Den gamle gjorde en tankepaus och satte sig igen.
”Olyckan hade egentligen ingenting med Harriet att göra. Men den var betydelsefull på ett alldeles särskilt sätt. Det uppstod ett totalt kaos då tillskyndande människor försökte hjälpa till. Brandfaran var överhängande och det gick storlarm. Polis, ambulans, räddningstjänst, brandkår, massmedia och nyfikna anlände i rask takt. Alla samlades naturligtvis på fastlandssidan; här på ösidan gjorde vi allt för att få ut Aronsson ur bilvraket, vilket visade sig vara djävulskt svårt. Han var ordentligt fastklämd och allvarligt skadad.”
”Vi försökte bända loss honom med handkraft, men det gick inte. Han måste skäras eller sågas ut. Problemet var att vi inte kunde göra någonting som riskerade att skapa gnistbildning; vi stod mitt i en sjö av olja intill en vält tankbil. Om den hade exploderat skulle vi ha upphört att existera. Det tog dessutom lång tid innan vi kunde få hjälp från fastlandssidan; tankbilen låg som en kil över hela bron, och att klättra över tankarna skulle vara detsamma som att klättra över en bomb.”
Mikael hade fortfarande en känsla av att den gamle berättade en noga repeterad och avvägd historia, med avsikt att fånga hans intresse. Men Mikael accepterade också att Henrik Vanger var en utmärkt historieberättare med förmåga att engagera en lyssnare. Däremot hade han fortfarande ingen uppfattning om vart historien slutligen skulle leda.
”Det som är betydelsefullt med olyckan är att bron var avstängd under det kommande dygnet. Först sent på söndagskvällen hade man lyckats pumpa ut återstående bränsle och då kunde man lyfta bort tankbilen och öppna bron för passerande igen. Under dessa drygt 24 timmar var Hedebyön i praktiken avskuren från omvärlden. Det enda sättet att ta sig över till fastlandet var med en brandbåt som sattes in för att skeppa folk från småbåtshamnen på den här sidan till den gamla fiskehamnen nedanför kyrkan. Under flera timmar användes båten bara av räddningspersonal — det var inte förrän ganska sent på lördagskvällen som privatpersoner började skeppas över. Förstår du innebörden av detta?”
Mikael nickade: ”Jag antar att någonting hände med Harriet här på ön och att antalet misstänkta utgörs av den begränsade skara personer som befann sig här. Ett slags låsta rummet-mysterium i ö-format?”
Henrik Vanger log ironiskt.
”Mikael, du anar inte hur rätt du har. Även jag har läst min Dorothy Sayers. Följande är fakta: Harriet anlände hit till ön ungefär tio minuter efter två. Om vi även inkluderar barn och ogifta sällskap hade allt som allt närmare fyrtio gäster anlänt under dagen. Tillsammans med personal och bofasta fanns sextiofyra personer här eller omkring gården. Somliga — de som skulle övernatta — höll på att installera sig i omkringliggande gårdar eller i gästrum.”
”Harriet bodde tidigare i ett hus tvärs över vägen, men som jag redan berättat var varken hennes pappa Gottfried eller hennes mamma Isabella stabila och jag kunde ju se hur Harriet plågades. Hon kunde inte koncentrera sig på studierna och 1964, då hon var fjorton, lät jag henne flytta över hit till mitt hus. Isabella tyckte nog att det var skönt att slippa ansvaret för henne. Hon fick ett rum häruppe och bodde här de sista två åren. Det var alltså hit hon kom den där dagen. Vi vet att hon träffade och växlade några ord med Harald Vanger ute på gården — han är en av mina äldre bröder. Därefter kom hon upp för trappan hit, till det här rummet, och hälsade på mig. Hon sa att hon ville prata med mig om någonting. Just då hade jag några andra familjemedlemmar hos mig och jag hade inte tid med henne. Men hon verkade så angelägen att jag lovade att jag strax skulle komma till hennes rum. Hon nickade och gick ut genom den där dörren. Det var sista gången jag såg henne. Någon minut senare smällde det på bron och det kaos som utbröt kullkastade alla planer för dagen.”
”Hur dog hon?”
”Vänta. Det är mer komplicerat än så och jag måste berätta historien i kronologisk ordning. När kollisionen ägde rum släppte folk vad de hade för händerna och sprang till olycksplatsen. Jag var… jag antar att jag tog kommandot och var febrilt sysselsatt de närmaste timmarna. Vi vet att Harriet också kom ned till bron strax efter kollisionen — flera personer såg henne — men explosionsrisken gjorde att jag beordrade alla som inte skulle hjälpa till med att få loss Aronsson ur bilvraket att dra sig tillbaka. Vi var fem personer som stannade kvar på olycksplatsen. Det var jag och min bror Harald. Det var en karl som heter Magnus Nilsson och som var gårdskarl hos mig. Det var en sågverksarbetare som heter Sixten Nordlander och som hade ett hus nere vid fiskehamnen. Och det var en grabb som heter Jerker Aronsson. Han var bara sexton och jag skulle egentligen ha skickat iväg honom, men han var brorson till Aronsson i bilen och kom förbi på cykel på väg in till stan bara någon minut efter olyckan.”
”Ungefär klockan 14.40 var Harriet inne i köket här i huset. Hon drack ett glas mjölk och växlade några ord med en kvinna vid namn Astrid, som var kokerska. De tittade genom fönstret på tumultet vid bron.”
”Klockan 14.55 gick Harriet över gårdsplanen. Hon sågs bland annat av sin mor, Isabella, men de pratade inte med varandra. Någon minut senare träffade hon Otto Falk, som var präst i kyrkan i Hedeby. På den tiden låg prästgården där Martin Vanger har sin villa i dag och prästen bodde alltså på den här sidan om bron. Prästen hade varit förkyld och låg och sov då kollisionen inträffade; han hade missat dramatiken och precis blivit larmad och var på väg till bron. Harriet hejdade honom på vägen och ville växla några ord med honom, men han viftade bort henne och skyndade förbi. Otto Falk var den sista person som såg henne i livet.”
”Hur dog hon?” upprepade Mikael.
”Jag vet inte”, svarade Henrik Vanger med en plågad blick. ”Först någon gång vid femtiden på eftermiddagen hade vi fått ut Aronsson ur bilen — han överlevde förresten, om än illa tilltygad — och något efter sex betraktades brandfaran som över. Ön var fortfarande avskuren men det började lugna ned sig. Det var inte förrän vi satte oss till bords för att äta en försenad middag vid åttatiden som vi upptäckte att Harriet saknades. Jag skickade en av hennes kusiner att hämta henne från sitt rum, men hon kom tillbaka och sa att hon inte kunde hitta henne. Jag tänkte inte så mycket på det; jag trodde väl att hon hade gått en promenad eller att hon inte fått bud om att middagen skulle börja. Och under kvällen fick jag ägna mig åt diverse bråk med familjen. Inte förrän morgonen därpå, när Isabella försökte få tag på henne, insåg vi att ingen visste var hon befann sig och att ingen hade sett henne sedan dagen innan.”
Han slog ut med armarna.
”Sedan den dagen är Harriet Vanger spårlöst försvunnen.”
”Försvunnen?” ekade Mikael.
”Under alla dessa år har vi inte kunnat hitta så mycket som ett mikroskopiskt fragment efter henne.”
”Men om hon är försvunnen kan du ju inte veta att någon mördade henne.”
”Jag förstår din invändning. Jag har tänkt i precis samma banor. Då en människa försvinner spårlöst kan en av fyra saker ha hänt. Hon kan ha försvunnit frivilligt och håller sig gömd. Hon kan ha råkat ut för en olycka och omkommit. Hon kan ha begått självmord. Och hon kan slutligen ha utsatts för ett brott. Jag har övervägt alla dessa möjligheter.”
”Men du tror alltså att någon har bragt henne om livet. Varför det?”