”Jag förstår ditt dilemma och jag är tacksam för det val du har gjort.”
”Alltså går jag ifrån storyn.”
Henrik Vanger nickade.
”Grattis. Du lyckades korrumpera mig. Jag ska förstöra alla anteckningar och bandupptagningar med dig.”
”Jag tycker faktiskt inte att du blev korrumperad”, sa Henrik Vanger.
”Det känns så. Och då är det förmodligen så.”
”Du hade att välja mellan ditt jobb som journalist och ditt jobb som medmänniska. Jag är rätt säker på att jag inte hade kunnat köpa din tystnad och att du hade valt journalistrollen och hängt ut oss om Harriet hade varit delaktig eller om du hade uppfattat mig som en skitstövel.”
Mikael sa ingenting. Henrik tittade på honom.
”Vi har invigt Cecilia i hela historien. Jag och Dirch Frode är snart borta och Harriet kommer att behöva stöd från några i familjen. Cecilia kommer att gå in och ta aktiv del i styrelsen. Det blir hon och Harriet som leder koncernen framöver.”
”Hur tog hon det?”
”Hon blev naturligtvis chockad. Hon åkte utomlands en tid. Ett tag var jag rädd att hon inte skulle komma tillbaka.”
”Men hon gjorde det.”
”Martin var en av de få människor i släkten som Cecilia alltid kommit överens med. Det var svårt för henne att upptäcka sanningen om honom. Cecilia vet nu också vad du gjorde för familjen.”
Mikael ryckte på axlarna.
”Tack, Mikael”, sa Henrik Vanger.
Mikael ryckte på axlarna igen.
”Dessutom skulle jag inte orka skriva storyn”, sa han. ”Familjen Vanger står mig upp i halsen.”
De begrundade detta en stund innan Mikael bytte ämne.
”Hur känns det att vara vd igen efter tjugofem år?”
”Det är ytterst tillfälligt, men… jag önskar att jag var yngre. Nu jobbar jag bara tre timmar om dagen. Alla möten sker i det här rummet och Dirch Frode har återinträtt som min torped om någon trilskas.”
”Bäva månde juniorerna. Det tog mig ett bra tag att begripa att Frode inte bara var en beskedlig ekonomisk rådgivare utan också en person som löser problem åt dig.”
”Exakt. Men alla beslut tas tillsammans med Harriet och det är hon som gör fotarbetet på kontoret.”
”Hur är det med henne?” frågade Mikael.
”Hon har ärvt både sin brors och sin mammas andelar. Tillsammans kontrollerar vi drygt 33 procent av koncernen.”
”Räcker det?”
”Jag vet inte. Birger stretar emot och försöker lägga krokben för henne. Alexander har plötsligt insett att han har en möjlighet att bli betydelsefull och har lierat sig med Birger. Min bror Harald har cancer och kommer inte att leva länge till. Han har den enda återstående stora aktieposten på 7 procent, som barnen kommer att ärva. Cecilia och Anita kommer att alliera sig med Harriet.”
”Då kontrollerar ni över 40 procent.”
”En sådan röstkartell har aldrig funnits inom familjen tidigare. Tillräckligt många en- och tvåprocentare kommer att rösta med oss. Harriet efterträder mig som vd i februari.”
”Hon kommer inte att bli lycklig.”
”Nej, men det är nödvändigt. Vi måste få in nya partners och nytt blod. Vi har också möjlighet att samarbeta med hennes egen koncern i Australien. Det finns möjligheter.”
”Var är Harriet i dag?”
”Du har otur. Hon är i London. Men hon vill väldigt gärna träffa dig.”
”Jag kommer att träffa henne på styrelsemötet i januari om hon ersätter dig.”
”Jag vet.”
”Hälsa henne att jag aldrig kommer att diskutera vad som hände på 1960-talet med någon utom Erika Berger.”
”Jag vet det och Harriet vet det också. Du är en moralisk människa.”
”Men hälsa henne också att allt hon gör från och med nu kan hamna i tidningen om hon inte passar sig. Vangerkoncernen kommer inte att få frikort i bevakningen.”
”Jag ska varna henne.”
Mikael lämnade Henrik Vanger när den gamle så småningom slumrade till. Han packade sina tillhörigheter i två väskor. När han för sista gången stängde dörren till gäststugan tvekade han en stund men gick sedan över till Cecilia Vanger och knackade på. Hon var inte hemma. Han tog upp sin fickalmanacka och rev ut en sida och skrev några ord. Förlåt mig. Jag önskar dig allt gott.Han lämnade lappen tillsammans med sitt visitkort i brevlådan. Martin Vangers villa stod tom. En elektrisk julstake lyste i köksfönstret.
Han tog kvällståget tillbaka till Stockholm.
Under mellandagarna kopplade Lisbeth Salander bort omvärlden. Hon svarade inte i telefon och knäppte inte på datorn. Hon ägnade två dagar åt att tvätta kläder, skura och röja i lägenheten. Årsgamla pizzakartonger och dagstidningar buntades ihop och kastades. Sammantaget bar hon ut sex svarta sopsäckar och ett tjugotal papperskassar med tidningar. Det kändes som om hon beslutat sig för att börja ett nytt liv. Hon tänkte köpa en ny lägenhet — när hon hittade något som passade — men fram till dess skulle hennes gamla hem vara mer skinande rent än hon kunde minnas att det någonsin hade varit.
Därefter satt hon som förlamad och grubblade. Hon hade aldrig tidigare i sitt liv känt en sådan längtan. Hon ville att Mikael Blomkvist skulle ringa på hennes dörr och… vad då? Lyfta henne från golvet, upp i sina armar? Passionerat dra in henne i sovrummet och slita av henne kläderna? Nej, egentligen ville hon bara ha hans sällskap. Hon ville höra honom säga att han tyckte om henne för den hon var. Att hon var speciell i hans värld och i hans liv. Hon ville att han skulle ge henne en gest av kärlek, inte bara av vänskap och kamratskap. Jag håller på att bli knäpp, tänkte hon.
Hon tvivlade på sig själv. Mikael Blomkvist levde i en värld som befolkades av människor med respektabla yrken, som hade välordnade liv och massor med vuxenpoäng. Hans bekanta gjorde saker, syntes i TV och skapade rubriker. Vad ska du ha mig till? Lisbeth Salanders största skräck, så stor och svart att den hade fobiska proportioner, var att folk skulle skratta åt hennes känslor. Och helt plötsligt tycktes all hennes mödosamt konstruerade självkänsla ha raserats.
Då bestämde hon sig. Det tog henne flera timmar att mobilisera det mod som krävdes, men hon var tvungen att träffa honom och berätta hur hon kände det.
Allt annat var outhärdligt.
Hon behövde en förevändning för att knacka på hans dörr. Hon hade inte gett honom någon julklapp men visste vad hon skulle köpa. I en skrotbod hade hon sett en serie reklamskyltar i plåt från 1950-talet, med figurer i pressad relief. En av skyltarna föreställde Elvis Presley med gitarr på höften och en pratbubbla med texten Heartbreak Hotel. Hon hade inget som helst sinne för inredning men till och med hon insåg att skylten skulle passa perfekt i boden i Sandhamn. Den kostade 780 kronor och hon prutade av princip ned priset till 700. Hon fick den inslagen, tog den under armen och promenerade mot hans bostad på Bellmansgatan.
På Hornsgatan råkade hon kasta en blick mot Kaffebaroch såg plötsligt Mikael komma ut med Erika Berger i släptåg. Han sa någonting och Erika skrattade och lade armen runt hans midja och pussade honom på kinden. De försvann längs Brännkyrkagatan i riktning mot Bellmansgatan. Deras kroppsspråk lämnade inget utrymme för feltolkningar — det var uppenbart vad de hade i sinnet.
Smärtan var så omedelbar och avskyvärd att Lisbeth stannade mitt i ett steg, oförmögen att röra sig. En del av henne ville rusa i kapp dem. Hon ville ta plåtskylten och använda den vassa eggen till att klyva Erika Bergers huvud. Hon gjorde ingenting medan tankarna rusade genom hennes huvud. Konsekvensanalys. Slutligen lugnade hon sig.
Salander, du är en pinsam idiot, sa hon högt till sig själv.
Hon vände på klacken och gick hem till sin nystädade lägenhet. När hon passerade Zinkensdamm började det snöa. Hon dumpade Elvis i en sopcontainer.