— Å, vad jag har väntat, sa Lillebror. När var det du sa, att du skulle komma?
— Ungefär, sa Karlsson. Jag sa, att jag skulle komma ungefär, och det gör jag ju också.
Han gick fram till Lillebrors akvarium, stoppade hela ansiktet ner i vattnet och drack i djupa klunkar.
— O, akta mina fiskar, sa Lillebror ängsligt. Han blev rädd, att Karlsson skulle dricka upp några av hans små guppifiskar, som så muntert simmade omkring i akvariet.
— När man har feber, måste man dricka stup i ett, sa Karlsson. Om det slinker med en och annan liten fisk, det är en världslig sak.
— Har du feber, frågade Lillebror.
— Om! Känn, sa Karlsson och la Lillebrors hand på sin panna.
Men Lillebror kunde inte tycka, att Karlsson kändes särskilt varm.
— Hur mycket feber har du, frågade han.
— Tja, en tretti fyrti grader, sa Karlsson. Minst! Lillebror hade nyss haft mässling och visste vad det ville säga att ha feber. Han skakade på huvet.
— Jag tror inte, att du är sjuk, sa han.
— Å, vad du är skamlig, sa Karlsson och stampade med foten. Ska jag aldrig få vara sjuk som andra människor?
— Vill du vara sjuk, sa Lillebror häpen.
— Det vill väl alla människor, sa Karlsson. Jag vill ligga i min säng och ha mycke’ mycke’ feber, och du ska fråga, hur jag mår, och jag ska säga, att jag är världens sjukaste, och du ska fråga, om det är nånting jag vill ha, och jag ska säga, att jag är så sjuk så sjuk, så jag vill absolut ingenting ha …mer än bara en massa tårta och rätt många kakor och fullt med choklad och en hel hoper karameller.
Karlsson tittade förväntansfullt på Lillebror, som stod där ganska handfallen och inte visste, var han så plötsligt skulle kunna få tag i allt det där Karlsson ville ha.
— Jag vill att du ska vara som en mor för mig, fortsatte Karlsson, och du ska säga, att jag måste ta nån otäck medicin …men då ska jag också få fem öre. Och så ska du svepa en varm yllehalsduk om halsen på mig, men då säger jag, att den killar…om jag inte får fem öre till.
Lillebror ville gärna vara som en mor för Karlsson. Och det betydde, att han måste tömma spargrisen. Den stod på bokhyllan, tung och präktig. Lillebror hämtade en kniv i köket och satte igång att pilla ut femöringar. Karlsson hjälpte till med allra största iver och jublade för varenda slant, som kom trillande. Där fanns en del tioöringar och tjugofemöringar också, men Karlsson tyckte bäst om femöringarna.
Sedan sprang Lillebror ner i fruktaffären och köpte karameller och choklad för nästan alltsammans. När han langade fram sitt kapital, tänkte han ett ögonblick på att han hade sparat alla de här pengarna för att köpa sig en hund. Han suckade lite vid tanken. Men han begrep, att den som skulle vara som en mor för Karlsson inte kunde ha råd att hålla sig med hund.
Lillebror gick en lov genom vardagsrummet på återvägen — med alla godsakerna väl gömda i byxfickorna. De satt där allihop, mamma och pappa och Bosse och Bettan, och drack kaffe efter middan. Men i dag hade Lillebror inte tid att vara med. Ett ögonblick funderade han på att be dem komma in och hälsa på Karlsson, men vid närmare eftertanke beslöt han låta bli. Då skulle de bara hindra honom att följa med Karlsson upp på taket. Det var nog bäst att de fick hälsa på honom en annan dag.
Lillebror tog ett par mandelmusslor från kaffebrickan — för Karlsson hade ju sagt, att han ville ha kakor också — och så kilade han tillbaka in till sig.
— Hur länge ska man sitta här och vänta, sjuk och eländig som man är, frågade Karlsson förebrående. Febern stiger flera grader i minuten, och nu kan man koka ägg på mig.
— Jag skyndade mig det värsta jag kunde, sa Lillebror. Och jag köpte så mycket…
— Men du har väl pengar kvar, så jag kan få fem öre, när halsduken killar, sa Karlsson ängsligt.
Lillebror lugnade honom. Han hade spart ett par femöringar.
Karlssons ögon lyste, och han hoppade jämfota av förtjusning.
— Å, jag är världens sjukaste, sa han. Vi måste skynda oss att få mig i säng.
Först nu började lillebror fundera över, hur han skulle komma upp på taket, han som inte kunde flyga.
— Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Jag tar dig på ryggen, och, hejsan hoppsan, flyger vi opp till mig! Se bara till att du inte får fingrarna i propellern.
— Men tror du verkligen att du orkar mig, frågade Lillebror.
— Det blir det vi får se, sa Karlsson. Det ska bli ganska intressant att se, om jag orkar mer än halvvägs, sjuk och eländig som jag är. Men det finns alltid den utvägen att jag kan tippa av dig, om jag känner att det inte går.
Lillebror tyckte inte att det var någon bra utväg att bli avtippad halvvägs upp till taket, och han såg lite betänksam ut.
— Men det ska säkert gå bra, sa Karlsson. Bara jag inte får motorstopp.
— Tänk, om du får det, då ramlar vi ju ner, sa Lillebror.
— Plask, visst gör vi det, sa Karlsson glatt. Men det är en världslig sak, sa han och sprätte med handen.
Lillebror bestämde sig för att tycka att det var en världslig sak han också. Han skrev en liten lapp åt mamma och pappa och la på bordet.
Jag e ope hos Kalsån po Taket
Det bästa skulle vara, om han kunde hinna tillbaka, innan de fick se lappen. Men om de händelsevis saknade honom, var det nödvändigt att de fick veta, var han var. Annars skulle det kanske bli samma väsen som en gång, när de var hos mormor, och Lillebror tog sig för att åka tåg på egen hand. Mamma hade gråtit efteråt och sagt:
— Men, Lillebror, om du nu ville åka tåg, varför sa du inte till mig?
— För att jag ville åka tåg, sa Lillebror.
Det var likadant nu. Han ville följa med Karlsson upp på taket, och därför var det bäst att inte fråga någon. Om de upptäckte, att han var borta, kunde han alltid försvara sig med att han i alla fall hade skrivit den där lappen.
Nu var Karlsson startklar. Han vred på knappen, som han hade på magen, och motorn började surra.
— Hoppa opp, skrek han. Nu far vi!
Och for gjorde de. Ut genom fönstret och upp i luften. Karlsson gjorde en liten extra sväng över de närmaste hustaken för att se, att motorn gick ordentligt. Och den puttrade så jämnt och fint, och Lillebror var inte ett dugg rädd utan tyckte bara det var roligt.
Till sist landade Karlsson på deras eget tak.
— Nu ska vi se, om du kan hitta mitt hus, sa Karlsson. Jag talar inte om att det ligger bakom skorstenen, det får du ta reda på själv.
Lillebror hade aldrig förr varit uppe på något tak. Men ibland hade han sett gubbar som hölls och skottade ner snö och gick omkring på taken med ett rep om livet. Lillebror hade alltid tyckt, att de var lyckliga som fick göra det. Men nu var han själv precis lika lycklig — fast han hade inget rep om livet förstås, och det kittlade så konstigt i magen, när han balanserade fram till skorstenen. Där bakom låg mycket riktigt Karlssons lilla hus. O, det var så sött och hade gröna fönsterluckor och en trevlig trappa, som man kunde sitta på, om man ville. Men just nu ville Lillebror bara så fort som möjligt komma in i huset och se alla ångmaskinerna och tupptavlorna och allt annat som Karlsson hade.
Det satt en skylt på dörren för att man skulle veta, vem som bodde där.
KARLSSON PÅ TAKET
VÄRLDENS BÄSTA KARLSSON
stod det på skylten.
Och Karlsson slog upp dörren på vid gavel och skrek:
— Välkommen, kära Karlsson…och du Lillebror också!
Sedan rusade han före Lillebror in.
— Jag måste i säng, för jag är världens sjukaste, skrek han och plöjde på huvet ner i en rödmålad pinnsoffa, som stod längs ena väggen.
Lillebror följde efter honom in. Han var så nyfiken att han kunde spricka. Det var väldigt trevligt hos Karlsson, det såg Lillebror genast. Utom pinnsoffan fanns där en hyvelbänk, som Karlsson tydligen hade till bord också, och så fanns där ett skåp och ett par stolar och en öppen spis med ett järngaller i. Det var nog där Karlsson lagade sin mat. Men några ångmaskiner syntes inte till. Lillebror tittade sig länge omkring men kunde inte upptäcka en enda, och till sist frågade han: