”Jag har aldrig hört talas om värdshuset Lindormen! Jag har aldrig varit i Anselm! Du har hittat fel…”
Kusken kastade sig upp på fötter och visade sig vara betydligt snabbare än hans kroppshydda gav sken av när han snodde runt åt höger så att han stod vänd mot spejaren. När han inlett rörelsen hade han dragit en dolk som han nu svepte mot spejaren.
Men fastän han var snabb var spejaren snabbare. Han hade lagt märke till Wheelers alltmer desperata tonfall och räknat med ett plötsligt utfall av den här typen. Nu tog han raskt ett halvt steg bakåt och lyfte sin långa kniv för att blockera dolken. Det klingade och skrapade till när klingorna möttes och sedan kontrade spejaren kuskens anfall med ett eget. Han vred sig på höger häl och tvingade bort dolken ännu längre med sin kniv innan han slog ut med vänsterhandens handflata och träffade Wheeler på hakan.
Kusken stönade till och stapplade bakåt. Han snubblade över bänken han hade suttit på och ramlade sedan mot bordets kant innan han föll till marken med en duns.
Mannen låg orörlig. En olycksbådande mörk fläck började spridas över marken.
”Vad är det som pågår?” Hovmästaren skyndade fram med sina två medhjälpare i hälarna. Han såg på spejaren, som mötte hans blick utan att blinka. Sedan ryckte spejaren på axlarna och nickade mot gestalten på marken. Hovmästaren sjönk ned på knä och rullade runt den tunga kroppen.
Kusken hade vidöppna ögon och ett chockat ansiktsuttryck. Hans egen dolk hade begravts djupt i bröstet.
”Han ramlade på sin kniv”, konstaterade hovmästaren. ”Han är död.” Han blickade upp mot spejaren, vars mörka ögon inte visade några som helst tecken på skuldkänslor eller ånger.
”Så synd”, sa Will Treaty. Sedan svepte han manteln omkring sig, vände på klacken och stegade ut ur tältet.
Kapitel två
Horisonten i öst färgades av ett svagt gryningsljus. I parken runt Araluens kungliga slott började fåglarna kvittra för att hälsa dagen välkommen — först några stycken och snart en munter kör. Då och då korsade någon av dem de stora ytorna mellan träden på jakt efter mat.
Slottets stora vindbrygga var uppdragen. Det var inget ovanligt med det. Den drogs upp varje kväll klockan nio, trots att det hade rått fred i Araluen under många år. De som styrde i slottet visste att freden när som helst kunde brytas utan förvarning. ”Ingen har någonsin dött av att vara för försiktig”, som kung Duncan hade sagt några år tidigare.
En liten träbro sträckte sig över vallgraven. Det var inte mycket mer än några plankor med räcken av rep, och den kunde lätt dras undan i händelse av ett anfall. Längst ut stod ett par soldater på vakt. Det fanns naturligtvis fler vakter som höll utkik på slottets murar. Många par ögon spanade ständigt ut över den välskötta parken som bredde ut sig i flera hundra meter på slottets alla sidor och de tjocka skogarna längre bort.
En av de två vakterna puffade till sin kollega.
”Nu kommer hon”, sa han.
En nätt gestalt hade kommit ut mellan träden och promenerade nu upp längs den grästäckta, mjukt sluttande backen till slottet. Nykomlingen var klädd i en jakttunika som nådde till låren och hade dragits åt med ett läderbälte i midjan. Hon hade en tjock, långärmad ylleskjorta och knäbyxor av samma material. Byxorna hade hon stoppat ned i ett par knähöga stövlar av mjukt, ogarvat läder.
Det var inget med figuren som tydde på att det var en flicka. Vakten visste det därför att han varit med om samma sak flera gånger innan. Den femtonåriga flickan smög till sina föräldrars bestörtning ofta iväg från slottet för att jaga i skogen. Slottets vakter tyckte att det var ganska roligt. Hon var populär bland dem för att hon var så smart och gladlynt, och för att hon alltid var beredd att dela med sig av bytet efter en lyckad jakt. Till följd av det var de beredda att se mellan fingrarna på hur hon kom och gick, även om de inte öppet medgav det. Flickans mor var trots allt prinsessregent Cassandra, och det var inte bra för en vanlig soldat att komma på kant med henne eller hennes make — Sir Horace, kungarikets försteriddare.
När Maddie — eller prinsessan Madelyn av Araluen, som hon kallades i formella sammanhang — kom närmare, kände hon igen männen som stod på vakt. Det var två av hennes favoriter, och hon sken genast upp.
”God morgon, Len! God morgon, Gordon! Jag ser att natten har varit lugn.”
Vakten som hette Gordon log tillbaka mot henne. ”Den var lugn ända tills en våldsam ung krigarkvinna kom rusande genom skogen för att inta slottet, ers höghet”, sa han.
Hon rynkade pannan. ”Har du glömt vad vi har sagt om det där ’ers höghet’? Vi behöver inte sådana formaliteter klockan fem på morgonen!”
Vakten nickade och rättade sig. ”Förlåt, prinsessan.”
Han kastade en blick mot slottets murar. En av vakterna vinkade för att visa att han och hans kolleger också hade känt igen Madelyn. ”Jag gissar att dina föräldrar inte har någon aning om att du har varit ute på jakt?”
Maddie rynkade på näsan. ”Jag ville inte störa dem”, sa hon oskyldigt. Gordon höjde ett ögonbryn och log konspiratoriskt. ”Jag är helt oskadd, som ni ser.”
Vakten som hette Len ryckte tveksamt på axlarna. ”Det kan vara farligt i skogen, prinsessan. Man vet aldrig.”
Hennes leende blev bredare. ”Inte för farligt för en våldsam ung krigarkvinna, väl? Dessutom är jag inte helt försvarslös, som ni vet. Jag har min långa kniv och min slunga.”
Hon förde fingrarna till en lång läderrem som hängde löst runt hennes hals. Plötsligt kom hon att tänka på något och sträckte sig efter den fullastade jaktväskan hon bar över axeln.
”Förresten, jag fällde en hare och några ringduvor. Har ni användning för dem?”
Vakterna såg snabbt på varandra. Om Maddie tog med sig nyskjutet småvilt in i slottet skulle många undra var hon hade kommit över det. Och lite färskt kött skulle vara välkommet på soldaternas bord.
Gordon tvekade. ”Jag tackar gärna ja till duvorna, prinsessan. Men jag vet inte vad jag ska säga om haren. Om folk fick nys om att min fru lagar hare skulle de tro att jag sysslar med tjuvjakt!”
Det var bara kungafamiljen samt högre ämbetsmän och krigare som fick lov att jaga vilt som hare runt slottet. Spejarna jagade naturligtvis vad de ville och struntade helt i sådana regler men vanligt folk fick bara jaga mindre djur som kanin, duva och and. En bonde eller soldat som sköt en hare skulle bli bötfälld.
Maddie viftade avfärdande med handen. ”Säg att ni fick den av mig om någon frågar. Jag kommer att bekräfta det.”
”Jag vill inte att du hamnar i onåd.” Gordon hade sträckt handen halvvägs efter haren, men såg fortfarande tveksam ut.
Maddie skrattade trotsigt. ”Det skulle inte vara första gången. Och det skulle nog inte bli den sista heller. Ta den! Och du tar duvorna, Len.”
Vakterna gav slutligen med sig och tog emot bytet med översvallande tacksamhet. Maddie viftade bort deras ord.
”Tänk inte på det. Jag har ingen lust att låta så här bra mat gå till spillo. Och tack vare er slipper jag förklara mig.”
Vakterna stuvade in djuren i den lilla vaktkuren där de brukade ta skydd vid dåligt väder. Maddie vinkade till dem och skyndade raskt över den smala gångbron innan hon försvann genom den lilla sidodörren bredvid stora porten. De två vakterna log mot varandra. Det här var en av fördelarna med att stå på vakt utanför slottet.
”Hon är en bra unge”, sa Len.