Karlsson bökade omkring i Lillebrors säng och gjorde det bekvämt åt sig.
”Jag vill ha liksom ett varmt litet bo”, sa han.
Han såg verkligen rar ut i Bosses blårandiga pyjamas tyckte Lillebror, och fick nu Lillebror bara stoppa om honom ordentligt, så skulle han minsann ligga som i ett varmt litet bo.
Men Karlsson ville inte bli omstoppad.
”Inte än”, sa han. ”Det är en massa roliga saker man ska göra, när man ligger över hos nån. Man ska äta smörgåsar med prickig korv i sängen och så ska man bädda säck och så ska man ha kuddkrig. Vi börjar med korvsmörgåsarna.”
”Men du har ju nyss ätit en sån massa bullar”, sa Lillebror.
”Om vi inte gör allt det som man ska göra, så är jag inte me’ ”, sa Karlsson. ”Hämta smörgåsarna!”
Och Lillebror smög ut i köket och bredde smörgåsar. Ingen störde honom. Fröken Bock satt inne i vardagsrummet och pratade med farbror Julius. Hon hade väl förlåtit honom nu för det där han sa om kycklingen.
Sedan satt Lillebror på sängkanten hos Karlsson och tittade på när Karlsson åt smörgåsar. Han var så lycklig, det var verkligen roligt att ha sin bästa vän hos sig, och Karlsson var för en gångs skull också nöjd och belåten.
”Smörgåsar är bra och du är bra och Husbocken är också bra”, sa han. ”Fast hon trodde inte att jag var bäst i klassen”, la han till, och nu mulnade han. Det syntes att det där fortfarande grämde honom.
”Äsch”, sa Lillebror, ”bry dej inte om det! Farbror Julius vill att jag ska vara bäst i klassen, och det är jag inte.”
”Nej, tacka för det”, sa Karlsson. ”Men jag skulle kunna lära dej lite addi…sånt där som du sa.”
”Addition”, sa Lillebror. ”Ska du lära mej det?”
”Ja, för jag är världens bästa additionare.”
Lillebror skrattade.
”Det ska vi pröva då”, sa Lillebror, ”är du med på det?”
Karlsson nickade.
”Kör till!”
Då satte Lillebror i gång.
”Om du får tre äpplen av mamma till exempel…”
”Ja tack, ta hit dom”, sa Karlsson.
”Avbryt mej inte”, sa Lillebror. ”Om du får tre äpplen av mamma och två av pappa och två av Bosse och tre av Bettan och ett av mej…”
Längre kom han inte förrän Karlsson höll upp ett anklagande pekfinger.
”Jag visste det”, sa Karlsson. ”Jag visste att du var den snålaste i den här familjen, och det vill inte säja lite.”
”Sss, det är väl inte fråga om det nu”, sa Lillebror, men Karlsson fortsatte envist:
”Det hade varit trevligt om du hade gett mej ett litet knyte med rätt många äpplen i och ett par päron och så nåra såna där små goda gula plommon du vet!”
”Bråka inte, Karlsson”, sa Lillebror. ”Det här är bara addition…du får ett äpple av mamma…”
”Stopp”, skrek Karlsson ilsket. ”Det går jag inte med på. Var har hon gjort av dom andra två som jag fick av henne nyss?”
Lillebror suckade.
”Snälla Karlsson, det spelar ingen roll med äpplena. Dom har jag med bara för att du ska förstå vad det är frågan om.”
Karlsson fnös.
”Jag förstår nog vad det är frågan om. Det är frågan om att din mamma går och käkar opp mina äpplen så fort man inte håller ögona på henne.”
”Bråka inte, Karlsson”, sa Lillebror om igen. ”Om du får tre äpplen av mamma…”
Karlsson nickade belåtet.
”Se där! Det hjälper att säja ifrån! Det var väl det jag visste. Men försök nu hålla ordning på det här! Jag ska ha tre äpplen av din mamma och två av din pappa och två av Bosse och tre av Bettan och ett av dej, för du är den snålaste…”
”Ja, hur många äpplen har du då”, frågade Lillebror.
”Vad tror du”, sa Karlsson.
”Jag tror inget för jag vet det”, försäkrade Lillebror.
”Säj det då”, sa Karlsson.
”Nej, det är du som ska säja det, förstår du väl.”
”Jo, det kan du inbilla dej! Säj det du, jag slår vad om att du säjer fel!”
”Tänk för att jag inte gör det”, sa Lillebror. ”Du har elva äpplen då.”
”Trodde du ja”, sa Karlsson. ”Men där högg du i sten. För jag knöck tjugosex äpplen i en trädgård ute på Lidingön i förrgår kväll och av dom har jag tre kvar och så ett som jag bara har bitit i lite — vad sa du nu då?”
Lillebror teg först och visste inte vad han skulle säga. Men sedan kom han på det.
”Haha, där ljög du allt”, sa han. ”För det växer inga äpplen på träna i juni månad.”
”Jaså”, sa Karlsson. ”Var fick ni tag i era då, du och dom andra äppletjyvarna här i huset?”
Då struntade Lillebror i att lära Karlsson någon mera räkning.
”Men nu vet du åtminstone vad addition är”, sa han.
”Tror du inte jag vet att det är detsamma som att palla äpplen”, sa Karlsson. ”Och det behöver du inte lära mej, för det kan jag redan. Jag är världens bästa äpple-additionare, och får jag bara tid så ska jag ta med dej ut på Lidingön och visa hur man gör.”
Karlsson stoppade i sig den sista smörgåsbiten, och sedan satte han igång med kuddkriget. Men det gick inte så bra, för Bimbo började stormskälla, när Karlsson drämde kudden i huvudet på Lillebror.
”Voff”, sa Bimbo och högg tänderna i kudden, och sedan stod de där och slets om den, Bimbo och Karlsson, ända tills kudden sprack. Då slängde Karlsson upp den i taket och dunet flög ur och föll så vackert ner över Lillebror som låg i soffan och bara skrattade.
”Jag tror det snöar”, sa Karlsson. ”Det snöar värre och värre”, sa han och slängde upp kudden en gång till. Men då sa Lillebror att nu fick det vara slut med kuddkriget och förresten var det nog dags att sova. Klockan var mycket, och de kunde höra farbror Julius säga godnatt åt fröken Bock ute i hallen.
”Nu går jag och lägger mej i min korta säng”, sa farbror Julius.
Karlsson såg plötsligt märkvärdigt glad ut.
”Hoj, hoj”, sa han. ”Det är en rolig sak som jag sitter här och tänker på.”
”Vad då för en rolig sak”, undrade Lillebror.
”En sån där rolig sak som man ska göra när man ligger över hos nån”, sa Karlsson.
”Bädda säck, menar du? Det är ju för sent nu — det tänker du väl inte göra?”
”Nä, det är för sent nu”, sa Karlsson.
”Ja, det är det”, sa Lillebror belåtet.
”Så det tänker jag inte göra”, försäkrade Karlsson.
”Skönt”, sa Lillebror.
”För det har jag redan gjort”, sa Karlsson.
Lillebror satte sig häpen upp i soffan.
”Åt vem då…inte åt farbror Julius väl?”
Karlsson skrockade till.
”Finurliga pojke, hur kunde du gissa det?”
Lillebror hade kommit så i skrattagen under kuddkriget och nu fnissade han, fastän han visste att han inte borde göra det.
”Å, vad farbror Julius ska bli arg”, sa han.
”Ja, det är bara det jag vill kontrollera”, sa Karlsson. ”Så jag tänker ta mej en liten flygtur och kika in genom sängkammarfönstret.’’
Då slutade Lillebror fnissa.
”Aldrig i livet! Tänk om han får syn på dej! Då tror han att du är den där spionen, och då kan du själv räkna ut hur det går.”
Men Karlsson var envis. Hade man bäddat säck, så måste man också se hur pass arg den blev som man hade bäddat säck åt, annars var det ingen mening med det försäkrade han.
”Och förresten kan jag gömma mej bakom paraplyet!”
Han hade hämtat mammas röda paraply åt sig ute i tamburen, för det regnade fortfarande kraftigt.
”Och jag vill ju inte att Bosses pyjamas ska bli våt”, sa Karlsson.
Han stod i det öppna fönstret med paraplyet uppfällt färdig att ge sig av. Det var hemskt tyckte Lillebror, och han bad bevekande:
”Akta dej för all del! Akta dej så att han inte får syn på dej, för då är det färdigt!”
”Lugn, bara lugn”, sa Karlsson. Och ut flög han i regnet.
Och kvar stod Lillebror och var inte alls lugn utan tvärtom nervös så att han måste bita i knogarna.