Armanskijs rum var rymligt, med skrivbord, besöksstolar och ett litet konferensbord med plats för åtta personer i ett hörn. Det var oklanderligt välstädat. Hon hade inte snokat hos honom på länge och när hon nu ändå var på kontoret… Hon tillbringade en timme vid hans skrivbord och uppdaterade sig om jakten på en misstänkt företagsspion, vilka personer som placerats under coverpå ett företag där en organiserad stöldliga härjade, samt vilka åtgärder som i största hemlighet vidtagits för att skydda en klient som fruktade att hennes barn hotades att kidnappas av sin far.
Till sist placerade hon alla papper exakt som de hade legat, låste dörren till Armanskijs rum och promenerade hem till Lundagatan. Hon kände sig tillfreds med dagen.
Mikael Blomkvist skakade återigen på huvudet. Henrik Vanger hade satt sig bakom skrivbordet och betraktade Mikael med lugn blick, som om han redan var beredd på alla invändningar.
”Jag vet inte om vi någonsin kommer att få veta sanningen men jag vill inte gå i graven utan att åtminstone göra ett sista försök”, sa den gamle. ”Jag vill helt enkelt anställa dig för att gå igenom allt bevismaterial en sista gång.”
”Det här är inte riktigt klokt”, konstaterade Mikael.
”Varför skulle det inte vara klokt?”
”Jag har hört tillräckligt. Henrik, jag förstår din sorg, men jag ska också vara ärlig mot dig. Det du ber mig göra är slöseri med tid och pengar. Du ber mig trolla fram en lösning på ett mysterium som kriminalpoliser och riktiga brottsutredare med väsentligt större resurser gått bet på i åratal. Du ber mig lösa ett brott nästan fyrtio år efter att det begicks. Hur skulle jag kunna göra det?”
”Vi har inte diskuterat ditt arvode”, replikerade Henrik Vanger.
”Det behövs inte.”
”Om du säger nej kan jag inte tvinga dig. Men lyssna på vad jag erbjuder. Dirch Frode har redan formulerat ett kontrakt. Vi kan förhandla om detaljer, men kontraktet är enkelt och allt som saknas är din underskrift.”
”Henrik, det här är meningslöst. Jag kan inte lösa gåtan med Harriets försvinnande.”
”Enligt kontraktet behöver du inte göra det. Allt jag begär är att du gör ditt allra bästa. Om du misslyckas så är det Guds vilja eller — om du inte tror på honom — ödet.”
Mikael suckade. Han hade börjat känna sig allt mer obehaglig till mods och ville avsluta besöket i Hedeby men gav ändå vika.
”Låt höra.”
”Jag vill att du under ett år bor och arbetar här i Hedeby. Jag vill att du ska gå igenom hela utredningen om Harriets försvinnande, papper för papper. Jag vill att du granskar allt med nya fräscha ögon. Jag vill att du ifrågasätter alla gamla slutsatser precis som en undersökande reporter ska göra. Jag vill att du söker sådant som jag och polisen och andra utredare kan ha missat.”
”Du ber mig överge hela mitt liv och min karriär för att i ett år ägna mig åt något som är fullständigt bortkastad tid.”
Henrik Vanger log plötsligt.
”Vad gäller din karriär kan vi väl enas om att den för ögonblicket är ganska ljummen.”
Det hade Mikael ingen replik på.
”Jag vill köpa ett år av ditt liv. Ett jobb. Lönen är bättre än något annat erbjudande du någonsin kommer att få. Jag betalar 200 000 kronor i månaden, alltså 2,4 miljoner kronor till dig om du accepterar och stannar hela året.”
Mikael satt förstummad.
”Jag har inga illusioner. Jag vet att chansen att du skulle lyckas är minimal, men om du mot all förmodan skulle lösa gåtan så erbjuder jag en bonus — dubbel ersättning, alltså 4,8 miljoner kronor. Låt oss vara generösa och avrunda till 5 miljoner.”
Henrik Vanger lutade sig bakåt och lade huvudet på sned.
”Jag kan betala pengarna till vilket bankkonto du önskar, var som helst i världen. Du kan också få pengarna i kontanter i en resväska, så är det upp till dig om du vill rapportera inkomsten till skattemyndigheterna.”
”Det är… sjukt”, stammade Mikael.
”Varför det?” frågade Henrik Vanger lugnt. ”Jag är över åttio år och fortfarande vid mina sinnens fulla bruk. Jag har en mycket stor personlig förmögenhet som jag disponerar hur jag vill. Jag har inga barn och jag har inte den minsta lust att skänka pengar till släktingar som jag avskyr. Jag har ett testamente; merparten av mina pengar kommer jag att skänka till Världsnaturfonden. Ett fåtal personer som står mig nära kommer att få rejäla belopp — bland annat Anna härnere.”
Mikael Blomkvist skakade på huvudet.
”Försök att förstå mig. Jag är gammal och kommer snart att dö. Det finns en enda sak i världen som jag vill ha — det är ett svar på den fråga som plågat mig i snart fyra decennier. Jag tror inte att jag kommer att få veta svaret, men jag har tillräckliga privata tillgångar för att göra ett sista försök. Varför skulle det vara orimligt att jag använder en del av min förmögenhet till ett sådant ändamål? Det är jag skyldig Harriet. Och det är jag skyldig mig själv.”
”Du betalar flera miljoner kronor för ingenting. Allt jag behöver göra är alltså att underteckna kontraktet och sedan rulla tummarna i ett år.”
”Det kommer du inte att göra. Tvärtom — du kommer att arbeta hårdare än du någonsin gjort i hela ditt liv.”
”Hur kan du vara så säker på det?”
”Därför att jag kan erbjuda dig något som du inte kan köpa för pengar men som du vill ha mer än något annat här i världen.”
”Vad skulle det vara?”
Henrik Vangers ögon smalnade.
”Jag kan ge dig Hans-Erik Wennerström. Jag kan bevisa att han är en svindlare. Han började nämligen sin karriär hos mig för trettiofem år sedan och jag kan ge dig hans huvud på ett fat. Lös gåtan så kan du vända ditt nederlag i tingsrätten till årets reportage.”
KAPITEL 7: Fredag 3 januari
Erika satte ned kaffekoppen på bordet och vände ryggen mot Mikael. Hon stod vid fönstret i hans lägenhet och tittade på utsikten mot Gamla stan. Det var den 3 januari och klockan var nio på förmiddagen. All snö hade regnat bort under nyårshelgen.
”Jag har alltid gillat den här utsikten”, sa hon. ”Det är en sådan här lägenhet som skulle kunna få mig att överge Saltsjöbaden.”
”Du har nycklar. Du får gärna flytta in från överklassreservatet”, sa Mikael. Han stängde resväskan och ställde den i hallen. Erika vände sig om och betraktade honom tvivlande.
”Du kan inte mena allvar”, sa hon. ”Vi står mitt uppe i värsta krisen och du packar två resväskor och bosätter dig i Tjottahejti.”
”Hedestad. Några timmar med tåget. Och det är inte för all framtid.”
”Det kunde lika gärna vara Ulan Bator. Förstår du inte att det kommer att se ut som om du ger dig av med svansen mellan benen?”
”Det är ju det jag gör. Dessutom ska jag avtjäna ett fängelsestraff i år också.”
Christer Malm satt i Mikaels soffa. Han kände sig obehaglig till mods. Det var första gången sedan de startade Millenniumsom han hade sett Mikael och Erika vara så oförsonligt oense. Under åren hade de två varit oskiljaktiga. De hade visserligen kunnat braka samman i ursinniga gräl, men det hade alltid handlat om sakfrågor där frågetecknen rätats ut innan de kramat om varandra och gått på krogen. Eller till sängs. Den senaste hösten hade inte varit munter och nu var det som om en avgrund hade öppnat sig. Christer Malm undrade om han såg början till slutet på Millennium.
”Jag har inget val”, sa Mikael. ” Vihar inget val.”
Han hällde upp kaffe till sig själv och slog sig ned vid köksbordet. Erika skakade på huvudet och satte sig mitt emot honom.
”Vad tycker du, Christer?” frågade hon.
Christer Malm slog ut med händerna. Han hade väntat på frågan och fruktat det ögonblick då han skulle vara tvungen att ta ställning. Han var den tredje delägaren, men alla tre visste att det var Mikael och Erika som var Millennium. De enda tillfällen då de frågade honom om råd var då de var riktigt oense.