”Det är ju inte klokt”, sa han. ”Här går man och är värd tiotusen kronor och har inte så mycket som en femöring till ett frimärke. Du tror inte att farbror Julius skulle vilja köpa mina stortår, va?”
Det trodde inte Lillebror.
”Jamen nu när han är så hemskt förtjust i mej”, försökte Karlsson. Lillebror trodde ändå inte det, och då flög Karlsson förnärmad upp till sig och kom inte tillbaka förrän Lillebror, nästa gång det var dags att äta, ryckte i ringledningen och signalerade Kom hit!
Mamma och pappa var nog oroliga att farbror Julius vantrivdes med fröken Bock i huset, eftersom de skrev så där, tänkte Lillebror, men där tog de fel. Farbror Julius trivdes minsann riktigt bra med fröken Bock, såg det ut till. Och allt eftersom dagarna gick, märkte Lillebror att de där båda hade mer och mer att prata med varann om. De satt ofta tillsammans inne i vardagsrummet, och man kunde höra farbror Julius gå på om sagovärlden och allt möjligt, och fröken Bock svarade så snällt och beskedligt så man kunde knappt tro att det var hon.
Till sist blev Karlsson misstänksam. Det var när fröken Bock tog sig för att stänga skjutdörren mellan hallen och vardagsrummet. Det fanns en sådan nämligen, fast ingen i familjen Svantesson någonsin brukade dra igen den. Kanske därför att dörren hade en liten rigel på insidan och Lillebror hade en gång när han var liten riglat igen om sig, så att han inte kunde komma ut. Efter den betan tyckte mamma det räckte bra med bara ett draperi. Men när nu fröken Bock och farbror Julius drack kaffe tillsammans i vardagsrummet om kvällarna, så ville fröken Bock plötsligt ha dörren stängd, och det ville nog farbror Julius också, för när Karlsson ändå kom instövlande, sa farbror Julius att pojkarna fick gå någon annan stans och leka, nu ville han nämligen dricka sitt kaffe i lugn och ro.
”Det vill väl jag också”, sa Karlsson förebrående. ”Hit med kaffe, bjud på en cigarr och var som folk vetja!”
Men farbror Julius motade ut honom, och då skrattade fröken Bock så belåtet. Hon tyckte nog att hon äntligen hade fått ett övertag.
”Det här tål jag inte”, sa Karlsson, ”det måste jag visa dom.”
Och nästa förmiddag, när farbror Julius var hos doktorn och fröken Bock i Hötorgshallen och köpte strömming, då kom Karlsson nerflygande till Lillebror med en stor borrsväng i näven. Lillebror hade sett den hänga på väggen uppe hos Karlsson, och nu undrade han vad Karlsson skulle ha den till. Men just då dunsade det till i brevlådan, och Lillebror sprang för att titta. Två kort låg på tamburmattan, ett från Bosse och ett från Bettan. Lillebror blev så glad, han läste sina kort länge och väl, och när han var färdig med det, då var Karlsson också färdig. Han hade borrat ett ordentligt kikhål i skjutdörren.
”Nämen, Karlsson”, sa Lillebror ängsligt, ”inte fick du borra hål …varför gjorde du det?”
”För att jag ska kunna se vad dom har för sej, förstås”, sa Karlsson.
”Å, fy skäms”, sa Lillebror. ”Mamma har sagt att man inte får kika i nyckelhål.”
”Hon är så klok din mamma”, sa Karlsson. ”Hon har så rätt. Nyckelhål ska man ha nycklar i, det hörs på ordet. Men nu är det här händelsevis ett kikhål. Kan du som är så duktig höra vad man ska ha ett sånt till …ja, just det”, sa han, innan Lillebror hann svara något.
Han drog ut en kluns gammalt tuggummi ur munnen och pluggade igen hålet för att det inte skulle synas.
”Hoj, hoj”, sa han. ”Det är länge sen vi hade en glad afton, men i kväll kanske det kan bli en igen.”
Sedan flög Karlsson hem med sin borrsväng.
”Jag har lite affärer jag måste sköta”, sa han. ”Men jag kommer tillbaka när det börjar osa strömming.”
”Vad då för affärer”, frågade Lillebror.
”En liten kort, snabb affär, så jag åtminstone får pengar till frimärken”, sa Karlsson. Och så flög han.
Men han kom mycket riktigt tillbaka, när det började osa strömming, och vid middagen var han på ett strålande humör. Han tog upp en femöring ur fickan och stack den i näven på fröken Bock.
”Här får du som en liten uppmuntran”, sa han. ”Köp dej något krimskrams att ha kring halsen eller så!”
Fröken Bock slängde femöringen ifrån sig.
”Jag ska krimskramsa dej så stor du är”, sa hon. Men just då kom farbror Julius, och fröken Bock ville nog inte krimskramsa Karlsson så att han såg det.
”Nä, för hon har blivit så ljuv och konstig, så fort Sago-Julle finns i närheten”, sa Karlsson efteråt till Lillebror. Då hade fröken Bock och farbror Julius redan dragit sig in i vardagsrummet för att som vanligt dricka kaffe på tu man hand.
”Nu ska vi se hur pass hemska dom egentligen kan vara”, sa Karlsson. ”Jag ska göra ett sista försök i all vänlighet, men sen börjar jag tirritera utan nåd och förskoning.”
Till Lillebrors häpnad drog han upp en cigarr ur bröstfickan. Den tände han, och så knackade han på skjutdörren. Det var ingen som ropade Varsågod, men Karlsson klev ändå in, friskt blossande på cigarren.
”Ursäkta, det här är visst rökrummet”, sa han. ”Då kanske man kan få röka sin cigarr här då!”
Men nu blev farbror Julius verkligen rasande på Karlsson. Han slet ifrån honom cigarren och bröt den mitt itu och sa att om han en enda gång till fick se Karlsson röka, så skulle han få sig en hurring så att han aldrig glömde det och inte skulle han någonsin mer få leka med Lillebror heller, det skulle farbror Julius se till, sa han.
Karlssons underläpp började darra, hans ögon fylldes av tårar och han måttade en liten arg spark åt farbror Julius.
”Och dej har man gått och varit snäll emot i flera dar, dumma dej”, sa han med ett bläng som visade vad han tänkte om farbror Julius.
Men farbror Julius föste ut honom, skjutdörren stängdes igen och till på köpet kunde man höra att farbror Julius sköt för rigeln. Det hade trots allt ingen gjort förut.
”Du ser själv”, sa Karlsson till Lillebror, ”här måste bli tirritering, det hjälps inte.”
Sedan dunkade han näven i dörren och skrek:
”Förstört en dyr cigarr för mej har du också, dumma dej!”
Men sedan stack han handen i byxfickan och skramlade med någonting. Det lät som pengar, ja, det lät minsann som femöringar en hel massa.
”Tur att man är rik”, sa han, och Lillebror blev orolig.
”Var har du fått så mycket pengar ifrån?”
Karlsson blinkade hemlighetsfullt med ena ögat.
”Det får du nog veta i morron”, sa han.
Lillebror blev ännu oroligare, tänk om Karlsson hade varit ute och knyckt pengar någonstans! Då var han ju inte bättre än Fille och Rulle, ja, tänk om det inte bara var äpple-addition som Karlsson förstod sig på. Lillebror undrade verkligen. Men han hade inte tid att grubbla på det mera, för just nu pillade Karlsson tyst och försiktigt bort tuggummiklunsen ur kikhålet.
”Så där ja”, sa han och satte ögat intill. Men sedan ryggade han plötsligt baklänges som om han hade sett något förfärligt.
”Det var det oförskämdaste”, sa han.
”Vad gör dom”, undrade Lillebror nyfiket.
”Det skulle jag också vilja veta”, sa Karlsson. ”Men dom har flyttat på sej, dom rackarna!”
Farbror Julius och fröken Bock brukade alltid sitta i en liten soffa som man utmärkt bra kunde se genom kikhålet, och där hade de suttit nyss, när Karlsson var inne hos dem med cigarren. Men nu satt de där inte längre. Det kunde Lillebror själv övertyga sig om genom en blick i kikhålet. De måste ha flyttat sig till soffan framme vid fönstret, och det var förskräckligt lömskt och bak-slugt gjort, sa Karlsson. Människor med någon hut i sig sitter alltid så att man kan se dem både genom nyckelhål och kikhål, försäkrade han.
Stackars Karlsson, han damp ner på en stol i hallen och stirrade tröstlöst framför sig. För en gångs skull hade han visst tappat sugen. Hela hans fina idé med kikhålet till ingen världens nytta, det var hårt!
”Kom”, sa han till sist. ”Vi går in och letar hos dej, kanske du har nåra bra tirriteringsgrejor och grunkor bland allt ditt jox.”