”Jag förstår.”
”1926, då han var nitton år, umgicks han med en kvinna vid namn Margareta som var dotter till en lärare i Falun. De träffades i politiska sammanhang och hade ett förhållande som resulterade i en son, Gottfried, som föddes 1927. Richard gifte sig med Margareta då sonen föddes. Under första halvan av 1930-talet hade min bror placerat sin fru och sitt barn här i Hedestad medan han själv var stationerad vid regementet i Gävle. På fritiden reste han omkring och missionerade för nazismen. 1936 hade han en rejäl sammandrabbning med min far, vilket resulterade i att min far drog in allt ekonomiskt understöd till Richard. Därefter fick han klara sig på egen hand. Han flyttade med familjen till Stockholm och levde i relativt armod.”
”Han hade inga egna pengar?”
”Arvet han hade i koncernen var låst. Han kunde inte sälja utanför familjen. Till saken hör att Richard var en brutal hustyrann med få försonande drag. Han slog sin fru och han misshandlade sitt barn. Gottfried växte upp som en kuvad och hunsad pojke. Han var tretton år då Richard stupade; jag tror att det var Gottfrieds dittills lyckligaste dag. Min far förbarmade sig över änkan och barnet och tog upp dem hit till Hedestad, där han inhyste dem i en lägenhet och såg till att Margareta fick en dräglig tillvaro.”
”Om Richard hade representerat familjens mörka och fanatiska sida så representerade Gottfried den lättjefulla sidan. När han var i artonårsåldern tog jag mig an honom — han var trots allt min döde brors son — men du ska komma ihåg att åldersskillnaden mellan oss inte var stor. Jag var bara sju år äldre. Redan då satt jag i koncernens ledning och det var klart att jag var den som skulle ta över efter min far medan Gottfried närmast betraktades som en utböling i familjen.”
Henrik Vanger funderade en stund.
”Min far visste inte riktigt hur han skulle bete sig mot sin sonson och det var jag som insisterade på att någonting måste göras. Jag gav honom arbete inom koncernen. Det var efter kriget. Han försökte nog göra ett anständigt jobb, men han hade svårt att koncentrera sig. Han var en slarver, en charmör och festprisse, han hade kvinnotycke och det fanns perioder då han drack för mycket. Jag har svårt att beskriva mina känslor för honom… han var inte en odugling, men han var allt annat än pålitlig och gjorde mig ofta djupt besviken. Med åren blev han alkoholiserad och 1965 omkom han i en drunkningsolycka. Det var här i andra änden av Hedebyön, där han hade en stuga som han låtit bygga och dit han brukade dra sig tillbaka för att dricka.
”Han är alltså Harriets och Martins far?” frågade Mikael och pekade mot porträttet på serveringsbordet. Mot sin vilja måste han erkänna att den gamles berättelse var intressant.
”Riktigt. I slutet av 1940-talet träffade Gottfried en kvinna vid namn Isabella Koenig, en ung tyska som kommit till Sverige efter kriget. Isabella var faktiskt en skönhet — jag menar att hon var strålande vacker som Greta Garbo eller Ingrid Bergman. Harriet fick nog sina gener från Isabella snarare än från Gottfried. Som du ser på fotografiet var hon mycket vacker redan då hon var fjorton år.”
Både Mikael och Henrik Vanger begrundade fotografiet.
”Men låt mig fortsätta. Isabella var född 1928 och lever fortfarande. Då hon var elva år började kriget och du kan föreställa dig hur det var att vara tonåring i Berlin medan bombplanen vräkte ut sina laster. Jag kan föreställa mig att då hon klev iland i Sverige kändes det som om hon kommit till paradiset på jorden. Dessvärre delade hon alltför många av Gottfrieds later; hon var slösaktig och festade ständigt och hon och Gottfried framstod ibland mer som supkamrater än äkta makar. Hon reste också flitigt i Sverige och utomlands och saknade på det hela taget ansvarskänsla. Det gick naturligtvis ut över barnen. Martin föddes 1948 och Harriet 1950. Deras uppväxt var kaotisk, med en mor som ständigt övergav dem och en far som närmade sig alkoholism.”
”1958 ingrep jag. Gottfried och Isabella var då bosatta inne i Hedestad — jag tvingade dem att flytta ut hit. Jag hade fått nog och beslutade mig för att försöka bryta den onda cirkeln. Martin och Harriet lämnades nu mer eller mindre vind för våg.”
Henrik Vanger tittade på klockan.
”Mina trettio minuter är strax ute men jag börjar närma mig slutet på berättelsen. Ger du mig respit?”
Mikael nickade. ”Fortsätt.”
”I korthet då. Jag var barnlös — en dramatisk kontrast till övriga bröder och familjemedlemmar, som tycktes vara besatta av ett enfaldigt behov av att fortplanta släkten Vanger. Gottfried och Isabella flyttade hit men äktenskapet var på upphällningen. Redan efter ett år flyttade Gottfried ut till sin stuga. Han bodde alldeles ensam där långa perioder och flyttade in till Isabella när det blev för kallt. Själv tog jag mig an Martin och Harriet och de blev på många sätt de barn jag själv aldrig fick.
Martin var… sanningen att säga fanns det en tid i hans ungdom då jag fruktade att han skulle gå i sin pappas fotspår. Han var vek och inbunden och grubblande, men han kunde också vara charmig och entusiastisk. Han hade några jobbiga tonår, men han rätade ut sig då han började på universitetet. Han är… tja, han är trots allt vd för resterna av Vangerkoncernen, vilket får betraktas som godkänt betyg.”
”Och Harriet”, frågade Mikael.
”Harriet blev min ögonsten. Jag försökte ge henne trygghet och självförtroende och vi tydde oss till varandra. Jag såg henne som min egen dotter och hon kom att stå mig betydligt närmare än hon stod sina föräldrar. Du förstår, Harriet var mycket speciell. Hon var inbunden — precis som sin bror — och som tonåring svärmade hon för religion, och skilde sig därmed från alla andra i vår familj. Men hon hade en klar begåvning och hon var rasande intelligent. Hon hade både moral och ryggrad. När hon var fjorton femton år var jag fullt övertygad om att hon — i jämförelse med sin bror och alla mediokra kusiner och brorsbarn omkring mig — var den person som var skickad att en dag leda Vangerföretagen eller åtminstone spela en central roll där.”
”Så vad hände?”
”Vi har nu kommit fram till den egentliga orsaken till att jag vill anlita dig. Jag vill att du tar reda på vem i familjen som mördade Harriet Vanger och som därefter ägnat snart fyrtio år åt att försöka driva mig till vansinne.”
KAPITEL 5: Torsdag 26 december
För första gången sedan Henrik Vanger inledde sin monolog hade den gamle lyckats överrumpla honom. Mikael var tvungen att be honom upprepa vad han just sagt för att vara säker på att han hört rätt. Ingenting i de klipp han hade läst antydde att ett mord skulle ha begåtts i den Vangerska familjens kärna.
”Det var den 22 september 1966. Harriet var sexton år och hade precis börjat andra året på gymnasiet. Det var en lördag och det blev den värsta dagen i mitt liv. Jag har gått igenom händelseförloppet så många gånger att jag tror att jag kan redogöra för varje minut av vad som skedde under den dagen — allt utom det viktigaste.”
Han svepte med handen.
”Här i huset var en stor del av min släkt samlad. Det var en årligen återkommande vedervärdig middagsbjudning, då delägare i Vangerkoncernen träffades för att diskutera familjens affärer. Det var en tradition som min farfar på sin tid införde och som oftast resulterade i mer eller mindre avskyvärda tillställningar. Traditionen upphörde på 1980-talet, då Martin helt sonika bestämde att alla diskussioner om företaget skulle ske på reguljära styrelsemöten och stämmor. Det är det bästa beslut han har fattat. I dag har familjen inte träffats på en sådan tillställning på tjugo år.”
”Du sa att Harriet mördades…”
”Vänta. Låt mig berätta vad som hände. Det var alltså en lördag. Det var också festdag, med Barnens dag-tåg som arrangerades av idrottsklubben inne i Hedestad. Harriet hade varit inne i stan under dagen och tittat på festtåget tillsammans med några skolkamrater. Hon återkom hit till Hedebyön strax efter två på eftermiddagen; middagen skulle börja klockan fem och hon förväntades delta tillsammans med de andra ungdomarna i släkten.”
Henrik Vanger reste sig och gick fram till fönstret. Han tecknade åt Mikael att ansluta, och pekade:
”Klockan 14.15, några minuter efter att Harriet hade kommit hem, skedde en dramatisk olycka där ute på bron. En man vid namn Gustav Aronsson, bror till en bonde på Östergård — ett hemman en bit in här på Hedebyön — svängde upp på bron och frontalkolliderade med en tankbil som var på väg hit för att leverera brännolja. Riktigt hur olyckan gick till blev aldrig klarlagt — det är god sikt åt båda hållen — men bägge höll för hög hastighet och det som borde ha blivit ett lindrigt tillbud utvecklades till en katastrof. Föraren i tankbilen försökte undvika kollisionen och vred förmodligen instinktivt på ratten. Han körde in i broräcket och välte; tankbilen lade sig tvärs över bron med bakvagnen långt ute över kanten på bortre sidan… En metallstolpe trycktes in som ett spjut i tanken och eldfarlig brännolja började spruta ut. Samtidigt satt Gustav Aronsson fastklämd i sin bil och skrek oavbrutet i svåra smärtor. Tankbilens förare var också skadad, men lyckades ta sig ut för egen maskin.”