Fröken Bock hoppade till så att kaffet skvätte i koppen, och hon tittade misstänksamt på Lillebror.
”Är det du som sitter och är oförskämd?”
Lillebror rodnade och visste inte vad han skulle svara.
”Nä”, stammade han, ”jag tror dom har ett program om grönsaker i radion, om tomater och gurkor och sånt där.”
Det var knepigt påhittat av honom, för man brukade faktiskt kunna höra grannarnas radio i Svantessons kök, och det hade fröken Bock själv märkt och klagat över tidigare.
Hon muttrade lite, men nu fick hon annat att tänka på, för farbror Julius kom ut i köket och ville också ha kaffe. Han gick stapplande ett par varv runt bordet och stönade för varje steg.
”En sån natt”, sa han, ”helige Jeremias, en sån natt! Nog var jag stel i kroppen förut, men den sängen och den bäddningen, oj!”
Han satte sig tungt vid bordet och stirrade framför sig som om han tänkte på något särskilt, han var sig inte lik, tyckte Lillebror.
”Ändå är jag glad och tacksam för den här natten”, sa farbror Julius till sist. ”Den har gjort mej till en ny människa.”
”Det var bra det, för den gamla behövde verkligen bytas ut.”
Det var om igen den där konstiga rösten som talade, och om igen hoppade fröken Bock till och tittade misstänksamt på Lillebror.
”Det är Lindbergs radio igen …nu har dom visst gått över till ett program om gamla bilar”, stammade Lillebror.
Farbror Julius märkte ingenting. Han satt där så försjunken i sina tankar att han varken hörde eller såg. Fröken Bock serverade honom kaffe, och han sträckte själsfrånvarande ut handen efter en bulle. Men knappt hade han fått tag i den, förrän en annan hand, en liten knubbig en, stack upp över bordskanten och nappade åt sig bullen. Och farbror Julius märkte det inte. Han bara tänkte och tänkte, och inte förrän han stoppade näven i det heta kaffet, vaknade han upp och förstod att där ingen bulle fanns att doppa med. Han blåste på handen och var lite arg men sedan försjönk han i sina tankar igen.
”Det finns mer mellan himmel och jord än man har en aning om, det har jag förstått i natt”, sa han allvarsamt. Samtidigt sträckte han ut handen och tog en ny bulle. Då kom där om igen en liten knubbig näve uppstickande och tog bullen. Men farbror Julius märkte det inte, han bara tänkte och tänkte, och inte förrän han hade stoppat tummen i munnen och bitit till ordentligt, vaknade han upp och förstod att där ingen bulle fanns att bita i. Då blev han arg ett slag igen, men tydligen var den nya farbror Julius snällare än den gamla, för han lugnade sig snart. Han försökte inte ens få någon mer bulle utan drack bara sitt kaffe under djupa tankar.
Bullarna gick at i alla fall. De försvann en efter en från brödkorgen, och det var bara Lillebror som märkte vart de tog vägen. Han fnissade tyst och satte försiktigt ner ett glas mjölk under bordet, så att Karlsson inte skulle få det för torrt med bullarna.
Det här var vad Karlsson brukade kalla ”bull-tirritering”! Fröken Bock hade fått pröva pa vad det ville säga redan förra gången hon var hos dem.
”Man kan tirritera folk alldeles kolossalt bara genom att äta upp deras bullar”, hade Karlsson sagt, jo, han visste att det egentligen hette ”irritera” men ”tirritera” var mera infernaliskt, påstod han.
Och nu hade Karlsson satt i gång en ny, infernalisk bull-tirritering, fastän fröken Bock inte förstod det. Och ännu mindre farbror Julius. Han märkte ingen bull-tirritering hur infernalisk den än var, han bara tänkte och tänkte. Men plötsligt grep han fröken Bocks hand och höll den hårt som om han ville be om hjälp.
”Jag måste tala med någon människa om detta”, sa han. ”Jag vet det nu, fröken Bock, det var ingen febersyn, jag yrade inte, jag såg John Blund!”
Fröken Bock spärrade upp ögonen.
”Är det verkligen möjligt?”
”Ja”, sa farbror Julius. ”Och därför är jag nu en ny människa i en ny värld. Sagovärlden, förstår fröken Bock, det är den som i natt har öppnat sej för mej på vid gavel. För om nu verkligen John Blund finns, varför skulle det då inte också finnas häxor och troll och spöken och älvor och tomtar och andra såna där mystikusar som det står om i sagoböckerna?”
”Och kanske flygande spioner kanske”, försökte fröken Bock för att ställa sig in, men det tyckte inte farbror Julius om.
”Dumheter”, sa han. ”Sånt där tokprat som tidningarna skriver, det ska man hålla sej för god att tro på.”
Han lutade sig fram mot fröken Bock och såg henne djupt in i ögonen.
”Kom ihåg en sak”, sa han. ”Våra förfäder trodde på troll och tomtar och häxor och sånt där. Hur kan då vi gå omkring och inbilla oss att såna mystikusar inte finns? Förstår vi saker och ting bättre än våra förfäder, va? Nej, bara tjockskalliga människor kan påstå något så dumt.”
Fröken Bock ville inte visa sig tjockskallig, så hon sa att det nog kunde finnas fler häxor än man hade en aning om och kanske en del troll och andra mystikusar också för all del, om man höll utkik och räknade efter ordentligt.
Men nu fick farbror Julius lov att sluta med grubblerierna, för han hade tid beställd hos sin doktor och det började bli dags för honom att komma iväg. Lillebror följde snällt med honom ut i tamburen, och det gjorde fröken Bock också. Lillebror gav honom hans käpp, och fröken Bock hjälpte honom på med rocken. Han verkade riktigt medtagen, stackars farbror Julius, så det var nog bra att han kom till doktorn, tänkte Lillebror och klappade skyggt farbror Julius hand. Fröken Bock var visst också bekymrad, för hon frågade oroligt:
”Hur känns det? Hur mår herr Jansson egentligen?”
”Hur ska jag kunna veta det, innan jag har varit hos doktorn”, sa farbror Julius snäsigt, jo minsann, lite fanns det nog kvar av den gamla farbror Julius, tänkte Lillebror, även om sagovärlden hade öppnat sig för honom aldrig så mycket.
När farbror Julius hade försvunnit, gick Lillebror och fröken Bock tillbaka till köket.
”Nu vill jag ha mera kaffe och bullar och lite lugn och ro också”, sa fröken Bock. Men sedan skrek hon till. För på bakplåtarna fanns där nu inte den minsta bulle. Där låg bara en stor papperspåse, på vilken någon hade skrivit med hemska, sneda bokstäver:
Har knykt nogra flär bular moste pjuda hela sagovärden ju ion plunt
Fröken Bock läste och hon rynkade bistert ögonbrynen.
”Ingen ska få mej att tro att John Blund stjäl bullar, om det nu är så att han verkligen finns. Han är alldeles för fin och snäll att göra något sånt, nä, jag vet nog vem det är!”
”Vem då”, frågade Lillebror.
”Den där lilla otäcka, tjocka pojken förstås, Karlsson eller vad han heter. Titta, köksdörren är öppen! Han har stått utanför och lyssnat och så har han smitit in medan vi var i tamburen.”
Hon skakade argt på huvudet.
”Ion Plunt! Jo, det är snyggt! Skylla ifrån sej på andra, och så inte kunna stava heller!”
Lillebror ville inte ha i gång något prat om Karlsson, så han sa bara:
”Jag tror att det var John Blund i alla fall! Kom, Bimbo!”
Varje morgon gick Lillebror och Bimbo i Vasaparken, och det tyckte Bimbo var det roligaste på hela dagen, för där fanns så många trevliga hundar att nosa på och prata med.
Lillebror brukade leka med Krister och Gunilla, men i dag syntes de inte till. Kanske hade de redan farit till landet, tänkte Lillebror, nåja, det gjorde egentligen inget så länge han bara hade Karlsson …och Bimbo förstås.
Det kom en stor hund och ville slåss med Bimbo, och det var Bimbo också mycket pigg på. Han ville gärna visa den där dumma jycken vad han tänkte om honom. Men det fick han inte för Lillebror.
”Försök inte”, sa Lillebror. ”Du är för liten att slåss med en så stor hund.”
Han lyfte upp Bimbo i famnen och såg sig om efter en ledig bänk där han kunde sitta medan Bimbo lugnade sig. Men överallt satt det folk och solade sig i det vackra vädret, inte förrän han kom långt bort i en vrå av parken hittade Lillebror en ledig plats, där han kunde slå sig ner. Fast där fanns redan två på bänken, två karlar med var sin ölflaska i näven. Två som han kände igen! Sannerligen, det var Fille och Rulle som satt där. Först blev Lillebror rädd och ville springa sin väg. Men samtidigt var det något som liksom drog honom till den där bänken. Han skulle så gärna vilja veta om Fille och Rulle fortfarande var på jakt efter Karlsson, och här kunde han kanske få reda på det. Varför skulle han vara rädd förresten? Fille och Rulle hade ju aldrig sett honom och kände inte igen honom, så bra, så utmärkt bra! Han kunde sitta där bredvid dem så mycket han ville. Det var så folk gjorde i äventyrsböckerna, när de skulle luska ut någonting, satt där bara tyst och lyssnade så mycket de orkade.