Ett annat kapitel handlade om lanseringen av Telia-aktien — det var bokens mest raljerande och ironiska avsnitt, där några namngivna ekonomiskribenter formligen hudflängdes, däribland en viss William Borg, som Mikael tycktes vara särskilt irriterad på. Ytterligare ett kapitel, i slutet av boken, jämförde svenska och utländska ekonomireportrars kompetensnivå. Blomkvist beskrev hur seriösa reportrarpå Financial Times, The Economistoch några tyska ekonomitidningar hade rapporterat om motsvarande ämnen i sina länder. Jämförelsen utföll inte till de svenska journalisternas fördel. Ett slutkapitel innehöll en skiss med förslag på hur den bedrövliga situationen skulle kunna åtgärdas. Bokens slutord återknöt till inledningen:
Om en riksdagsreporter skulle hantera sin uppgift på motsvarande sätt genom att okritiskt dra en lans för varje beslut som klubbades, hur befängt det än var, eller om en politisk reporter skulle brista i omdöme på ett liknande sätt — då skulle den reportern få sparken eller i varje fall omplaceras till en avdelning där han eller hon inte kunde åstadkomma så stor skada. I ekonomireportrarnas värld gäller dock inte det normala journalistiska uppdraget att göra kritiska granskningar och sakligt rapportera fynden till läsarna. Här hyllas istället den mest framgångsrike skojaren. Här skapas också framtidens Sverige och här undergrävs det sista förtroendet för journalisterna som yrkeskår.
Det var ord och inga visor. Tonen var frän och Salander hade ingen svårighet att förstå den upprörda debatt som följt i både branschorganet Journalisten,vissa ekonomitidningar och på dagstidningarnas ledar- och ekonomisidor. Även om endast ett fåtal ekonomireportrar nämndes vid namn i boken så förmodade Lisbeth Salander att branschen var tillräckligt liten för att alla skulle förstå exakt vem som avsågs när olika tidningar citerades. Blomkvist hade skaffat sig bittra fiender, vilket också återspeglades i dussintals skadeglada kommentarer till domslutet i Wennerströmaffären.
Hon slog igen boken och tittade på baksidesbilden av författaren. Mikael Blomkvist var fotograferad från sidan. Den mörkblonda luggen föll lite vårdslöst över pannan, som om en vindpust hade dragit förbi just innan fotografen knäppte eller som om (vilket var mera troligt) fotografen Christer Malm hade stylat honom. Han tittade in i kameran med ett ironiskt leende och en blick som förmodligen avsåg att vara charmig och pojkaktig. En ganska vacker man. På väg mot tre månader i fängelse.
”Hej Kalle Blomkvist”, sa hon högt för sig själv. ”Du är rätt kaxig, va?”
Vid lunchtid startade Lisbeth Salander sin iBook och öppnade mailprogrammet Eudora. Hon formulerade texten i en enda kärnfull rad:
[Har du tid?]
Hon skrev under med Waspoch skickade mailet till adressen ‹Plague-xyz-666@hotmail.com›. För säkerhets skull körde hon det enkla meddelandet i krypteringsprogrammet PGP.
Därefter satte hon på sig svarta jeans, kraftiga vinterskor, en varm polotröja, en mörk skepparjacka samt matchande blekgula fingervantar, mössa och halsduk. Hon tog bort ringarna ur ögonbryn och näsborre, lade på ett svagt rosa läppstift och granskade sig själv i badrumsspegeln. Hon såg ut som vilken helgflanör som helst och betraktade klädseln som anständigt stridskamouflage för en expedition bakom fiendens linjer. Hon tog tunnelbanan från Zinkensdamm till Östermalmstorg och gick mot Strandvägen. Hon promenerade i mittallén medan hon läste numren på husen. Nästan framme vid Djurgårdsbron stannade hon och betraktade den port hon sökte. Hon gick över gatan och väntade några meter från entrén.
Hon konstaterade att de flesta människor som var ute och promenerade i det kyliga annandagsvädret gick på kajen, medan bara ett fåtal rörde sig längs trottoaren mot husen.
Hon fick tålmodigt vänta nästan en halvtimme innan en äldre kvinna med käpp närmade sig från Djurgårdshållet. Kvinnan stannade och granskade misstänksamt Salander, som log vänligt och hälsade med en artig knyck på nacken. Damen med käppen hälsade tillbaka och såg ut som om hon försökte placera den unga flickan. Salander vände ryggen till och tog några steg bort från porten, ungefär som om hon otåligt väntade på någon och vankade av och an. När hon vände sig om hade damen med käppen nått fram till porten och slog omständligt numret till kodlåset. Salander hade inga svårigheter att uppfatta kombinationen 1260.
Hon väntade fem minuter innan hon gick fram till porten. Då Salander slog numret knäppte låset till. Hon öppnade och såg sig omkring i trapphuset. En bit innanför entrén fanns en övervakningskamera som hon kastade en blick på och ignorerade; kameran var en modell som Milton Security saluförde och som aktiverades först om ett inbrotts- eller överfallslarm gick i fastigheten. Längre in, till vänster om en antik hiss, fanns en dörr med ytterligare ett kodlås; hon testade 1260 och konstaterade att samma kombination som gällde för porten också gällde för ingången till källarplan och soprum. Slarvigt, slarvigt.Hon ägnade exakt tre minuter åt att undersöka källarplanet, där hon lokaliserade en olåst tvättstuga och ett grovsoprum. Därefter använde hon en uppsättning dyrkar som hon hade lånatav Miltons låsexpert för att öppna en låst dörr till vad som tycktes vara en möteslokal för bostadsrättsföreningen. Längst in i källaren fanns en hobbylokal. Slutligen hittade hon det hon sökte — ett mindre utrymme som fungerade som husets elcentral. Hon granskade elmätare, proppskåp och kopplingsdosor och plockade därefter fram en Canon digitalkamera, stor som ett cigarettpaket. Hon tog tre bilder av det hon var intresserad av.
På väg ut gav hon tavlan vid hissen ett sekundsnabbt ögonkast och läste namnet för den översta våningen. Wennerström.
Därefter lämnade hon fastigheten och promenerade raskt till Nationalmuseum, där hon gick in i kafeterian för att värma sig och dricka kaffe. Efter någon halvtimme åkte hon tillbaka till Söder och gick upp till sin lägenhet.
Hon hade fått svar från ‹Plague-xyz-666@hotmail.com›. Då hon översatte det i PGP bestod det kort och gott i talet 20.
KAPITEL 6: Torsdag 26 december
Mikael Blomkvists utsatta tidsgräns på trettio minuter hade redan passerats med god marginal. Klockan var halv fem och eftermiddagståget var inte längre att tänka på. Däremot hade han fortfarande möjlighet att hinna med kvällståget halv tio. Han stod vid fönstret och masserade sin nacke medan han betraktade den upplysta fasaden på kyrkan på andra sidan bron. Henrik Vanger hade visat honom ett klippalbum, med artiklar om händelsen från både ortstidningen och riksmedia. Det hade varit ett tämligen stort medieintresse under en tid — flicka i känd industrifamilj spårlöst försvunnen. Men då ingen kropp återfunnits och inga genombrott i spaningarna ägt rum avtog intresset efter hand. Trots att det handlade om en framstående industrifamilj var fallet Harriet Vanger mer än trettiosex år senare en bortglömd historia. Den rådande teorin i artiklar från slutet av 1960-talet tycktes vara att hon drunknat och svepts ut till havs — en tragedi, men något som kan drabba vilken familj som helst.
Mikael hade mot bättre vetande blivit fascinerad av den gamles berättelse, men när Henrik Vanger hade bett om en paus för toalettbesök hade Mikael återfått sin skepsis. Den gamle hade dock ännu inte kommit till slutet och Mikael hade till sist lovat att lyssna på hela historien.
”Vad tror du själv hände med henne?” frågade Mikael då Henrik Vanger återkom till rummet.