Länge rafsade Karlsson omkring i Lillebrors lådor och skåp utan att hitta något som gick att tirritera med, men plötsligt visslade han till och drog fram ett långt glasrör, det brukade Lillebror ha att blåsa ärter med.
”Här är en typisk grej”, sa Karlsson belåtet. ”Kunde jag nu bara hitta en grunka också!”
Och han hittade en grunka, en utmärkt en. Det var en gummiblåsa, en sådan där som blir till en stor ballong, när man blåser upp den.
”Hoj, hoj”, sa Karlsson, och hans små knubbiga händer darrade av iver, när han snörde fast gummiblåsan över glasrörets mynning. Sedan satte han munnen till rörets andra ände och blåste upp ballongen, och han skrockade förtjust, när han såg det fula ansikte som var tryckt i svart på den gula ballongen och som svällde upp allt mer och mer, när Karlsson blåste.
”Det ska nog föreställa gubben i månen”, trodde Lillebror.
”Det får föreställa vad det vill”, sa Karlsson och lät luften gå ur ballongen igen. ”Huvudsaken är att det går att tirritera med den.”
Och det gick fint. Det gick verkligen fint, fastän Lillebror fnittrade så att han höll på att förstöra alltihop.
”Hoj, hoj”, sa Karlsson och förde försiktigt in glasröret med den lilla sladdriga gummiblåsan genom kikhålet. Sedan blåste han i röret med all kraft, och Lillebror stod bredvid och fnissade, å, vad han önskade att han just nu finge sitta i soffan därinne med fröken Bock och farbror Julius och plötsligt se en stor mångubbe svälla ut i all sin prakt, inte på himlen där en mångubbe borde sitta utan någonstans i dunklet borta vid dörren. Det blev ju aldrig mörkt så här års men nog var det tillräckligt skumt i vardagsrummet för att en sådan där vilsekommen måne skulle se mystisk och otäck ut, det förstod Lillebror.
”Jag måste göra spökmorr”, sa Karlsson. ”Blås ett tag du, så att inte luften går ur!”
Och Lillebror satte munnen till glasröret och blåste lydigt, medan Karlsson hävde upp sitt rysligaste spökmorr. Det var väl det som fick de två därinne att hoppa till och äntligen bli varse mångubben, för nu kom skriket som Karlsson hade väntat på!
”Skrik ni”, sa Karlsson förtjust, men sedan viskade han: ”Nu får vi sätta fart!”
Han lät luften gå ur ballongen. Det hördes ett litet snorkljud, när den sjönk ihop där inne och blev till en sladdrig gummiblåsa igen som Karlsson hastigt drog ut genom hålet, lika hastigt smockade han igen kikhålet med en ny kluns tuggummi, själv försvann han snabbt som en igelkott in under hallbordet till det vanliga gömstället och Lillebror följde efter så fort han bara kunde.
I nästa sekund hörde de rigeln dras ifrån, skjutdörren öppnades och fröken Bock stack ut huvudet.
”Det måste väl vara barna i alla fall”, sa hon.
Men bakom henne stöd farbror Julius, och han protesterade häftigt.
”Hur många gånger ska jag behöva säja dej att hela sagovärlden är full med mystikusar, och det är bara mystikusar som kan komma svävande genom stängda dörrar, förstår du inte det?”
Då blev fröken Bock spak och sa att visst förstod hon det, när hon närmare tänkte efter. Men tydligen ville hon inte låta några mystikusar från sagovärlden förstöra hennes kaffedrickningsstund med farbror Julius, för hon lyckades snart lirka honom med sig in i soffan igen. Och kvar i hallen satt Karlsson och Lillebror med bara en stängd skjutdörr att titta på, roligare kunde man ju ha tänkte Lillebror. Och det tänkte nog Karlsson också. Ja, det tänkte Karlsson också!
Mitt i alltsammans ringde det på telefon. Lillebror svarade. Det var en tantröst som bad att få tala med fröken Bock. Lillebror förstod att det var Frida på Frejgatan, och han blev skamligt nog glad. Nu hade han rättighet att störa fröken Bock så mycket han ville, och fastän han var en så snäll liten pojke, hade han inget emot det.
”Det är telefon till fröken Bock”, skrek han och dunkade på skjutdörren.
Men det hade han inget för.
”Säj att jag är upptagen”, skrek fröken Bock tillbaka. Varken mystikusar eller fridor kunde dra henne från kaffedrickningen med farbror Julius. Lillebror gick till telefon och talade om det där för Frida, men då ville Frida nödvändigt veta, varför hennes syster var så upptagen och när hon kunde ringa igen och allt möjligt. Till sist sa Lillebror:
”Det är bäst att fråga henne själv om det i morron!”
Sedan la han på luren och såg sig om efter Karlsson. Men Karlsson var försvunnen. Lillebror letade och hittade honom i köket. Närmare bestämt i det öppna fönstret. På fönsterbrädet stod, grensle över mammas bästa långborste, färdigt till flykt något som måste vara Karlsson, fast det såg ut som en liten häxa eller trollkäring, alldeles svart i synen, med huckle på huvudet och med en blommig häxmantel över axlarna — det var mormors gamla kamkofta som hon hade glömt kvar i städgarderoben, när hon var hos dem sist.
”Nä, Karlsson”, sa Lillebror ängsligt, ”du får inte flyga så att farbror Julius ser dej igen!”
”Det här är inte Karlsson”, sa Karlsson med dov röst. ”Det här är en skragga, vild och fasansfull!”
”Skragga”, sa Lillebror, ”vad är det, är det en häxa?”
”Ja, fast värre”, sa Karlsson. ”Skraggor är mycket mera folkilskna, blir de retade går de utan betänkande till anfall!”
”Jamen …”, sa Lillebror.
”Dom farligaste som finns i hela sagovärlden”, försäkrade Karlsson. ”Och nu vet jag nåra som ska få si på skraggan så att håret reser sej.”
Och ut i junikvällens blåa, trolska skymning flög skraggan. Lillebror stod där och visste inte vad han skulle göra, men så kom han på det. Han sprang in i Bosses rum. Därifrån skulle han kunna se skraggan komma flygande lika bra som farbror Julius och fröken Bock i vardagsrummet.
Luften kändes lite instängd och Lillebror öppnade fönstret. Han kikade ut och såg att vardagsrumsfönstret också stod öppet — ut mot sommarnatten och sagovärlden! Där inne satt nu farbror Julius och fröken Bock och visste inte ens att det fanns skraggor, stackars människor, tänkte Lillebror. De var honom så nära, han kunde höra deras prat som ett mummel, vad synd att han inte kunde se dem också!
Men skraggan såg han. Tänk om han inte hade vetat att det bara var Karlsson och ingen riktig skragga, då skulle blodet ha stelnat i honom, det var han säker på, jo, för det var verkligen kusligt att se skraggor komma farande så där. Man började nästan tro på sagovärlden själv, tänkte Lillebror.
Skraggan strök ett par gånger förbi vardagsrumsfönstret och kikade in. Det hon såg gjorde henne visst förvånad och rentav missnöjd, för hon skakade på huvudet flera gånger. Ännu hade hon inte upptäckt Lillebror i fönstret bredvid, och han vågade inte ropa. Men han vinkade ivrigt, och då fick skraggan syn på honom. Hon vinkade tillbaka, och hennes svarta ansikte lystes upp av ett brett grin.
Farbror Julius och fröken Bock måtte inte ha sett henne, eftersom deras mummel och prat fortsatte så lugnt tänkte Lillebror. Men så kom det …genom sommarkvällens tystnad och frid skar plötsligt ett skrik. Hon skrek, skraggan, oj, hon skrek som en …ja, som en skragga antagligen, för det liknade inget annat skrik som Lillebror hade hört i sitt liv, och det lät som om det kom direkt ur sagovärlden.
Sedan hördes inget mummel mer från vardagsrummet, det hade blivit alldeles tyst.
Men skraggan kom hastigt inflygande till Lillebror, och i ett nysande rev hon av sig hucklet och kamkoftan och torkade sitt sotiga ansikte på Bosses gardiner, och sedan fanns där ingen skragga mer utan bara Karlsson som raskt hivade in kläder och långborste och hela skraggeriet under Bosses säng.
”Vet nån vad”, sa Karlsson och kom med ett par arga skutt fram till Lillebror. ”Det skulle vara förbjudet i lagen att gamla människor fick bära sej åt på det viset.”
”Hur då? Vad gjorde dom”, frågade Lillebror.
Karlsson skakade förargad på huvudet.
”Han höll henne i handen! Han satt där och höll henne i handen! Henne, Husbocken, vad ger du mej för det!”
Karlsson stirrade på Lillebror som om han trodde att Lillebror nu skulle falla avsvimmad till golvet i rena häpenheten, och när inget sådant hände, röt Karlsson:
”Hör du inte vad jag säjer! Dom satt där och höll varann i hand, hur fåniga kan folk bli egentligen?”