”Det här ska Frida få veta, du gode Moses, vad hon ska bli glad!”
Hon tog ett par arga språng, som om hon tänkte komma efter utför trapporna, och sedan skrek hon igen:
”Sätt inte eran fot på Frejgatan en gång till, för då kommer det att flyta blod. Hör ni vad jag säjer …blo-o-o-od!”
8
Karlsson öppnar sagovärlden för farbror Julius.
Efter natten med Fille och Rulle var Karlsson till och med malligare än vanligt.
”Här var’e världens bästa Karlsson”, det ropet väckte Lillebror varje morgon, och Karlsson kom inflygande. Varje morgon rev han först upp persikokärnan för att se hur mycket den hade växt, men sedan bar det regelbundet iväg bort till den gamla spegeln som hängde över Lillebrors byrå. Det var ingen stor spegel men Karlsson flög länge fram och tillbaka framför den för att se så mycket som möjligt av sig själv. Hela han fick inte rum i den.
Han gnolade och sjöng medan han flög, och man kunde höra att det var en liten hemgjord lovsång över sig själv som han sjöng.
”Världens bästa Karlsson …hm-ti-ti-hm …värd tiotusen kronor …skrämmer tjyvar med bistolen …vilken usel spegel hä-ä-är …man ser ju inte mycket …av världens bästa Karlsson i den …men det man ser är vackert …hm-ti-ti-hm …och lagom tjockt, ja, ja …och bra på alla sätt.”
Lillebror höll med om det. Han tyckte Karlsson var bra på alla sätt. Och det konstiga var att till och med farbror Julius hade blivit riktigt förtjust i honom. Det var ju faktiskt Karlsson som hade räddat hans plånbok och hans klocka. Sådant glömde inte farbror Julius i första taget. Fröken Bock däremot var fortfarande lika lömsk på honom, men det struntade ju Karlsson i, bara han fick mat på bestämda tider, och det fick han.
”Får jag inte mat, så är jag inte me’”, det hade han sagt ifrån ordentligt.
Fröken Bock önskade mer än något annat i världen att Karlsson inte skulle vara med, men vad hjälpte det när han hade Lillebror och farbror Julius på sin sida. Fröken Bock morrade varje gång han kom sättande och slog sig ner vid bordet just när de skulle äta, men det fanns inget hon kunde göra, och Karlsson satt där han satt.
Han hade börjat med det som något självklart efter natten med Fille och Rulle. En hjälte som han borde inte ens den argaste husbock kunna neka någonting, det var väl det han tyckte.
Karlsson hade nog blivit lite trött av all snarkforskning och allt smygande och krypande och skjutande den där natten, för det var inte förrän framåt middagstid dagen därpå som han kom inflygande i Lillebrors rum och ställde sig att vädra med näsan om det kunde märkas något lovande matos från köket.
Lillebror hade också sovit länge och i flera omgångar — med Bimbo bredvid sig i sängen — man blev verkligen sömnig av att tampas med tjuvar om nätterna, och han hade nyss vaknat när Karlsson kom. Det som hade väckt honom var ett ovanligt och hemskt läte ute från köket. Fröken Bock gick där och sjöng för full hals. Det hade Lillebror aldrig hört henne göra förut och han hoppades verkligen att hon skulle sluta med det, för det lät inte bra. Av någon anledning var hon på ovanligt gott humör just i dag. Hon hade varit hemma hos Frida på Frej gatan ett slag på förmiddagen, kanske var det det som hade livat upp henne, för hon sjöng så att det dånade:
”Ack, Frida, det vore nog det bästa för dig …” sjöng hon, men vad som vore det bästa för Frida fick man inte veta, för Karlsson rusade ut i köket och skrek:
”Stopp! Stopp! Folk kan ju tro att jag slår dej, när du gallhojtar så där.”
Då teg fröken Bock och satte surmulet fram kalopsen, och farbror Julius kom och alla slog sig ner runt bordet och åt, och de satt där tillsammans och pratade om nattens ruskiga händelser och hade riktigt trevligt, tyckte Lillebror. Och Karlsson var nöjd med maten och berömde fröken Bock.
”Ibland lyckas du faktiskt göra kalops som är riktigt god i rent misshugg”, sa han uppmuntrande.
Det svarade fröken Bock inte på. Hon bara svalde ett par gånger och knep ihop munnen.
De små chokladpuddingarna som hon hade gjort till efterrätt tyckte Karlsson också om. Han satte i sig en pudding, innan Lillebror hade hunnit med ens en sked av sin, och sedan sa han:
”Jo, det är nog gott med sån här pudding, men jag vet nånting som är dubbelt så gott!”
”Vad då för nåt”, frågade Lillebror.
”Två såna här puddingar”, sa Karlsson och högg sig en pudding till. Vilket betydde att fröken Bock blev utan, för hon hade bara gjort fyra. Karlsson märkte att hon såg missnöjd ut, och han höll upp ett varnande pekfinger.
”Kom ihåg att det finns somliga tjockisar här vid bordet som behöver banta. Närmare bestämt två stycken, jag nämner inga namn men det är inte jag och inte den där lilla spinkern heller”, sa han och pekade på Lillebror.
Fröken Bock knep ihop munnen ännu hårdare och sa fortfarande ingenting. Lillebror tittade ängsligt på farbror Julius, men han hade visst inget hört. Han satt bara och gormade om hur slö polisen var här i stan. Han hade ringt till dem och anmält inbrottet, men det kunde han lika gärna ha låtit bli. De hade 315 andra stölder som måste klaras av först, sa de, och hur mycket hade förresten blivit stulet, ville de veta.
”Men då gjorde jag klart för dem”, sa farbror Julius, ”att tack vare en mycket modig och påhittig liten pojke, så fick dom tjuvarna gå hem och lägga sej utan nånting alls.”
Han tittade gillande på Karlsson. Karlsson kråmade sig som en tupp, och han gav fröken Bock en triumferande knuff.
”Vad sa du nu då? Världens bästa Karlsson, skrämmer tjyvar med bistolen”, sa han.
Farbror Julius hade minsann också blivit rädd för den där pistolen. Visserligen var han glad och tacksam att få tillbaka sin plånbok och sin klocka, men han tyckte ändå inte att småpojkar skulle gå omkring med skjutvapen, och när Fille och Rulle med sådan fart hade försvunnit utför trapporna, fick Lillebror hålla på och förklara en god stund, innan farbror Julius ville tro att det bara var en leksakspistol som Karlsson hade skrämt dem med.
Efter middagen gick farbror Julius in i vardagsrummet för att få sig en cigarr. Fröken Bock diskade, och tydligen kunde inte ens Karlsson i längden förstöra hennes goda humör, för hon klämde i på nytt med det där: ”Ack, Frida, det vore nog det bästa för dig …” Men så upptäckte hon plötsligt att hon inte hade några handdukar att torka med, och då blev hon arg igen.
”Kan någon begripa vart alla handdukar har tagit vägen”, sa hon och såg sig anklagande omkring i köket.
”Ja, det kan någon, nämligen världens bästa handdukshittare”, sa Karlsson. ”Hur skulle det vara om du frågade honom jämt, när det är nånting som du inte vet, lilla dumming där!”
Karlsson stack iväg in i Lillebrors rum och kom tillbaka med så mycket handdukar i famnen att man inte säg något av själva Karlsson. Ena ovanligt smutsiga och dammiga handdukar var det, och fröken Bock blev ännu argare.
”Hur har handdukarna blivit så här”, skrek hon.
”Dom har varit utlånade till sagovärlden”, sa Karlsson. ”Och, sidu, där dammar dom aldrig under sängarna, sidu!”
Och så gick dagarna. Det kom kort från mamma och pappa. De hade det härligt på sin kryssning, och de hoppades att Lillebror också hade trevligt och att farbror Julius mådde bra och trivdes med bara Lillebror och fröken Bock i huset.
Karlsson på taket stod det inget om, och det retade Karlsson obeskrivligt.
”Jag skulle skicka dom ett kort, bara jag hade fem öre till ett frimärke”, sa han. ”Och då skulle jag skriva: Det är rätt, strunta i om Karlsson mår bra och trivs med Husbocken, bry er inte om det ni, fast det är han som sköter allting och skrämmer alla tjyvar med bistolen och hittar alla handdukar som har kommit bort och håller efter Husbocken åt er och allting.”
Lillebror var glad att Karlsson inte hade fem öre till ett frimärke, för han tyckte inte det skulle vara bra om mamma och pappa fick ett sådant kort. Lillebror hade tömt sin spargris och gett Karlsson allt som fanns i den, men det hade Karlsson redan gjort slut på, och nu var han arg.