”Låt bli mina plättar”, sa han. ”Dom har jag ärligen köpt inne hos Lindbergs för fem öre!”
Han öppnade gapet och stoppade in ett stort lass.
”Som jag sa — det finns fler än du som kan baka plättar. Man behöver bara gå efter oset, så hittar man lite varstans.”
Lillebror tyckte nästan synd om fröken Bock, för hon kom alldeles av sig.
”Var …var …var är mina plättar då”, stammade hon och tittade mot spisen. Där stod hennes eget plättfat, men det var minsann så tomt det kunde bli, och den synen gjorde henne vild igen.
”Elaka unge”, skrek hon, ”du har ätit upp dom också!”
”Tänk för att jag inte har det”, sa Karlsson harmset. ”Men du ska bara skylla på mej jämt och jämt.”
I det ögonblicket hördes steg ute i trappan. Äntligen var det visst farbror Julius som kom. Lillebror blev glad både för att få slut på bråket och för att farbror Julius inte hade gått vilse t storstadens vimmel.
”Det var skönt”, sa Lillebror, ”då hittade han hem i alla fall!”
”Tack vare att han har ett spår att gå efter, ja”, sa Karlsson, ”annars hade han aldrig kommit rätt!”
”Vad då för spår”, undrade Lillebror.
”Ett spår som jag har gjort”, sa Karlsson. ”För jag är världens snällaste!”
Men nu ringde det på tamburdörren, fröken Bock gick hastigt för att öppna och Lillebror följde efter för att ta emot farbror Julius.
”Välkommen hem, herr Jansson”, sa fröken Bock.
”Vi trodde att du kanske hade gått vilse”, sa Lillebror.
Men farbror Julius svarade varken på det ena eller det andra.
”Hur kommer det sej”, sa han strängt, ”att det hänger plättar på vartenda dörrhandtag i hela huset?”
Han tittade anklagande på Lillebror, och Lillebror mumlade ängsligt:
”Kanske att John Blund …”
Men sedan tvärvände han och rusade tillbaka till köket för att säga Karlsson ett par sanningens ord.
Det fanns ingen Karlsson i köket. Där fanns bara två tomma plättfat och en liten ensam syltklick, utspilld på vaxduken där Karlsson hade suttit.
Farbror Julius och Lillebror och fröken Bock åt blodpudding till lunch. Det är ganska gott det också.
Det var Lillebror som fick springa ner till mjölkaffären och i all hast köpa den där blodpuddingen. Han protesterade inte, när fröken Bock skickade iväg honom, för han ville gärna se hur dörrhandtagen såg ut med plättar på sig.
Men där hängde inga plättar. Han rände utför alla trapporna och kollade vartenda dörrhandtag, men såvitt han kunde se fanns där inte en endaste plätt någon stans, och han började tro att farbror Julius hade hittat på alltihop.
Ända tills han kom ner i farstun. På sista trappsteget satt Karlsson. Han åt plättar.
”Plättar är gott”, sa han. ”Och nu klarar han sej utan spår, lilla Sago-Julie, för nu vet han vägen.”
Sedan fnös han till.
”Orättvis hon är, Husbocken! Hon sa att jag hade ätit upp plättarna, fast jag var oskyldig som ett lamm. Så då kan jag lika bra käka opp dom då!”
Lillebror måste skratta.
”Du är världens bästa plättätare, du Karlsson”, sa han.
Men sedan kom han ihåg någonting som fick honom allvarlig. Han kom ihåg det förfärliga som Fille och Rulle hade sagt. Nu äntligen kunde han berätta det för Karlsson.
”Jag tror att dom tänker försöka fånga dej nu i natt”, sa Lillebror oroligt. ”Förstår du vad det betyder?”
Karlsson slickade sina flottiga fingrar och gav till ett litet belåtet kurr.
”Det betyder att vi får en glad afton”, sa han. ”Hoj, hoj! Hoj, hoj!”
6
Karlsson är världens bästa snarkforskare.
Och så småningom blev det kväll. Karlsson hade hållit sig undan hela dagen. Han ville väl att Husbocken skulle få vila ut ordentligt efter den där plätt-tirriteringen.
Lillebror hade varit med farbror Julius på järnvägsmuseet. Det var något som farbror Julius tyckte om och Lillebror också. Och sedan hade de gått hem och ätit middag med fröken Bock och allt hade varit lugnt — ingen Karlsson någonstans. Men när Lillebror efter middagen kom in i sitt rum, då var Karlsson där.
Lillebror blev uppriktigt sagt inte glad åt att se honom.
”Å, vad du är oförsiktig”, sa han. ”Varför kommer du nu?”
”Hur kan du fråga så dumt”, sa Karlsson. ”För att jag ska ligga över hos dej, förstår du väl!”
Lillebror suckade. Hela dagen hade han gått där och i all tysthet ängslats och grubblat på hur han skulle klara Karlsson undan Fille och Rulle. Å, vad han hade tänkt och tänkt — skulle man ringa efter polisen kanske? Nej, för då måste man först tala om varför Fille och Rulle ville röva bort Karlsson, och det kunde man inte göra. Skulle man be farbror Julius om hjälp? Nej, för då skulle han genast ringa efter polisen, och då måste man i alla fall tala om varför Fille och Rulle ville röva bort Karlsson, och så var det lika illa.
Karlsson hade nog varken grubblat eller tänkt, och inte ängslades han nu heller. Han stod där så lugnt och undersökte hur mycket persikokärnan hade växt. Men Lillebror var verkligen bekymrad.
”Jag vet faktiskt inte vad vi ska ta oss till”, sa han.
”Med Fille och Rulle menar du”, sa Karlsson. ”Det vet jag. Det finns tre sätt har jag ju sagt — tirritera och filura och figurera, och jag tänker använda alla tre sätten.”
Lillebror tyckte att det. fjärde sättet skulle vara det bästa, nämligen att Karlsson höll sig hemma i sitt eget hus just den här natten och låg nerkrupen under täcket tyst som en liten råtta. Men Karlsson sa att av alla fåniga sätt var det det fånigaste han hade hört talas om.
Lillebror ville ändå inte ge sig. Han hade fått en påse karameller av farbror Julius, och det föll honom in att han kanske kunde muta Karlsson med den. Han lät påsen dingla framför Karlssons näsa så frestande som möjligt och sa finurligt:
”Du får hela påsen, om du flyger hem och lägger dej!”
Men Karlsson knuffade undan Lillebrors hand.
”Å, fy, vad du är hemsk”, sa han. ”Behåll dina usla karameller! Inbilla dej inte att jag vill ha dom!”
Han plutade tjurigt med munnen och gick och satte sig på en pall så långt borta i ett hörn han kunde komma.
”Jag är inte me’ när du är så där hemsk”, sa han. ”Jag är bara inte me’!”
Då blev Lillebror förtvivlad. Det var det värsta han visste när Karlsson inte ”var me’”. Lillebror skyndade sig att be om förlåtelse och försökte på alla sätt få Karlsson god igen, men det gick inte. Karlsson fortsatte att tjura.
”Ja, då vet jag inte vad jag ska göra”, sa Lillebror till sist.
”Men det vet jag”, sa Karlsson. ”Det är inte säkert, men kanske jag är me’ om du ger mej nån liten grej …tja, jag kunde förresten ta den där karamellpåsen kanske!”
Då gav Lillebror honom karamellpåsen och sedan var Karlsson med. Det tänkte han fortsätta att vara hela natten.
”Hoj, hoj”, sa han. ”Du kan inte tro vad jag ska vara me’!”
Eftersom Karlsson nödvändigt skulle ligga över, så var det väl inget annat att göra än att bädda åt sig på soffan igen, tänkte Lillebror och ville sätta igång med det. Men då sa Karlsson att det var inte lönt! Den här natten skulle inte bli någon sovnatt utan tvärtom.
”Fast Husbocken och Sago-Julie hoppas jag tuppar av när som helst, för sen måste vi börja greja”, sa Karlsson.
Och farbror Julius gick verkligen och la sig tidigt. Han var väl trött efter förra nattens oroligheter och alla dagens bestyr. Fröken Bock behövde nog också sova efter den ansträngande bull- och plätt-tirriteringen. Hon försvann snart in i sitt rum, ja, det var egentligen Bettans rum förstås. Det var där mamma hade placerat fröken Bock under den tid hon skulle vara hos dem.
De kom in först och sa godnatt åt Lillebror, både farbror Julius och fröken Bock, men då satt Karlsson gömd i garderoben. Han insåg själv att det var klokast så.