”Jaha?”
”Han ringde och sa att vi kan släppa undersökningen om Wennerström.”
”Släppa? Jag har ju redan börjat jobba på det.”
”Okej, men Frode är inte intresserad längre.”
”Bara så där?”
”Det är han som bestämmer. Vill han inte fortsätta så vill han inte.”
”Vi kom överens om ett arvode.”
”Hur mycket tid har du lagt ned?”
Lisbeth Salander tänkte efter.
”Drygt tre heldagar.”
”Vi kom överens om ett tak på 40 000 kronor. Jag skriver en faktura på 10 000 kr; du får hälften, vilket är acceptabelt för tre dagars bortkastad tid. Det får han betala för att han drog igång det hela.”
”Vad ska jag göra med det material jag har fått fram?”
”Är det något dramatiskt?”
Hon tänkte efter igen. ”Nej.”
”Frode har inte bett om någon redovisning. Lägg det på hyllan ett tag, om han skulle komma tillbaka. Annars kan du slänga det. Jag har ett nytt jobb till dig nästa vecka.”
Lisbeth Salander satt en stund med telefonluren i handen efter att Armanskij hade lagt på. Hon gick ut till arbetshörnan i sitt vardagsrum och tittade på anteckningarna hon hade nålat upp på väggen och på pappersbunten som hon hade samlat på skrivbordet. Det hon hade hunnit plocka fram var huvudsakligen pressklipp och texter som var nedladdade från Internet. Hon tog papperen och dumpade dem i en skrivbordslåda.
Hon rynkade på ögonbrynen. Mikael Blomkvists besynnerliga beteende i rättegångssalen hade framstått som en intressant utmaning och Lisbeth Salander gillade inte att avbryta något som hon hade inlett. Folk har alltid hemligheter. Det handlar bara om att lista ut vilka.
DEL 2: KONSEKVENSANALYSER
3 januari till 17 mars
46 procent av kvinnorna i Sverige har utsatts för våld av någon man
KAPITEL 8: Fredag 3 januari — Söndag 5 januari
När Mikael Blomkvist för andra gången klev av tåget i Hedestad var himlen pastellblå och luften iskall. En termometer på fasaden utanför järnvägsstationen angav att det var 18 grader kallt. Han hade fortfarande olämpliga, tunna promenadskor. Till skillnad från det föregående besöket väntade ingen advokat Frode med en varm bil. Mikael hade bara angett vilken dag han skulle komma, inte med vilket tåg. Han antog att det skulle gå någon buss ut till Hedeby, men hade ingen lust att släpa omkring på två tunga resväskor och en axelväska i jakt på en hållplats. Han gick istället över till taxistationen på andra sidan järnvägstorget.
Det hade snöat ursinnigt längs Norrlandskusten under mellandagarna och av plogkanter och hopkörda snöberg att döma hade vägröjningen i Hedestad arbetat för högtryck. Taxichauffören, som enligt legitimationen på vindrutan hette Hussein, skakade på huvudet då Mikael frågade om det hade varit tufft väder. Han berättade på bredaste norrländska att det hade varit den värsta snöstormen på flera decennier och att han bittert ångrade att han inte hade tagit vintersemester i Grekland över jul.
Mikael dirigerade taxin till Henrik Vangers nyskottade gårdsplan, där han ställde väskorna på brokvisten och såg bilen försvinna tillbaka mot Hedestad. Med ens kände han sig ensam och villrådig. Kanske hade Erika haft rätt då hon påpekat att hela projektet var sinnesförvirrat.
Han hörde dörren öppnas bakom honom och vände sig om. Henrik Vanger var påpälsad med kraftig skinnrock, grova kängor och keps med öronmuffar. Mikael stod i jeans och en tunn skinnjacka.
”Om du ska bo häruppe måste du lära dig att klä dig bättre vid den här tiden på året.” De skakade hand. ”Är du säker på att du inte vill bo i stora huset? Inte? Då tycker jag att vi börjar med att installera dig i din nya bostad.”
Mikael nickade. Ett av kraven i förhandlingarna med Henrik Vanger och Dirch Frode hade varit att Mikael skulle bo någonstans där han själv kunde sköta hushållet och komma och gå som han ville. Henrik Vanger ledde Mikael tillbaka ut på vägen ned mot bron och svängde in genom grinden till en nyskottad gårdsplan framför ett litet timrat hus nära brofästet. Det var olåst och den gamle höll upp dörren. De kom in i en liten farstu där Mikael med en suck av lättnad ställde ned resväskorna.
”Det här är det som vi kallar för gäststugan och där vi brukar hysa in folk som stannar en längre tid. Det var här du och dina föräldrar bodde 1963. Det är faktiskt en av de äldsta byggnaderna i byn, men moderniserad. Jag har sett till att Gunnar Nilsson — han är gårdskarl hos mig — drog på värmen i morse.”
Hela huset bestod av ett stort kök och två mindre kammare, sammanlagt ungefär 50 kvadratmeter. Köket utgjorde halva ytan och var modernt med elspis, ett litet kylskåp och rinnande vatten, men vid väggen mot farstun fanns också en gammal järnspis där det hade eldats under dagen.
”Järnspisen behöver du inte använda om det inte blir råkallt. Vedlåren står ute i farstun och det finns en vedbod på baksidan av huset. Här har stått tomt sedan i höstas och vi har eldat på morgonen för att få upp värmen. Men för dagsbruk räcker el-elementen. Se bara till att du inte täcker dem med kläder, då kan det börja brinna.”
Mikael nickade och tittade sig omkring. Det fanns fönster åt tre håll; från köksbordet hade han utsikt ned mot brofästet ungefär trettio meter bort. Möblemanget i köket bestod i övrigt av några stora skåp, köksstolar, en gammal kökssoffa och en hylla med tidningar. Överst låg ett nummer av Sefrån 1967. I hörnet närmast köksbordet fanns ett avlastningsbord som kunde användas som skrivbord.
Entrédörren till köket fanns på ena sidan av järnspisen. På den andra sidan fanns två smala dörrar till två kammare. Den högra, närmast ytterväggen, var snarast en smal skrubb som var möblerad med ett litet skrivbord, en stol och en hylla i fil längs långväggen, och som fungerade som arbetsrum. Den andra kammaren, mellan farstun och arbetsrummet, var en tämligen liten sovkammare. Möblemanget bestod av en smal dubbelsäng, ett nattduksbord och en garderob. På väggarna hängde några tavlor med naturmotiv. Möblemanget och tapeterna i huset var gamla och blekta, men det doftade rent och gott. Någon hade gått loss på golvet med en rejäl dos såpa. I sovrummet fanns också en sidodörr som ledde tillbaka till farstun, där en gammal skrubb hade inretts till toalett med en liten dusch.
”Ett problem kan vara vattnet”, sa Henrik Vanger. ”Vi kontrollerade att det fungerade nu på morgonen, men rören ligger för ytligt och om kylan håller i sig en längre tid kan de frysa till. Det finns en hink ute i farstun; du får komma upp och hämta vatten hos oss om det behövs.”
”Jag kommer att behöva telefon”, sa Mikael.
”Jag har redan beställt. De kommer och installerar i övermorgon. Så, vad tror du? Om du ändrar dig kan du flytta in i stora huset när du vill.”
”Det här blir alldeles utmärkt”, svarade Mikael. Han var dock långt ifrån övertygad om att den situation han försatt sig i var förnuftig.
”Gott. Det är ljust i ytterligare någon timme. Ska vi gå en tur så får du bekanta dig med byn. Får jag föreslå att du byter till stövlar och tjocka sockor. Det finns i skåpet ute i farstun.” Mikael gjorde som han blivit uppmanad och beslutade att redan under morgondagen göra en shoppingrunda för att skaffa långkalsonger och rejäla vinterskor.
Den gamle började rundturen med att förklara att Mikaels granne tvärs över vägen var Gunnar Nilsson, den hjälpreda som Henrik Vanger envisades med att beteckna som ”gårdskarl”, men som Mikael snart insåg var mera av en fastighetsskötare för hela byggnadsbeståndet på Hedebyön, och som dessutom hade administrativt ansvar för flera fastigheter inne i Hedestad.
”Hans pappa var alltså Magnus Nilsson, som var gårdskarl hos mig på 1960-talet och som var en av de karlar som hjälpte till vid bilolyckan på bron. Magnus lever fortfarande, men är pensionär och bor inne i Hedestad. Här i huset bor Gunnar med fru; hon heter Helen. Deras barn är utflyttade.”
Henrik Vanger gjorde en paus och funderade en stund innan han tog till orda igen.