”I dag handlar det mera om att hitta den kallblodiga jäveln. Men det lustiga är att ju äldre jag blir, desto mer av en uppslukande hobby har det blivit.”
”Hobby?”
”Ja, jag vill faktiskt använda det ordet. När polisutredningen rann ut i sanden fortsatte jag. Jag har försökt gå systematiskt och vetenskapligt till väga. Jag har samlat på all information som har varit möjlig att hitta — fotografierna däruppe, polisutredningen, jag har antecknat allt som människor berättat för mig om vad de gjorde den dagen. Jag har alltså ägnat nästan halva mitt liv åt att samla information om en enda dag.”
”Du är medveten om att efter trettiosex år är mördaren själv kanske död och begravd?”
”Jag tror inte det.”
Mikael höjde på ögonbrynen inför det bestämda uttalandet.
”Låt oss avsluta middagen och gå tillbaka upp. Det finns en detalj kvar innan min historia är komplett. Det är den mest förbryllande.”
Lisbeth Salander parkerade den automatväxlade Corollan vid pendeltågsstationen i Sundbyberg. Hon hade lånat Toyotan från Milton Securitys bilpool. Hon hade inte exakt bett om lov, men Armanskij hade å andra sidan aldrig uttryckligen förbjudit henne att använda någon av Miltons bilar. Förr eller senare, tänkte hon, måste jag skaffa ett eget fordon. Hon saknade bil men ägde däremot en motorcykel — en begagnad lättviktare, en Kawasaki 125 kubik, som hon använde sommartid. Under vintern stod hojen inlåst i hennes källarförråd.
Hon promenerade till Högklintavägen och ringde på porttelefonen prick klockan sex. Portlåset klickade efter några sekunder och hon gick två våningar upp för trappan och ringde på dörren där det beskedliga namnet Svensson fanns angivet. Hon hade ingen aning om vem Svensson var eller om någon sådan person överhuvudtaget existerade i lägenheten.
”Hej Plague”, hälsade hon.
” Wasp. Du hälsar bara på när du behöver något.”
Mannen, som var tre år äldre än Lisbeth Salander, var 189 centimeter lång och vägde 152 kilo. Själv var hon 154 centimeter lång och vägde 42 kilo och hade alltid känt sig som en dvärg intill Plague. Som vanligt var det mörkt i hans lägenhet; skenet från en enda tänd lampa silade ut i hallen från det sovrum han använde som arbetsrum. Det luktade instängt och unket.
”Plague, det är för att du aldrig tvättar dig och för att det luktar apa härinne. Om du någonsin går ut kan jag tipsa om såpa. Finns på Konsum.”
Han log blekt men svarade inte och tecknade åt henne att följa med in i köket. Han slog sig ned vid köksbordet utan att tända någon lampa. Belysningen bestod huvudsakligen av skenet från gatlyktan utanför fönstret.
”Jag menar, jag är inte direkt rekordbra på att städa själv, men luktar det likmask i gamla mjölkpaket buntar jag ihop dem och slänger dem.”
”Jag är sjukpensionär”, sa han. ”Jag är socialt inkompetent.”
”Så därför gav staten dig en bostad och glömde bort dig. Är du aldrig rädd att grannarna ska klaga och socialen komma på inspektion? Då kanske du hamnar på dårhus.”
”Har du något till mig?”
Lisbeth Salander öppnade blixtlåset i jackfickan och plockade fram 5 000 kronor.
”Det är allt jag kan avvara. Det är mina egna pengar och jag kan inte gärna dra av dig som omkostnad.”
”Vad vill du ha?”
”Manschetten du pratade om för två månader sedan. Fick du ihop den?”
Han log och placerade ett föremål på bordet framför henne.
”Berätta hur den fungerar.”
Under den följande timmen lyssnade hon intensivt. Sedan testade hon manschetten. Plaguevar möjligen socialt inkompetent. Men han var utan tvekan ett geni.
Henrik Vanger stannade vid sitt skrivbord och väntade till dess att han åter hade Mikaels uppmärksamhet. Mikael tittade på sitt armbandsur. ”Du pratade om en förbryllande detalj?”
Henrik Vanger nickade. ”Jag är född den 1 november. Då Harriet var åtta år gav hon mig en födelsedagspresent, en tavla. En pressad blomma bakom en enkel ram.”
Henrik Vanger gick runt skrivbordet och pekade på den första blomman. Blåklocka. Den var amatörmässigt och klumpigt monterad.
”Det var första tavlan. Jag fick den 1958.”
Han pekade på nästa tavla.
”1959.” Smörblomma. ”1960.” Prästkrage. ”Det blev en tradition. Hon tillverkade tavlan någon gång på sommaren och sparade den till min födelsedag. Jag hängde dem alltid på väggen här. 1966 försvann hon och då bröts traditionen.”
Henrik Vanger tystnade och pekade på ett gap i raden av tavlor. Mikael kände plötsligt nackhåren resa sig. Hela väggen var fylld av pressade blommor.
”1967, ett år efter att hon hade försvunnit, fick jag den här blomman på min födelsedag. Det är en viol.”
”Hur fick du blomman?” frågade Mikael med låg röst.
”Inslagen i presentpapper och skickad i ett vadderat kuvert med posten. Skickat från Stockholm. Ingen avsändare. Inget meddelande.”
”Du menar att…” Mikael svepte med handen.
”Just det. På min födelsedag varje förbannat år. Förstår du hur det känns? Det är riktat mot mig, precis som om mördaren vill tortera mig. Jag har grubblat mig fördärvad över om det kanske är så att Harriet röjdes undan därför att någon ville komma åt mig. Det var ingen hemlighet att Harriet och jag hade ett speciellt förhållande och att jag såg henne som min egen dotter.”
”Vad är det du vill att jag ska göra?” frågade Mikael med skärpa i rösten.
När Lisbeth Salander lämnade tillbaka Corollan i garaget under Milton Security passade hon på att gå på toaletten uppe på kontoret. Hon använde sitt passerkort i porten och åkte direkt upp till tredje våningen för att slippa gå genom huvudentrén på andra våningen, där jouren arbetade. Hon besökte toaletten och hämtade en kopp kaffe från den espressomaskin som Dragan Armanskij hade investerat i då han sent omsider insett att Lisbeth aldrig skulle brygga kaffe bara för att det förväntades av henne. Därefter gick hon till sitt arbetsrum och hängde skinnjackan över en kontorsstol.
Arbetsrummet var en 2 x 3 meter stor kub innanför en glasvägg. Den innehöll ett skrivbord med en äldre stationär Dell PC, en kontorsstol, en papperskorg, en telefon och en bokhylla. Bokhyllan innehöll en uppsättning telefonkataloger och tre tomma anteckningsblock. De två skrivbordslådorna innehöll några förbrukade kulspetspennor, gem och ett anteckningsblock. I fönstret stod en död blomma med bruna, vissnade blad. Lisbeth Salander granskade eftertänksamt blomman, som om det var första gången hon såg den. Efter en stund lyfte hon beslutsamt över den till papperskorgen.
Hon hade sällan något ärende till sitt kontor och besökte det kanske ett halvt dussin gånger per år, huvudsakligen om hon behövde sitta för sig själv och bearbeta någon rapport strax före avlämning. Dragan Armanskij hade insisterat på att hon skulle ha en egen plats. Hans motivering var att hon då skulle känna sig som en del av företaget även om hon arbetade som frilans. Själv misstänkte hon att Armanskij hoppades att han därigenom skulle få möjlighet att hålla ett vakande öga på henne och lägga sig i hennes privata angelägenheter. Från början hade hon placerats längre ned i korridoren, i ett större rum som hon förväntades dela med en kollega, men eftersom hon aldrig var där hade han till sist flyttat in henne i den skrubb som blivit över i korridorlängan.
Lisbeth Salander plockade fram den manschett hon hade hämtat hos Plague. Hon lade föremålet på bordet framför sig och betraktade det eftertänksamt medan hon bet sig i underläppen och funderade.
Klockan var över elva på kvällen och hon var ensam på våningsplanet. Hon kände sig plötsligt uttråkad.
Efter en stund reste hon sig och gick längst bort i korridoren där hon kände på dörren till Dragan Armanskijs rum. Låst. Hon såg sig omkring. Sannolikheten för att någon skulle dyka upp i korridoren vid midnatt på annandag jul var i det närmaste obefintlig. Hon öppnade dörren med en piratkopia till företagets huvudnyckel som hon sett till att skaffa flera år tidigare.