Nansen hyllades som en hjalte av varldens alla tidningar, sade jag. Hans arktiska expedition ar den markligaste och mest lyckosamma som nagonsin genomforts - nast efter Nordenskiold och nordostpassagen.13 Kristianias studenter var fulla som kajor14 i tre dagar, de tagade runt pa gatorna, sjong fosterlandska sanger och kravde att unionen med Sverige15 skulle upplosas, det sistnamnda dock forst efter det kung Oscar adlat Nansen och upphojt honom till greve eller jarl.16
Annorlunda med Andree, sade jag. Han hade planerat och paborjat den djarvaste av alla arktiska expeditioner: att segla till nordpolen med ballong.17 Han hade hyllats som en hjalte av stockholmarna nar han pa kvallen avreste med nattaget till Goteborg och han hade hyllats som en hjalte av goteborgarna nar han pa formiddagen den 7 juni lamnat hamnen for att resa till Spetsbergen.
Pa Danskon hade han latit uppfora ballonghuset, fyllt ballongen med vatgas och sedan vantat pa de nodvandiga sydliga vindarna. Ballongen var den mest fullandade som nagonsin konstruerats, allt var planerat och forberett in i minsta detalj. En hel varld vantade i spanning. Tyska, norska och engelska fartyg hade sokt sig till Spetsbergen och Danskon for att deras turistande passagerare skulle {a en mojlighet att bevittna avfarden.
Men allt var forgaves, sade jag.
Inte ens en snillrik ingenjor beharskar naturkrafterna och kan forma lufthavets vindaratt blasa i den ratta riktningen. Den arktiska sommaren ar kort. Till detta kom att Virgos forsakringar och assuranser18 var sa utformade att fartyget maste lamna Spetsbergen senast den 20 augusti.
Som sagt, mandagen den 24 augusti 1896, mottes norrmannen Nansen och svensken Andree i Tromso i det nordligaste Norge.
Nansen hade lyckats, sade jag, och hela varlden vet numera vem Nansen ar.
Hela varlden, hela den civiliserade varlden, kande Andrees namn och hans luftseglingsplan och den hade diskuterats inte bara i Sverige utan ocksa i Berlin, i Wien, i Rom, i Amerika, i Paris och i London. Men han hade aldrig fatt tillfalle att kapa ballongens fortojningar. Han hade misslyckats.
Ingen vet vad de tva markliga mannen samtalade om, han som var beromd for vad han gjort och han som var beromd for vad han tankt gora.
* * *
Kuylenstjerna19 foljde mig in i Andrees rum, gjorde sedan en bakatgaende sorti20 och stangde dorren efter sig.
- Ingenjor Knut Frasnkel, fragade Andree.
- Ja, svarade jag.
- Var sa god och sitt, sade han och pekade med pennan pa en nagon sliten och skamfilad fatolj framfor hans stora skrivbord.
Jag satte mig.
- Jag ber om overseende.,21 sade han, men jag maste gora nagra anteckningar. Det tar inte manga minuter.
Han lutade sig framat. Blackpennan raspade mot papperet.
Portrattlikheten med vaxdockan pa Panoptikon22 var verkligen mycket stor men dar fanns anda sma och tydliga skiljaktigheter.
De manga fina rynkorna under ogonen.
De horisontella farorna i pannan.
De gra fargskiftningarna i haret, sarskilt vid tinningarna.
De latt urgropta kinderna.
En tydlig baglinje av bekymmer eller besvikelse mellan
mun och haka.
Och dessa drag av begynnande trotthet som alldeles uppenbart fanns dar men som var sa svara att sarskilja och beskriva.
Jag har ert brev har, sade han.
Jag har overingenjorens svarsbrev har,23 svarade jag och lade handen over kavajens vanstra innerficka.
Darefter foljde en ganska lang stund av tystnad. Andree sag granskande pa mig men pa ett helt annat satt an Kuylenstjerna femton minuter tidigare. Han slappte inte min blick med sin, han satt helt stilla i stolen. Hans ansikte var mycket
allvarligt.
- Jag tvekade lange innan jag skrev, sade jag.
- Varfor?
- Formodligen var jag radd for ett nej.24
- Ar ni ingenjor?
- Jag examinerades fran Tekniska hogskolan i varas.
- Varfor vill ni folja med?
- Jag vill garna vara en av de tre forsta som satter sin fot pa nordpolens is.
- Inget annat skal?
Jo, svarade jag, det finns kanske annu ett skal.
- yilket?
- Overingenjoren framholl i sitt foredrag i Vetenskapsakademien i februari forra aret, att drivisen och skruvisen kring nordpolen var praktiskt taget oframkomlig for sadana som fardades till fots. Det var darfor man borde anvanda sig av ballong. Men a andra sidan, om man pa grund av ett eller annat missode tvingas nodlanda pa isen eller i Sibirien eller Kanada eller Alaska, tror jag att jag skulle kunna vara till stor nytta.
Andree sade: Jag har alltid tyckt illa om detta forbannade svenska och tyska titulerande.25 Herr overingenjoren och sa vidare.
Jag ar uppvuxen i Jamtland, sade jag, jag ar van vid sno och is och kyla och jag har gjort langre vinterfarder ovan tradgransen an Fritjof Nansen hade gjort fore sin beromda skidfard over den gronlandska inlandsisen for atta ar sedan.
Darefter foljde ater en lang stund av tystnad. Andree sag oavvant och allvarligt pa mig.
Pa vaggen bakom honom hangde en liten tavla med glas och smal, svart ram. Mangder av folk, en ballong och en byggnad med torn...
- Overingenjoren maste ha manga att valja mellan sedan doktor Ekholm dragit sig tillbaka, sade jag.
Sanningen att saga, svarade han, fanns det fler sokande forra aret.f...]
Han slappte mig med blicken, oppnade den vanstra skrivbordshurtsen, drog ut en lada, lade en bunt handlingar framfor sig pa bordet, bladdrade i dem.
Fem filosofie doktorer, sade han, och dessutom en professor, sex akademiker,26 alltsa. Fem officerare fran olika vapenslag, artillerister, infanterister och sjoman. Tva ingenjorer, eller tre om man inkluderar er, ingenjor Frasnkel. En civil sjokapten och en jagmastare.
- Dartill kommer nagra utlanningar, sade han. Men min ballong ar trots allt en svensk ballong och den skall ha en svensk besattning.
Sjalvklart, sade jag.
Andree ordnade breven och handlingarna i en prydlig bunt och placerade dem ater i en lada i sin vanstra skrivbordshurts.
Jag var tacksam over att for en stund slippa hans granskande och provande blick.
- Ni har litterara intressen, sade han.
- Blygsamma, svarade jag.
- Malar ni?
- Nej.
- Musicerar?
- Inte ens till husbehov.27
- Jag ar lite radd for skonandar,28 sade han. De har inget vid polen att gora.
* * *
Tidningarnas intresse for nordpolsexpedition stegrades efter Nansens besok i Stockholm.
Andree tycktes vilja undvika intervjuer och hanvisade ofta de mest envisa journalisterna till mig.
Fragorna var med sma variationer standigt desamma.
- Nar startar ni?
Vi avreser fran Stockholm den 15 maj.
- Ja, men nar lyfter ballongen fran Spetsbergen?
Nar de ratta vindarna blaser.29
- Hur lang tid kommer det att ta innan ni befinner er vid nordpolen?
Under extremt gynnsamma forhallanden30 omkring fyrtioatta timmar.
- Under extremt ogynnsamma forhallanden? Vi kommer i sa fall aldrig till nordpolen.
- Vad gor ni da?
Gor ett nytt forsok nasta ar.
- Om ni tvingas nodlanda?
Vi kommer att ta oss fram over isen till dess vi nar Ryssland, Sibirien, Alaska eller den kanadensiska ishavskusten.
- Och om ni aldrig lyckas ta er fram till fast mark?
- Da skall vi snart bli bortglomda, svarade jag, bortglomda, till forman for vara efterfoljare.
- Jag behover inte fraga er, sade jag, om ni minns namnen Bjorling och Kallstenius.31 Jag vet att ni glomt dem. Anda ar det bara fem ar sedan de startade sin fard mot norr.
* * *
Den 13 maj arrangerade Andree en valkostmiddag for Sven Hedin32 som just aterkommit fran sin ar 1893 paborjade langa forskningsresa genom Asien.
Vi var blott sex vid bordet och dar saknades bade Strindberg och Swedenborg.33
Doktor Hedin, sade Andree i sitt valkomsttal. Ni ar ater hemma, efter att ha korsat den fruktansvarda oknen Takla Makan tvenne ganger,31 efter'att ha funnit i sanden begravda och glomda stader, efter att ha lost den vandrande sjons gata, efter att ha trangt genom och kartlagt stora delar av det tibetanska hoglandet. Jag lyckonskar er. Ni har utrattat ett stordad. Men ni har en resa bakom er.
Vi har aldrig traffats tidigare, fortsatte han. Vi kanner inte varandra. Jag har anda tagit mig friheten inbjuda er till en valkomstmaltid. Jag har gjort det, darfor att jag har min stora resa omedelbart framfor mig. Ingen vet om vi nagonsin kommer att fa ett nytt tillfalle att ata vid samma bord.
Jag accepterade er inbujdan med den storsta tacksamhet, svarade Sven Hedin. Er plan ar storslagen. Er beslutsamhet ar imponerande. Er djarvhet ar oovertraffad. Det vore meninglost av mig att onska er lycka. Er viljekraft ar av sadan styrka att den befriar er fran behovet av valgangsonskningar.
Samvaron blev kortvarig. Andree var trott och pressad av den sista tidens harda och hektiska arbete.