Man kan inte ha hur mycket möbler som helst ihop med persikoträd…nå, hittar du nån present?”
Lillebror höll fram en av sina småbilar, men Karlsson skakade på huvudet, bilen dugde inte. I tur och ordning försökte Lillebror sedan med ett pussel och ett fiaspel och en påse med stenkulor, men Karlsson skakade varje gång på huvudet. Då förstod Lillebror vad det var Karlsson ville ha — pistolen! Den låg längst in i högra skrivbordslådan i en tändsticksask. Det var världens minsta leksakspistol och den finaste också. Pappa hade haft den med sig till Lillebror en gång när han kom hem från en utlandsresa, och Krister och Gunilla hade varit avundsjuka i flera dagar, för en sådan pistol hade ingen sett maken till. Den såg ut precis som en riktig pistol, fastän den var så liten, och när man sköt med den, kom där en knall precis lika stark som från en riktig pistol. Det var obegripligt, sa pappa, hur det kunde smälla så enormt.
”Du får vara försiktig”, sa han, när han la den lilla pistolen i Lillebrors hand, ”du får inte gå omkring och skrämma ihjäl folk med den.”
Av vissa skäl hade Lillebror låtit bli att visa Karlsson pistolen. Han tyckte inte själv att det var vidare snällt gjort, och det tjänade förresten ingenting till, för just i går hade Karlsson ändå hittat den, när han som bäst rotade igenom Lillebrors skrivbordslådor.
Karlsson hade också tyckt att det var en mycket fin pistol. Kanske var det därför han hade födelsedag i dag, tänkte Lillebror, och med en liten suck tog han fram tändsticksasken.
”Har den äran på födelsedagen”, sa han.
Karlsson gav först till ett tjut, sedan rusade han på Lillebror och kysste honom häftigt på båda kinderna, och sedan öppnade han tändsticksasken och rev med ett skrockande upp pistolen.
”Världens bästa bästis, det är du, Lillebror”, sa han, och då kände sig Lillebror plötsligt glad och belåten som för hundra pistoler och han unnade av hela sitt hjärta Karlsson den där enda lilla stackarn som han ju tydligen tyckte så mycket om.
”Du förstår”, sa Karlsson, ”jag behöver den verkligen. Jag behöver den om kvällarna.”
”Vad då till”, undrade Lillebror oroligt.
”När jag ligger och räknar får”, sa Karlsson.
Karlsson brukade ibland klaga över sin dåliga sömn för Lillebror.
”Om nätterna sover jag som en sten”, brukade han säga, ”och om förmiddagarna också. Men om eftermiddagarna ligger jag där bara och kastar mej, och ibland kan jag inte somna om kvällarna heller.”
Därför hade Lillebror lärt honom ett knep. Om man inte kunde somna, så skulle man bara blunda och låtsas att man såg en massa får som hoppade över ett staket. Alla de där fåren skulle man räkna i tur och ordning just när de hoppade, det blev man så sömnig av, och rätt som det var bara somnade man.
”Du förstår, jag kunde inte somna nu ikväll”, sa Karlsson. ”Och då låg jag och räknade får. Och då var det ett litet elakt får som inte ville hoppa, nä, det ville inte hoppa”, sa Karlsson.
Lillebror skrattade.
”Varför ville det inte hoppa?”
”Bara för att bråka och krångla”, sa Karlsson. ”Det stod där vid staketet och tjurade och ville bara inte hoppa. Och då tänkte jag att om jag hade en bistol, så skulle jag nog lära dej att hoppa, och då kom jag ihåg att du Lillebror hade en bistol i skrivbordslådan och sen kom jag ihåg att det var min födelsedag”, sa Karlsson och klappade förtjust pistolen.
Sedan ville Karlsson provskjuta sin födelsedagspresent.
”Smälla ska det göra och roligt vill jag ha, annars är jag inte me’.”
Men Lillebror sa ifrån mycket bestämt.
”Aldrig i livet! Då väcker vi opp hela huset.”
Karlsson ryckte på axlarna.
”Nåja, det är en världslig sak! Dom kan väl somna om, vetja! Har dom inga egna får att räkna, så kan dom få låna mina.”
Lillebror ville ändå inte gå med på någon provskjutning, och då fick Karlsson en idé.
”Vi flyger opp till mej”, sa han. ”Jag måste ju ha nåt födelsedagskalas förresten…finns det nån tårta?”
Lillebror måste bekänna att det inte fanns någon tårta, och när Karlsson knorrade över det, sa Lillebror att det var väl ändå en världslig sak.
”Tårta är ingen världslig sak”, sa Karlsson strängt. ”Men vi får försöka klara oss med bullar. Gå och hämta alla som finns!”
Och Lillebror smög ut i köket och kom tillbaka med en försvarlig laddning bullar. Mamma hade en gång för alla lovat honom att han fick ge Karlsson bullar, när det behövdes. Och nu behövdes det ju verkligen.
Däremot hade mamma aldrig lovat honom att flyga med Karlsson upp på taket, men det hade Lillebror faktiskt glömt, och han skulle ha blivit förvånad om någon hade påpekat det för honom. Lillebror var så van att flyga med Karlsson, han kände sig lugn och trygg och hade inte ens något kill i magen när han nu med armarna om Karlsson svävade ut genom fönstret och surrade iväg upp till Karlssons lilla hus på taket.
Junikvällar i Stockholm liknar inte någonting annat på hela jorden. Ingenstans lyser himlen med ett så sällsamt jus, ingenstans är skymningen så ljuv och så trolsk och så blå. Och i den där blå skymningen vilar staden på sina bleka vatten som om den hade flutit upp ur någon gammal saga och inte var verklig alls.
Sådana kvällar är som gjorda för bullkalas på Karlssons farstutrappa. För det mesta märkte Lillebror varken himlens ljus eller några trolska skymningar, och Karlsson för sin del struntade blankt i det. Men när de nu satt där tillsammans och drack saft och åt bullar, så kände åtminstone Lillebror att den här kvällen inte liknade andra kvällar. Och Karlsson kände att mammas bullar inte liknade andra bullar.
Det lilla Karlssonhuset liknade nog inte heller något annat hus på jorden, tänkte Lillebror. Ingen annan stans kunde det väl finnas en så behändig stuga med så fint läge och med en sådan utsikt, och ingenstans fanns det då så mycket grunkor och grejor samlade på ett enda ställe. Karlsson var som en ekorre, han proppade boet fullt. Lillebror visste inte var han fick tag i allt, och det kom ständigt nya saker. Det mesta hängde Karlsson upp på väggarna för att lätt kunna få tag på det när det behövdes.
”Grunkerna ska vara till vänster och grejerna till höger”, hade Karlsson förklarat för Lillebror. Mitt emellan grunkorna och grejorna hade Karlsson två fina tavlor också, som Lillebror tyckte om att titta på. Karlsson hade själv målat dem. Den ena tavlan föreställde en tupp och hette ”Porträtt av mycket ensam liten röd tupp”, den andra föreställde en räv och hette ”Porträtt av mina kaniner”. Man kunde visserligen inte se kaninerna, men det berodde bara på att de var inuti räven, sa Karlsson.
”När jag får tid, ska jag också måla Porträtt av ett elakt litet får som inte vill hoppa”, försäkrade Karlsson med munnen full av bullar.
Men Lillebror hörde knappt på, sommarkvällens alla ljud och dofter strömmade över honom, så att han blev nästan yr. Han kände doften från gatans blommande lindar och hörde klappret av klackar mot gatstenarna långt där nere, människor var ute och promenerade i den vackra junikvällen, och det klappret lät så sommaraktigt, tyckte Lillebror. Från husen runt omkring kom röster, kvällen var ju så stilla och allt hördes så tydligt, människorna pratade och sjöng och grälade och skrek och skrattade och grät om vartannat och visste inte att uppe på taket satt en pojke och lyssnade till alltihop nästan som till någon sorts musik.
”Nej, dom vet inte att jag sitter här med Karlsson och har det så bra och äter bullar”, tänkte Lillebror belåtet.
Från en vindskupa lite längre bort kom där några väldiga tjut och tjoanden.
”Hör på mina busetjyvar”, sa Karlsson.
”Vilka då…menar du Fille och Rulle”, undrade Lillebror.
”Ja, nåra andra busetjyvar har jag inte vad jag vet”, sa Karlsson.
Lillebror kände också till Fille och Rulle. Det var de värsta busarna i hela Vasastan och tjuvaktiga som skator var de. Det var därför Karlsson kallade dem busetjyvar. En kväll förra året hade de brutit sig in hos familjen Svantesson för att stjäla, men då hade Karlsson lekt spöke och skrämt dem så pass att de säkert kom ihåg det än. Och den gången fick de inte med sig så mycket som en silversked.