John Flanagan
Den nya lärlingen
(Spejarens lärling - 12)
Till min familj.
Viktiga personer
WILL har varit spejare i många år och var en gång lärling till den legendariske spejaren Halt. Han lämnades till slottet i Redmont som spädbarn och känner inte till sina föräldrars sanna historia. Som liten pojke drömde han om att bli riddare, men senare visade han sig vara som klippt och skuren för spejarlivet. Will är känd för sin lojalitet och sitt mod och har gått segrande ur otaliga strider. I dag är han vuxen och har nyligen drabbats av en personlig tragedi. Den en gång så glade och livfulle unge mannen har blivit svårmodig och bister och fylls nu av en djup hämndlystnad.
MADDIE, eller prinsessan Madelyn av Araluen som hon kallas i formella sammanhang, är prinsessregent Cassandras och Sir Horaces femtonåriga dotter. Hon är klipsk och munter och ger sig ofta ut och jagar i skogarna runt kungliga slottet trots sina föräldrars förbud. Fastän hon är tronföljare har hon ingen lust att leva ett skyddat liv i en liten bubbla. Hon längtar efter en chans att få lära sig leda mannar i strid.
HALT är en mycket välkänd medlem i spejarkåren — en mystisk figur som är känd för att han aldrig låter sig hindras. Halt har en kraftig långbåge och är en fenomenal skytt. Precis som alla spejare är han livsfarligt snabb och nästan övernaturligt träffsäker med bågen. Han visar sällan sina känslor, men betraktar Will som sin son. Han har nu officiellt gått i pension, men utför fortfarande enstaka uppdrag åt spejarkårens stormästare.
HORACE är kungarikets försteriddare. Precis som Will var han ett föräldralöst barn som växte upp som myndling vid Redmonts slott. Som liten brukade han reta Will, men numera är de goda vänner som har hjälpt varandra under otaliga äventyr. Horace är gift med prinsessan Cassandra, som en dag kommer att ärva Araluens tron, och deras dotter kommer en dag att bli drottning. Horace är mycket lojal och följer riddarnas hederskodex. Han är också känd för sin goda aptit.
GILAN var en gång Halts lärling och är den ende spejaren som bär svärd. Till skillnad från sin gamle läromästare är han lång och gladlynt. Han anses ofta vara kårens mästare på att röra sig utan att synas. Trots sitt skojfriska sätt tar Gilan spejarlivet på stort allvar, och han har tack vare sina färdigheter snabbt klättrat till spejarkårens toppskikt.
JORY RUHL är en gammal legosoldat. Han leder ett gäng med brottslingar som på sistone har plågat byar i Anselm och närliggande landskap genom att föra bort barn och kräva lösesummor av deras föräldrar. Ruhl har visat att han är beredd att mörda oskyldiga för att bevara sin frihet, och Will är fast besluten om att stoppa honom och hans gäng — kosta vad det kosta vill.
Spejarkåren
Spejarna är en speciell elitkår i kungariket Araluen. De är kungens ögon och öron och har som uppgift att samla information, spana och lösa problem.
Spejarna är enastående bågskyttar. Till deras vapen hör även två knivar — en kastkniv och en lång jaktkniv. De är också mycket skickliga på att spåra, gömma sig och smyga. På grund av spejarnas förmåga att bli så gott som osynliga tror många vanliga människor att de är svartkonstnärer och är rädda för dem.
Då och då väljs en ung man som anses värdig ut för att utveckla sina naturliga förmågor och under en femårsperiod få lära sig spejarnas nästan övernaturliga färdigheter. Lärlingen ska vara ärlig, modig, vig och intelligent.
Om lärlingen klarar sitt första år belönas han med en bronsmedalj formad som ett eklöv.
När han efter fem år avlägger sin examen byts bronslövet mot ett eklöv av silver och lärlingen upptas som fullvärdig medlem i Araluens kungliga spejarkår.
Kapitel ett
Det hade varit ett dåligt år på familjen Scanlons ägor. Efter en minst sagt torftig veteskörd hade tre fjärdedelar av äpplena i trädgården ruttnat på grenarna och fördärvats.
Hårda tider väntade nu bönderna, drängarna, fruktodlarna och fruktplockarna. Hela tre månader återstod till nästa skörd, och maten skulle inte räcka till dem alla.
Godsherre Dennis Scanlon var en man med gott hjärta som dessutom var praktiskt lagd. Hans godhet fick honom att vilja hjälpa de hårt drabbade arrendatorerna, och med sitt praktiska sinnelag förstod han också att det på sikt skulle löna sig för honom. Om hans bönder och drängar fick gå hungriga skulle de förmodligen flytta och söka sig till ett mindre utsatt område. När tiderna sedan blev bättre skulle så få personer återstå runt Scanlons gods att man skulle få problem med att hantera skördarna.
Dennis själv hade blivit ganska rik under årens lopp, så honom skulle det förstås inte gå någon nöd på. Men hans arbetare var inte lika lyckligt lottade. Han bestämde sig därför att investera en del av sin förmögenhet i dem. Han slog upp ett soppkök, som han själv bekostade, och lät alla de hungriga människorna som bodde på hans mark komma dit och äta. På det sättet försäkrade han sig om att de fick minst ett ordentligt mål mat om dagen. Måltiderna var inte särskilt exklusiva — oftast serverades det soppa eller havregrynsgröt. Men maten var varm, nyttig och mättande, och Dennis visste att hans arrendatorers och drängars lojalitet var värda priset han betalade.
Själva köket hade rests i parken utanför godset. Det bestod av rader med långbord och bänkar samt en stor serveringsdisk. Ett tak av segelduk som spänts upp på pålar fick det hela att likna en stor paviljong med öppna sidor. När vädret var dåligt kunde det blåsa in regn runt borden, men bönderna var garvade människor och de klagade inte. Det var mycket bättre att äta under regnskyddet än att sitta ute i det fria.
Att kalla det ”kök” var egentligen fel. Maten lagades i det jättelika köket inne i godset och bars sedan ut och serverades till de hungriga bönderna och deras familjer. De som arbetade på ägorna förstod att maten serverades gratis, men de som ansåg sig att ha råd betalade ofta ändå en liten summa av princip. För det mesta bestod betalningen av några kopparmynt eller förnödenheter — kanske några kaniner eller en vildand från sjön.
Köket var öppet under två timmar före skymningen, så ingen behövde gå och lägga sig på tom mage.
Det hade nästan börjat skymma när främlingen trängde sig fram till serveringsdisken.
Det var en storvuxen man med axellångt, smutsblont hår. Han var klädd i en läderväst av typen som kuskar brukade ha, och bredvid de tjocka handskarna som var nedtryckta i bältet hängde en skida med en tung dolk. Mannen flackade hit och dit med blicken och betedde sig som om någon jagade honom.
Godsherrens hovmästare, som stod bakom disken, såg misstänksamt på honom. Soppköket var avsett för traktens människor, inte resenärer, och han hade aldrig sett den här mannen förut.
”Vad vill du?” frågade han med ett tonfall som inte var alltför vänligt.
Kusken slutade för ett ögonblick pila fram och tillbaka med ögonen och fäste blicken vid mannen framför sig. Han ville skälla ut honom och hota honom, men hovmästaren var en kraftigt byggd man och bredvid honom stod två starka tjänare som uppenbarligen fungerade som ordningsvakter. Resenären nickade mot grytan med tjock soppa som hängde över elden bakom disken.
”Jag vill ha mat”, sa han bryskt. ”Jag har inte ätit på hela dagen.”
Hovmästaren rynkade pannan. ”Du kan få lite soppa, men du får betala för den”, sa han. ”Det är bara godsherrens bönder och arbetare som äter gratis här.”
Kusken såg bister ut, men förde handen till en liten börs han hade hängande i bältet. Hovmästaren hörde klirret av mynt när mannen rotade runt i den och till sist lade kusken tre pennig på bordet.