Farbror Julius gäspade.
”Jag hoppas John Blund kommer snart och låter oss alla få somna under hans röda paraply”, sa han.
Jo, det du, tänkte Lillebror, men högt sa han bara:
”Godnatt, farbror Julius, sov gott! Godnatt, fröken Bock!”
”Och så går du och lägger dej nu genast”, sa fröken Bock.
Och sedan försvann de.
Lillebror klädde av sig och tog på pyjamas. Det var nog bäst, trodde han, ifall fröken Bock eller farbror Julius kanske kom sättande upp mitt i natten och råkade få syn på honom.
Lillebror och Karlsson spelade svälta räv, medan de väntade på att farbror Julius och fröken Bock skulle somna. Men Karlsson fuskade så hemskt, och så ville han vinna hela tiden, annars var han inte med. Lillebror lät honom också vinna så mycket som möjligt, men när det till sist verkade som om han trots allt skulle förlora en omgång, då rafsade Karlsson raskt ihop korten i en hög och sa:
”Vi har inte tid att spela kort längre, vi måste börja greja!”
Vid det laget hade både farbror Julius och fröken Bock somnat — utan hjälp av John Blund och hans paraply. Karlsson hade roligt en lång stund med att springa från den ena sovrumsdörren till den andra och jämföra snarkningar.
”Världens bästa snarkforskare, gissa vem det är”, sa han förtjust, och så härmade han för Lillebror hur farbror Julius och fröken Bock snarkade.
”Grrrr-pi-pi-pi, så låter det om Sago-Julle. Men Husbocken hon snarkar så här: Grrrr-asch, Grrrr-asch!”
Sedan kom Karlsson att tänka på något annat. Han hade fortfarande en massa karameller kvar, fastän han hade bjudit Lillebror på en och själv ätit tio, och nu måste han gömma påsen någonstans sa han, för att få händerna fria när han skulle börja greja. Och det måste vara på ett absolut säkert ställe.
”För det kommer ju tjyvar”, sa han. ”Finns det inget kassaskåp i huset?”
Lillebror sa att om det hade funnits ett, så skulle han först och främst ha låst in Karlsson där, men nu fanns det tyvärr inget.
Karlsson funderade ett slag.
”Jag lägger påsen inne hos Sago-Julle”, sa han. ”För när tjyvarna hör Grrr-pi-pi-pi, så tror dom att det är en tiger och vågar sej inte in.”
Han öppnade sakta dörren till sängkammaren, Grrr-pi-pi-pi hördes ännu starkare. Karlsson fnissade förtjust och försvann in med påsen. Lillebror stod kvar och väntade.
Efter en stund kom Karlsson tillbaka. Utan påse. Men med farbror Julius tänder i näven.
”Nämen, Karlsson”, sa Lillebror, ”varför har du tagit dom där?”
”Du tror väl inte att jag lämnar mina karameller i förvar hos nån som har tänder”, sa Karlsson. ”Antag att Sago-Julle vaknar i natt och får se påsen! Har han då tänderna till hands, så sätter han igång ett knaprande utan hejd. Men nu har han inte det lyckligtvis.”
”Det skulle farbror Julius aldrig göra”, försäkrade Lillebror. ”Han skulle aldrig ta en enda karamell som inte var hans.”
”Dumma dej, han kan ju tro att det är nån fé ifrån sagovärlden som har varit där och gett honom påsen”, sa Karlsson.
”Det tror han ju inte, när han själv har köpt den”, invände Lillebror, men Karlsson ville inte höra på det.
”För jag behöver dom här tänderna”, sa han. Han behövde ett starkt snöre också, förklarade han, och Lillebror smet ut i köket och hämtade en tvättlina i städgarderoben.
”Vad ska den vara till”, undrade Lillebror.
”Jag ska göra en tjyvafälla”, sa Karlsson. ”En hemsk, fruktansvärd, dödsbringande tjyvafälla!”
Och han pekade ut var han skulle göra den också — där den smala tamburen med ett öppet valv mynnade ut i hallen.
”Precis här”, sa Karlsson.
I hallen stod på var sida om valvet en bastant stol, och nu gjorde Karlsson en lika enkel som finurlig tjuvfälla genom att spänna linan på låg höjd — nästan nere vid golvet — tvärs över valvöppningen och fästa den ordentligt i de båda stolarnas stadiga ben. Var och en som i mörker kom från tamburen och ville ut i hallen måste snava på linan, så mycket var säkert.
Lillebror mindes när Fille och Rulle förra året kom och ville stjäla hos dem. De hade tagit sig in genom att sticka en lång ståltråd igenom brevlådan, och sedan hade de lyckats få upp låset. Det var väl så de tänkte göra den här gången också, och då var det minsann rätt åt dem, ifall de snavade på linan.
Lillebror småskrattade tyst, och sedan kom han att tänka på något som gjorde honom ännu mer förnöjd.
”Jag har nog gått omkring och varit ängslig alldeles i onödan”, sa han. ”För Bimbo kommer ju att skälla så hela huset vaknar, och då sticker dom sin väg, både Fille och Rulle.”
Karlsson stirrade på honom som om han inte trodde sina öron.
”Och då”, sa han strängt, ”då har jag gjort tjyvafällan alldeles i onödan. Och det tror du att jag går med på, det tror du! Nä, hunn ska bort och det tvärt!”
Lillebror blev riktigt arg.
”Vad menar du med det? Var ska jag göra av honom, har du tänkt?”
Då sa Karlsson att Bimbo kunde få sova uppe hos honom. Han kunde ligga där i Karlssons kökssoffa och snusa hur skönt som helst, medan Karlsson var borta på filurning. Och när Bimbo klev ur sängen i morgon bitti, så skulle han stå i köttfärs upp till knäna, lovade Karlsson, bara Lillebror ville ta reson.
Men Lillebror ville inte ta reson på det sättet. Han tyckte det var skamligt mot Bimbo att skicka bort honom. Och dessutom skulle det verkligen vara bra med en skällande hund, när Fille och Rulle kom.
”Ja, bara förstör alltihop du”, sa Karlsson bittert. ”Låt aldrig mej få ha nåt roligt, nähä, bara hindra mej hela tiden så jag inte kan tirritera och filura och figurera ett enda dugg, gör det! Huvudsaken är ju att din jycke får skälla och föra väsen om nätterna.”
”Du förstår väl…”, började Lillebror, men Karlsson avbröt honom.
”Jag är inte me’! Du får skaffa dej filurare var du kan hädanefter, jag är bara inte me’!”
Bimbo morrade ogillande när Lillebror kom och ryckte upp honom ur hans korg, där han just hade somnat, och det sista Lillebror såg av sin hund, när Karlsson gick till väders med honom, var ett par stora, förvånade ögon.
”Var inte rädd, Bimbo! Jag kommer snart och hämtar dej”, ropade Lillebror så tröstande han kunde.
Karlsson kom tillbaka efter ett par minuter, nyter och glad.
”Jag kan hälsa från Bimbo, gissa vad han sa! Vad det är trevligt oppe hos dej, Karlsson, sa han. Kan jag inte få bli din hund i stället?”
”Haha, det sa han ju inte!”
Lillebror skrattade, han visste nog vems hund Bimbo var och det visste Bimbo också.
”Nåja, nu är allt bra”, sa Karlsson. ”Du förstår ju att när det är två goda vänner som du och jag, så får ju den ena lov att rätta sej efter den andra ibland och göra som den andra vill nån gång.”
”Ja, men det är alltid du som är den andra”, sa Lillebror med ett fniss, och han undrade hur Karlsson egentligen bar sig åt. Vilken människa som helst måste ju förstå, att en natt som den här så vore det allra bästa om Karlsson låg uppe i sin kökssoffa med täcket över huvudet, medan Bimbo låg här nere och skrämde bort Fille och Rulle genom att skälla så huset skakade. Men nu hade Karlsson fått det precis tvärtom och nästan lyckats inbilla Lillebror att det också var bäst så. Det ville Lillebror förresten gärna tro, för innerst inne var han ändå äventyrslysten och rätt nyfiken på hur Karlsson skulle filura den här gången.
Karlsson hade bråttom nu, för han trodde att Fille och Rulle kunde väntas när som helst.
”Jag ska filura ihop nånting som skrämmer ihjäl dom redan från början”, sa han. ”Det behövs ingen liten dum hund till det, må du tro.”
Han sprang ut i köket och började riva i städgarderoben. Lillebror bad honom ängsligt att vara lite tystare, för fröken Bock sov ju i Bettans rum som låg vägg i vägg. Det hade Karlsson inte tänkt på.
”Du får lyssna vid dörrarna”, kommenderade han Lillebror. ”Så fort du inte hör Grrr-pi-pi-pi och Grrr-asch, så säjer du till, för då är det fara på färde.”
Han funderade lite.