Kapitel sex
Nu har det gått arton månader sedan Alyss dog”, sa Gilan. ”Har någon av er sett Will skratta, eller ens le, under den tiden?”
De andra skakade sorgset på huvudet och utväxlade oroliga blickar. Till sist bröt Pauline tystnaden.
”Det är förkrossande. Han var alltid så glad och munter. Han hade nära till skratt och skämtade ofta. Det är som om någonting har slocknat i honom.”
”Vi kan inte räkna med att han kommer över det och blir sig själv igen på bara några månader”, sa Halt. ”Hon var hans själsfrände. Det var en enorm chock för honom att förlora henne.”
Alyss hade dött till följd av ett fruktansvärt och tragiskt misstag. Hon hade varit på väg med en liten eskortstyrka från hovet i Celtica, där försvarsavtalet mellan det landet och Araluen hade förnyats under hennes översyn. Det hade varit en enkel resa och ett rent rutinuppdrag. Men på vägen tillbaka hade hon snubblat över något i Anselm, ett av de södra landskapen.
Ett gäng brottslingar som leddes av en gammal legoknekt vid namn Jory Ruhl hade plågat byarna i Anselm och angränsande landskap under några månader. De tillfångatog barn och begärde lösesummor av deras föräldrar. Eftersom bybor oftast inte var särskilt rika tvingades i regel hela byn att bidra till summan.
En sheriff hade fått kännedom om att Ruhl och hans gäng skulle träffas en kväll på ett värdshus som hette Lindormen. Av en ren tillfällighet var det där Alyss hade stannat till. Sheriffen hade samlat ihop en styrka med frivilliga och gått till Lindormen för att gripa brottslingarna.
Olyckligtvis misslyckades försöket. Ruhl varnades, och när sheriffen och hans grupp kom fram till värdshuset höll banditerna redan på att fly. Under striden som utbröt dog en av sheriffens frivilliga. För att distrahera de övriga i gruppen och få tid att ta sig därifrån satte Ruhl och en av hans mannar eld på värdshuset. Det torra halmtaket stod snart i lågor och röken bolmade ut på den lilla stallbacken utanför. Värdshusets gäster började strömma ut för att ta sig i säkerhet, och i kaoset av virvlande rök och skrikande, vettskrämda människor blev det snart omöjligt att skilja vän från fiende. Ruhl och hans fyra medhjälpare tog tillfället i akt och flydde in i skogen.
Alyss och hennes tre väpnade vakter hörde till gästerna som tagit sig ut ur den brinnande byggnaden. Men när den blonda kuriren kommit ut på stallbacken och lyfte blicken fick hon syn på ett ansikte innanför ett fönster på övervåningen.
Det var en femårig flicka som förtvivlat kämpade för att lossa fönsterspärren, som hade fastnat. Hennes panik växte, och röken som fyllde rummet fick henne snart att börja hosta. Hennes ögon rann och hon stapplade bort från fönstret och försvann i röken.
Alyss tvekade inte. Hon störtade tillbaka in i det brinnande värdshuset och struntade i vakternas varnande rop. Hon kämpade sig uppför trappan, som redan brann, och rusade rakt till värdshusets framsida med slutna ögon och armen över ansiktet för att skydda sig från den fruktansvärda hettan. Hon rörde sig instinktivt och använde den lediga handen för att känna sig fram utmed väggarna.
Till sist hittade hon dörrklinkan, tvingade upp dörren och dök in i rummet där hon sett flickan. Hon sjönk ned på händer och knän och kröp mot fönstret genom den klarare luften nära golvet. Fönstret såg ut som en suddig ljus fyrkant i den svarta, bolmande röken.
Den lilla flickan låg hopsjunken på golvet alldeles under fönstret. Alyss kröp snabbt fram, rullade runt henne och konstaterade lättat att flickan fortfarande andades. Hennes bröstkorg hävdes och sänktes när hon förtvivlat försökte fylla lungorna med ren luft. Alyss reste sig upp och drog sin tunga dolk. Hon tryckte in den i den smala glipan mellan fönsterkarmen och fönsterbågen och bände sedan med all kraft. Fönstret flög upp med ett högt knak och slog ut mot ytterväggen. Alyss böjde sig ned, lyfte flickan i armarna och lyfte upp henne på fönsterbrädan. Vakterna på gårdsplanen nedanför stod och tittade upp med skräckslagna ansikten. De såg hur häftigt det brann. Platsen där Alyss nu stod var ett av få ställen som inte härjades av lågorna.
”Ta emot henne!” ropade Alyss och puttade den medvetslösa flickan ut genom fönstret så att hon kanade över den smala takremsan nedanför. När hon rullade över kanten på halmtaket skyndade de tre vakterna fram för att fånga henne. Tyngden av den fallande kroppen fick en av dem att ramla raklång på marken medan de andra två stapplade till. Men de lyckades i alla fall ta emot flickan utan att hon skadade sig. Vakterna blickade upp mot fönstret, där Alyss nu hade börjat klättra ut.
En mur av lågor slog upp mellan Alyss och takets kant. Plankorna och bjälkarna nedanför hade brunnit i flera minuter utan att någon hade sett elden, som nu till sist bröt igenom. Alyss försvann utom synhåll. Sedan försvann hela taket runt platsen där hon stod i en skur av gnistor och lågor. Det tog inte mer än en sekund, och sedan var allt som återstod ett gapande, rykande hål i värdshusets framsida. Snart slog elden upp på fler ställen och ögonblicket efter rasade hela värdshusets främre vägg in.
Alyss hade ingen chans.
”Jag vet”, sa Gilan och bröt den långa tystnaden efter Halts kommentar. ”Det är inte lätt att hämta sig efter en sådan sak.”
Alla hade dragit sig till minnes den hemska dagen då de först fått höra om Alyss död och föreställt sig scenen hennes upprörda vakter beskrivit.
”Det var så typiskt Alyss”, sa Cassandra lågt. ”Att offra livet sådär. Hennes livvakter sa att hon inte tvekade en sekund — hon rusade rakt in i eldhavet för att rädda den där flickan.”
”Will kanske hade tagit det bättre om vi lyckats begrava henne”, sa Pauline. Elden hade varit så kraftig att man aldrig kunnat identifiera Alyss kropp. ”Begravningar är hemskt sorgliga tillställningar, men de ger i alla fall de efterlevande en känsla av att något har avslutats. Jag upplever att det finns ett hål som inte har fyllts och det måste vara mycket värre för Will.”
Gilan väntade i några sekunder innan han fortsatte. ”Jag kan mycket väl förstå sorgen och saknaden han känner”, sa han. ”Det där är något han måste lära sig att leva med. Och det kommer han. Men det är en annan sak också.”
De såg frågande på honom. Halt anade vad den unge stormästaren pratade om.
”Jory Ruhl och hans gäng”, sa Halt lågt.
Gilan nickade. ”Han är förbittrad över att de kom undan och har bestämt sig för att gripa dem. Han är besatt av hämndtankar. De är som ett mörker som fyller honom tills han inte längre kan tänka på något annat.”
Cassandra snyftade till och förde handen till ögonen. Will hade nästan varit som en bror för henne. Tanken på att han blivit uppfylld av så mörka tankar fick henne att vilja gråta. Hon mindes dagarna de tillbringat tillsammans på ön Skorghijl för många år sedan, när han beskyddat henne, tagit hand om henne och hållit hennes humör uppe trots den dystra situationen. Hon mindes när de varit i Arrida och han hade kommit till undsättning i sista sekunden, precis som Halt hade sagt att han skulle göra.
Det gick inte att tänka på Will utan att se hans rufsiga bruna hår och godmodiga leende framför sig. Will hade alltid varit så full av energi. Han var entusiastisk och nyfiken och letade alltid efter något nytt och intressant i livet. Det var den egenskapen som fått folket i Nihon-Ja att kalla honom chocho, ”fjärilen”. Han flackade muntert från en idé till nästa, från en händelse till en annan.
Cassandra hade träffat Will flera gånger sedan Alyss dött, men spejaren brukade undvika sina gamla vänner. Han hade blivit en gråskäggig figur med bister uppsyn. Av den gamle Will fanns inte ett spår kvar. Pauline hade rätt: det var som om ljuset i honom hade slocknat.