Om du läser dokumentet vi har bifogat förstår du nog på vilket stort allvar vi tar detta. Använd det om du måste. Jag befarar att du kan bli tvungen.
Du har hjälpt mig fler gånger än jag kan räkna under årens lopp. Jag hoppas innerligt att du nu kan tänka dig att komma till undsättning en gång till.
Will vek ihop brevet och knackade det tankfullt mot handflatan. Sedan öppnade han det andra dokumentet. Det var kort och kärnfullt — bara några få stycken långt — men fick honom att spärra upp ögonen av förvåning. Han lade undan det och lutade sig fundersamt bakåt i fåtöljen.
Gilan hade försökt skaka om honom och få honom att lägga sin hämndlystnad gentemot Jory Ruhl och hans kumpaner åt sidan. Han hade använt ord som ”ansvar” och ”förpliktelser”. Det var abstrakta termer som kändes helt meningslösa i den hjärtskärande sorgen efter Alyss död.
Men det här var något mer konkret och gripbart. De två personerna han nu tyckte bäst om i världen — som hört till hans bästa vänner i åratal — hade bett honom om hjälp. Han tvekade och ställde sedan den avgörande frågan till sig själv:
”Vad skulle Alyss ha tyckt?”
Han sa orden högt, och hans hund Sobel lyfte som vanligt lite på huvudet och piskade en gång i golvet med svansen. Han struntade i henne. Han visste vad Alyss skulle ha sagt om hon hade varit här.
Hon skulle ha påpekat att han gjorde kungariket en tjänst och hjälpte till att trygga landets framtid genom att träna Madelyn. Men det fanns en annan sak som hon skulle ha tyckt var ännu viktigare. Han kunde nästan höra hennes röst säga de tre orden:
”De är vänner.”
Gamla vänner. Bästa vänner. Deras vänskap hade ställts på prov många gånger om och alltid överlevt. Det här var två människor som stått vid hans sida och räddat livet på honom fler gånger än han kunde minnas.
Det kunde inte råda några tvivel om vad hans svar skulle bli. Det här var en förfrågan som helt enkelt inte gick att avslå.
Kapitel elva
Maddie infann sig på den överenskomna dagen vid Wills lilla stuga nedanför Redmonts slott för att påbörja sin träning. Hon kom på rätt dag, men inte vid rätt tid. Will hade väntat henne under morgonens nionde timme. När hon till sist red in i den lilla gläntan var det långt efter middagstid och Will hade gett upp. Han hade ägnat hela två timmar åt att sitta på verandan och förväntansfullt blicka längs den smala stigen som försvann bland träden.
Till sist muttrade han surt och gick tillbaka in i stugan för att läsa högen med rapporter från Gilan som kommit samma morgon. Regelbunden läsning av rapporter från andra landskap hörde till spejarnas rutiner, men Will hade dessutom speciella intressen. När han läste igenom rapporterna, som skrivits av spejare i hela landet och handlade om olika lokala brott och ovanliga omständigheter, höll han alltid utkik efter ledtrådar som kunde hjälpa honom att hitta Jory Ruhls gömställe.
Den här gången läste han rapporten från landskapet Cordom med stor koncentration. Där fanns en färjkarl som rånade passagerarna han förde över Gadmunfloden och slet av dem allt de hade innan han knuffade dem i floden, som var mycket ström. Han lade rapporten åt sidan och satte den i en lädermapp som innehöll en liten bunt med andra rapporter som kunde ha med Jory Ruhl att göra.
”Det kan vara han”, sa han för sig själv. ”Det är ju precis sådant där han brukar syssla med.”
Sobel, som låg bredvid honom på golvet med hakan på tassarna, öppnade ögonen och såg på honom medan svansen piskade fram och tillbaka. Han skakade på huvudet. ”Jag pratar bara med mig själv”, sa han. ”Du kan sova vidare.”
Vilket hon genast gjorde.
Några minuter senare öppnade hon ögonen igen och vände huvudet mot dörren. Kort därpå kunde Will höra Tug gnägga i stallet. Det var ett lågt ljud som var tänkt att varna Will, inte den höga hälsningen han skickat till Abelard och Blaze när Halt och Gilan hälsat på. Det lät inte på Tugs signal som om någon fara var i närheten. Han ville bara meddela att någon närmade sig. Om det var en vän eller fiende var omöjligt att veta.
Sobel reste sig med en grymtning, ruskade på sig och tassade fram till dörren med sänkt huvud och nosen mot marken. Will lade ned rapporten, sköt tillbaka stolen och reste sig också. När springan var bred nog lät han Sobel glida ut genom dörren. Sedan klev han ut på verandan och lämnade skuggorna så att han kunde ställa sig vid kanten och luta sig mot en av pelarna.
Han kom precis i tid för att se Maddie rida fram mellan träden och in i den lilla gläntan utanför stugan. Hans högra ögonbryn höjdes frågande när han insåg att hon inte var ensam. En annan flicka i samma ålder red några steg bakom henne. Men medan Maddie var liten och nätt, med graciösa rörelser, var den andra flickan lite överviktig. Det syntes att hon inte alls kände sig bekväm där hon satt i sadeln.
Det fanns fler skillnader mellan dem. Maddie red på en sandfärgad arridisk valack. Den hade fina linjer, smäckra ben och ett stolt, intelligent ansikte. Den stegade fram med värdighet och placerade hovarna i marken med stor elegans. Den andra flickan red på en vanlig märr. Den var lite högre än Maddies häst och rörde sig med sin grova benstomme inte alls lika mjukt och fint som den arridiska hästen.
Deras kläder var också annorlunda. Maddie hade fina knäbyxor av ylle, med knähöga ridstövlar och en lila kortärmad jacka gjord av samma smidiga läder som handskar. Runt midjan hade hon ett bälte av sammanfogade silverkedjor, och vid hennes sida hängde en lång dolk i en skida av dekorerat skinn.
Dessutom hade hon en midjelång mantel som hängde ned på ena sidan och lämnade höger arm och axel fri. Det var ett mode som blivit populärt bland välbärgade unga kavalleriofficerare de senaste åren.
Hennes följeslagare var klädd i en enkel grön klänning under en funktionsduglig men osmyckad yllemantel. Hon verkade nyfiken men lite osäker när hon såg sig omkring, medan Maddie var självsäker och obekymrad.
Vid Gorlogs andedräkt, tänkte Will. Hon har tagit med sig sin jungfru!
Och inte bara sin jungfru. En brun klövjehäst traskade lydigt bakom de två ryttarna. Den hade korta ben, tunnformad kropp och kämpade med några tunga läderväskor som hängde från packsadelns horn. Den såg ut att bära en betydligt tyngre last än de två andra hästarna.
Will tog ett djupt andetag. Hans första impuls var att gorma en rad arga frågor till Madelyn. Han ville börja med Vad sysslar du med? Fortsätta med Vem i hela fridens namn har du tagit med dig? och avsluta med Vad har du packat för? En tolv månader lång resa riket runt?
Men han behärskade sig och väntade tills Madelyn lade märke till honom där han stod på verandan. Hon gav honom ett självsäkert leende.
”Hej, farbror Will! Jag såg dig inte. Ni spejare kan verkligen röra er ljudlöst! Jag ser fram emot att lära mig mer om det under veckorna som kommer!”
Under veckorna som kommer, tänkte Will. Hon hade ingen som helst aning om hur lång tid det här skulle ta. Hon trodde uppenbarligen att hon skulle få springa runt i skogen i någon månad och sedan åka hem igen.
Han hejdade de ursinniga orden han ville kasta ur sig.
”Du är sen”, sa han strävt.
Hon såg först lite förvånad ut, men ryckte sedan på axlarna. ”Jaså? Det visste jag inte. Jag visste bara att jag skulle komma hit i dag. Skulle jag passa någon speciell tid?”
”Det skulle du. Du skulle ha kommit i nionde timmen, enligt Gilans order.”