”Nä, Karlsson”, sa Lillebror, ”nä, Karlsson, skjut inte mer!”
”Lugn, bara lugn”, sa Karlsson. ”Du”, sa han sedan, ”jag sitter här och tänker på en sak. Du tror inte möjligen att Husbocken är lite stel i kroppen hon också?”
Innan Lillebror hann svara, höjde Karlsson jublande pistolen och sköt. Och det smällde och det small så det ekade över taken. Från husen runt omkring hördes röster, både rädda och arga, och det var någon som skrek någonting om radiopolis. Då blev Lillebror alldeles ifrån sig. Men Karlsson satt där och tuggade lugnt på en bulle, den sista som fanns.
”Vad bråkar dom för”, sa han. ”Vet dom inte att det är min födelsedag?”
Han svalde bullen. Och så stämde han upp en sång, en förnöjd liten sång som klingade så vackert i sommarkvällen.
Smälla ska det göra och roligt vill jag ha
uti bosse bisse basse bisse bom fallera
och bullar ska de va på min födelseda’
uti bosse bisse basse bom.
Det ska va hejsan och hoppsan och bompa,
alla ska va snälla mot mej tycker ja’
uti hoj hoj hoj
uti voj voj voj
uti bosse bisse basse bisse bom.
3
Karlsson är bäst i klassen.
Mamma och pappa gav sig iväg på sin kryssning en kväll när regnet öste ner så att det smattrade mot rutorna och dånade i takrännorna. Tio minuter innan de for, inte förr, kom fröken Bock inbrusande genom dörren våt som en dränkt katt och vresig som en gammal sjörövare.
”Äntligen”, sa mamma, ”äntligen!”
Hon hade gått och väntat hela dagen, och nu var hon nervös, men det förstod inte fröken Bock. Hon sa buttert:
”Jag kunde inte komma förr. Det är Fridas fel.”
Det var så mycket mamma hade behövt tala med fröken Bock om. Nu blev det ingen tid till det, för taxin stod redan på gatan och väntade.
”Det viktigaste är vår lilla pojke”, sa mamma och fick tårar i ögonen, ”o, det måtte väl inte hända honom nånting medan vi är borta.”
”Där jag är, där händer ingenting”, försäkrade fröken Bock, och pappa sa att det förstod han. Han var säker om att allt skulle gå bra, sa han, och sedan kramade de Lillebror till adjö, både pappa och mamma, och rusade ut och försvann i hissen…och så var Lillebror ensam med fröken Bock.
Hon satt vid köksbordet, stor och grov och vresig, och slätade till det våta håret med sina stora, grova händer. Lillebror tittade skyggt på henne och log lite för att visa sig vänlig. Han mindes förra gången de hade henne i huset, hur rädd han var för henne då och hur illa han hade tyckt om henne först. Men nu var det inte så, nu kändes det nästan skönt att hon satt där. Och även om det kunde bli trassligt med henne och Karlsson i samma hus, så var Lillebror ändå tacksam mot fröken Bock för att hon hade kommit. Annars skulle mamma aldrig i livet ha låtit honom stanna hemma och vaka över Karlsson, så mycket var säkert. Därför ville Lillebror nu redan från början visa sig vänlig mot fröken Bock och han frågade artigt:
”Hur mår Frida?”
Fröken Bock svarade inte, hon bara fnös. Frida var fröken Bocks syster. Lillebror hade aldrig träffat henne, bara hört talas om henne. Rätt mycket hade han hört talas om henne. Av fröken Bock. Fröken Bock bodde tillsammans med Frida i en lägenhet på Frejgatan, men det verkade inte som om det var vidare roligt. Lillebror hade förstått att fröken Bock var lömsk på sin syster och tyckte att hon gjorde sig mallig och märkvärdig. Det hade börjat med att Frida fick uppträda i ett TV-program om spöken, något som hade retat fröken Bock mycket. Visserligen fick hon själv sedan i ett annat TV-program visa hela svenska folket hur hon gjorde Hildur Bocks goda kolijox, men det hade tydligen inte räckt för att kväsa Frida. Kanske fortsatte hon ändå att göra sig mallig och märkvärdig, eftersom fröken Bock bara fnös så där, när Lillebror frågade:
”Hur mår Frida?”
”Jo tack, hon mår bra tycks det”, sa fröken Bock, när hon hade fnyst färdigt. ”Hon har satt opp med fästman, det arma livet!”
Lillebror visste inte riktigt vad han skulle svara på det, men något måste han säga, och han ville ju gärna visa sig artig, därför sa han:
”Har inte fröken Bock också någon fästman?”
Det borde han tydligen inte ha sagt, för fröken Bock reste sig häftigt och började diska så att det skrällde om det.
”Nej, tack och lov”, sa hon. ”Och inte vill jag ha nån heller. Alla behöver ju inte vara lika fjolliga som Frida.”
Hon stod tyst en stund och diskade så att skummet yrde. Men sedan kom hon visst att tänka på något, och hon vände sig oroligt om mot Lillebror.
”Hör du, den där lilla otäcka, tjocka pojken du lekte med förut, han kommer väl inte hit nu för tiden, hoppas jag!”
Fröken Bock hade aldrig förstått att Karlsson på taket var en vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år, hon trodde att han var en av Lillebrors jämnåriga skolkamrater och en helt vanlig busunge. Att han var en busunge som kunde flyga tänkte hon inte närmare på. Hon trodde att hans motor var något man kunde köpa i vilken leksaksaffär som helst, om man hade tillräckligt med pengar, och hon gormade bara över hur bortskämda med dyra leksaker barnen var nu för tiden. ”Snart flyger dom väl till månen innan dom har börjat skolan”, sa hon. Och nu kallade hon Karlsson ”Den där lilla otäcka, tjocka pojken” — det tyckte Lillebror verkligen inte var snällt.
”Karlsson är inte otäck…” började han, men just då ringde det på ytterdörren.
”Oj, kommer farbror Julius redan”, sa Lillebror och sprang för att öppna.
Men det var inte farbror Julius, det var Karlsson. En alldeles genomblöt Karlsson som stod där i en liten pöl av regnvatten och såg förebrående ut.
”Hur länge är det meningen att man ska behöva flyga omkring i regnet och svära, bara för att du inte kan låta ditt fönster stå öppet”, undrade Karlsson.
”Jamen, du sa ju att du skulle gå och lägga dej”, försvarade sig Lillebror, för det hade Karlsson faktiskt sagt. ”Jag trodde verkligen inte att du skulle komma ikväll.”
”Du kunde ha hoppats”, sa Karlsson. ”Du kunde ha tänkt att kanske kommer han i alla fall, den käre lille Karlsson, å, vad det ska bli roligt, ja, kanske han kommer, för han vill nog träffa Husbocken, kunde du ha tänkt.”
”Vill du det”, frågade Lillebror ängsligt.
”Hoj, hoj”, sa Karlsson och tindrade med ögonen, ”hoj, hoj, vad tror du?”
Lillebror förstod nog att han inte hur länge som helst skulle kunna hålla isär Karlsson och fröken Bock, men han var inte beredd på att de skulle drabba ihop redan första kvällen. Han kände att han måste tala med Karlsson, men Karlsson var redan på väg mot köket, ivrig som en jakthund. Lillebror rusade efter och högg honom i armen.
”Du, Karlsson”, sa han övertalande, ”hon tror att du är en av mina klasskamrater, och det kan hon gärna få fortsätta med tycker jag.”
Karlsson tvärstannade. Och så skrockade det till i honom som det alltid gjorde, när han blev riktigt förtjust över någonting.
”Tror hon verkligen att jag också går i skolan”, sa han jublande. Och sedan satte han ny fart mot köket.
Fröken Bock hörde hans galopp närma sig. Hon väntade ju farbror Julius och var förvånad över att en gammal man kunde sprinta iväg med sådan hastighet. Förväntansfullt tittade hon mot dörren för att få se snabblöparen, men när dörren öppnades och Karlsson rusade in, då flämtade hon till som om hon hade sett en orm. En orm som hon absolut inte ville ha i sitt kök.
Fast det förstod inte Karlsson. Han var framme hos henne med ett par språng och tittade ivrigt upp i hennes ogillande ansikte.
”Och vem tror du är bäst i klassen”, frågade han. ”Gissa vem som är bäst i räkning och läsning och skrivning och all…allting?”
”Man brukar hälsa när man kommer in”, sa fröken Bock. ”Och det intresserar mej inte vem som är bäst i klassen. Inte är det då du i alla fall.”
”Jo, tänk för att det är det”, sa Karlsson, men sedan kom han av sig och det verkade som om han tänkte efter.