Morgonens ämne var dessvärre just en personundersökning och Dragan Armanskij rättade till pressvecken innan han lutade sig bakåt i sin bekväma kontorsstol. Han betraktade misstroget sin trettiotvå år yngre medarbetare Lisbeth Salander och konstaterade för tusende gången att knappast någon människa kunde framstå som mer malplacerad på ett prestigefyllt säkerhetsföretag än hon. Hans misstro var både klok och irrationell. I Armanskijs ögon var Lisbeth Salander utan jämförelse den mest kompetenta researcher han träffat på under alla sina år i branschen. Under de fyra år hon arbetat för honom hade hon inte schabblat på något enda uppdrag eller lämnat en enda medioker rapport.
Tvärtom — hennes produkter var i en klass för sig. Armanskij var övertygad om att Lisbeth Salander ägde en unik gåva. Vem som helst kunde plocka fram kreditupplysningar eller göra en kontroll hos kronofogden, men Salander hade fantasi och kom alltid tillbaka med något helt annat än det förväntade. Riktigt hur hon bar sig åt hade han aldrig förstått och stundom tycktes hennes förmåga att hitta information vara ren magi. Hon var extremt väl förtrogen med byråkratiska arkiv och kunde leta rätt på de mest obskyra människor. Framför allt hade hon en förmåga att krypa under skinnet på den person hon undersökte. Fanns det någon skit att gräva fram så zoomade hon in som en programmerad kryssningsmissil.
Nog hade hon gåvan alltid.
Hennes rapporter kunde utgöra en förödande katastrof för den person som hamnade i hennes radar. Armanskij blev fortfarande svettig när han mindes det tillfälle då han gett henne uppdraget att göra en rutinkontroll på en forskare i läkemedelsbranschen inför ett företagsuppköp. Jobbet var avsett att ta en vecka men drog ut på tiden. Efter fyra veckors tystnad och flera påstötningar som hon ignorerat kom hon tillbaka med en rapport som dokumenterade att objektet i fråga var pedofil och vid minst två tillfällen hade köpt sex av en trettonårig barnprostituerad i Tallinn, samt att vissa tecken antydde att han hade ett ohälsosamt intresse för sin dåvarande sambos dotter.
Salander hade egenskaper som stundom drev Armanskij till förtvivlans brant. Då hon hade upptäckt att mannen var pedofil hade hon inte lyft luren och larmat Armanskij eller kommit inrusande på hans kontor och bett om ett samtal. Tvärtom — utan att med ett ord markera att rapporten skulle innehålla sprängstoff av närmast nukleära proportioner hade hon lagt den på hans skrivbord en kväll, precis när Armanskij skulle släcka lampan och gå hem för dagen. Han hade plockat med sig rapporten och först sent på kvällen slagit upp den då han avstressad delade på en flaska vin med sin fru framför TV:n i vardagsrummet i villan på Lidingö.
Rapporten var som alltid nästan vetenskapligt noggrann med fotnoter, citat och exakta källhänvisningar. De första sidorna redogjorde för objektets bakgrund, utbildning, karriär och ekonomiska situation. Först på sidan 24, under en mellanrubrik, hade Salander släppt bomben om utflykterna till Tallinn, i samma sakliga tonläge som hon redogjorde för att han bodde i en villa i Sollentuna och körde en mörkblå Volvo. För att styrka sina påståenden hänvisade hon till dokumentation i en omfångsrik bilaga, däribland fotografier av den trettonåriga flickan i sällskap med objektet. Bilden hade tagits i en hotellkorridor i Tallinn och han hade handen under hennes jumper. På något sätt hade Lisbeth Salander dessutom lyckats leta rätt på flickan i fråga och förmått henne att lämna en detaljerad bandad redogörelse.
Rapporten hade skapat precis det kaos som Armanskij ville undvika. Först hade han varit tvungen att äta ett par tabletter av den magsårsmedicin som hans läkare ordinerat. Därefter hade han kallat uppdragsgivaren till ett dystert blixtsamtal. Slutligen hade han — trots uppdragsgivarens spontana ovilja — varit tvungen att omedelbart överlämna materialet till polisen. Det sistnämnda innebar att Milton Security riskerade att dras in i en härva av anklagelser och motanklagelser. Om dokumentationen inte höll eller mannen blev frikänd skulle företaget potentiellt riskera åtal för förtal. Det var ett elände.
Det var dock inte Lisbeth Salanders anmärkningsvärda brist på emotioner som störde honom mest. Så mycket handlade om image. Miltons image var konservativ stabilitet. Salander var lika trovärdig i den bilden som en grävskopa på en båtmässa.
Armanskij hade svårt att förlika sig med att hans stjärnresearcher var en blek och anorektiskt mager flicka med stubinkort hår och piercad näsa och ögonbryn. Hon hade en 2 centimeter lång tatuering av en geting på halsen, en tatuerad slinga runt biceps på vänstra armen och en annan runt ankeln. Vid de tillfällen hon haft linne på sig hade Armanskij också kunnat konstatera att hon hade en större tatuering som föreställde en drake på skulderbladet. Hon var naturligt rödhårig men hade färgat håret korpsvart. Hon såg ut som om hon just vaknat dagen efter en veckolång orgie med ett gäng hårdrockare.
Hon hade inte — det var Armanskij övertygad om — ätstörningar på riktigt; hon tycktes tvärtom konsumera all tänkbar skräpmat. Hon var helt enkelt född mager, med en tunn benstomme som gjorde henne flickaktig och finlemmad med små händer, smala vrister och bröst som knappt kunde urskiljas under kläderna. Hon var tjugofyra år men såg ut som fjorton.
Hon hade en bred mun, liten näsa och höga kindknotor som gav henne en antydan till orientaliskt utseende. Hennes rörelser var snabba och spindelliknande och när hon arbetade vid en dator flög hennes fingrar närmast maniskt över tangenterna. Hennes kropp skulle vara omöjlig för en karriär i modellbranschen, men med rätt makeup kunde en närbild på hennes ansikte ha placerat sig på vilken reklamskylt som helst. Under sminket — ibland hade hon dessutom ett motbjudande svart läppstift — och tatueringarna och den piercade näsan och ögonbrynen var hon… hmm… tillDragande. På ett alldeles obegripligt sätt.
Att Lisbeth Salander överhuvudtaget arbetade för Dragan Armanskij var i sig förbluffande. Hon var inte den sortens kvinna som Armanskij vanligen kom i kontakt med, än mindre övervägde att erbjuda jobb.
Hon hade fått anställning som någon sorts allt i allo på kontoret då Holger Palmgren, en halvt pensionerad advokat som skött de personliga affärerna för gamle J. F. Milton, hade tipsat om att Lisbeth Salander var en klipsk flicka med en lite strulig attityd. Palmgren hade vädjat till Armanskij om att han skulle ge henne en chans, vilket Armanskij motvilligt hade lovat. Palmgren var en man av det slag som endast skulle ta ett nej som en uppmuntran att fördubbla sina ansträngningar, så det var enklare att säga ja direkt. Armanskij visste att Palmgren ägnade sig åt struliga ungar och annat socialt tjafs, men att han trots allt hade ett gott omdöme.
Han hade ångrat sig i samma ögonblick som han träffat Lisbeth Salander.
Hon inte bara uppfattades som strulig — hon var i hans ögon synonym med begreppet. Hon hade missat högstadiet, aldrig satt sin fot på gymnasiet och saknade all form av högre utbildning.
De första månaderna hade hon arbetat heltid, nåja, nästan heltid, och i varje fall dykt upp på arbetsplatsen då och då. Hon hade kokat kaffe, hämtat post och skött kopieringsapparaten. Problemet var att hon inte brytt sig ett dyft om normala kontorstider eller arbetsrutiner.
Däremot hade hon en stor talang för att irritera medarbetarna på företaget. Hon blev känd som flickan med två hjärnceller; en för att andas och en för att stå upprätt. Hon pratade aldrig om sig själv. Medarbetare som försökte prata med henne fick sällan någon respons och gav snabbt upp. Försök att skämta med henne föll aldrig i god jord — antingen betraktade hon skämtaren med stora uttryckslösa ögon eller så reagerade hon med tydlig irritation.