”Jag har märkt att hon kastar lystna blickar efter dig. Jag förväntar mig naturligtvis att du uppför dig som en gentleman.”
”Erika, tjejen är 17 år och har en mental ålder på drygt 10 och då är jag generös.”
”Hon är bara imponerad av att träffa dig. Förmodligen lite idoldyrkan.”
”Halv elva i går kväll ringde hon på min porttelefon och ville komma upp med en flaska vin.”
”Ooops”, sa Erika Berger.
”Ooops på dig själv”, sa Mikael. ”Om jag var tjugo år yngre skulle jag antagligen inte tveka en sekund. Men kom igen – hon är 17 år. Jag är snart 45.”
”Påminn mig inte. Vi är jämnåriga.”
Mikael Blomkvist lutade sig bakåt och askade.
Det hade inte undgått Mikael Blomkvist att Wennerströmaffären hade gett honom en märklig stjärnstatus. Under det gångna året hade han fått inbjudningar till fester och arrangemang från de mest osannolika håll.
Det var uppenbart att de som bjöd in honom gjorde det därför att de gärna ville placera honom i sin bekantskapskrets; den välkomnande kindpussen av personer han tidigare knappt skakat hand med men som gärna ville framstå som hans nära vän och förtrogna. Det var inte i första hand kollegor inom massmedia – dem kände han redan och hade antingen en bra eller en dålig relation till – utan så kallade kulturpersonligheter, skådespelare, halvdana samhällsdebattörer och halvkändisar. Det var helt enkelt status att ha Mikael Blomkvist som gäst på ett releaseparty eller på en privat middagsbjudning. Inbjudningar och förfrågningar om än det ena och än det andra arrangemanget hade haglat över honom under det gångna året. Det började bli en vana att svara på förfrågningar med ett ”jättetrevligt, men tyvärr är jag redan inbokad” etc.
Till kändisskapets avigsidor hörde också en tilltagande ryktesspridning. En bekant till honom hade oroligt hört av sig efter att ha hört ett rykte som hävdade att Mikael hade sökt hjälp på en klinik för drogavvänjning. I verkligheten var Mikaels sammanlagda drogmissbruk sedan tonåren några enstaka marijuanacigaretter och att han vid ett tillfälle drygt femton år tidigare provat kokain tillsammans med en holländsk flicka som var sångerska i ett rockband. Hans alkoholkonsumtion var bättre utvecklad men inskränkte sig fortfarande till enstaka fall av påtaglig berusning i samband med middagar eller fester. Vid krogbesök konsumerade han sällan mer än en stor stark och drack lika gärna folköl. Hans barskåp hemma innehöll vodka och några presentflaskor single malt som öppnades skrattretande sällan.
Att Mikael var singel med flera tillfälliga förbindelser och kärleksaffärer var välkänt både i och utanför hans bekantskapskrets, vilket föranledde andra rykten. Hans affär med Erika Berger sedan många år var alltid föremål för åtskilliga spekulationer. Det senaste året hade dessa kompletterats med påståenden om att han gick från säng till säng, raggade hejdlöst och utnyttjade sitt kändisskap till att knulla sig igenom klientelet på Stockholms krogar. En ytligt bekant journalist hade till och med vid ett tillfälle frågat om han inte borde söka hjälp för sitt sexmissbruk. Kommentaren hade föranletts av att en känd amerikansk skådespelare hade sökt hjälp på en klinik för motsvarande åkomma.
Mikael hade förvisso haft många korta förhållanden och det hade hänt att de pågick samtidigt. Han var själv osäker på vad detta berodde på. Han visste att han såg hyfsat bra ut men hade aldrig upplevt sig som väldigt attraktiv. Däremot fick han ofta höra att han hade något som gjorde kvinnor intresserade av honom. Erika Berger hade förklarat för honom att han på en gång utstrålade självsäkerhet och trygghet, och att han hade en förmåga att få kvinnor att känna sig avslappnade och prestigelösa. Att gå till sängs med honom var varken jobbigt, hotfullt eller komplicerat – däremot kravlöst och erotiskt njutbart. Vilket (enligt Mikael) var som det skulle vara.
Tvärtemot vad flertalet av hans bekanta trodde hade Mikael aldrig ägnat sig åt att ragga. I bästa fall markerade han att han var där och villig, men han lät alltid kvinnan ta initiativet. Sex kom ofta som en naturlig följd. De kvinnor han hamnade i säng med var sällan anonyma one night stands – sådana hade förvisso också förekommit men oftast resulterat i ganska otillfredsställande övningar. Mikaels bästa relationer hade varit med personer som han hade lärt känna och som han själv tyckte bra om. Det var därför ingen slump att han tjugo år tidigare inlett en affär med Erika Berger – de var vänner och attraherade av varandra.
Hans sentida berömmelse hade dock ökat intresset för honom bland kvinnor på ett sätt som han fann bisarrt och obegripligt. Mest överraskande var att unga kvinnor kunde göra impulsiva framstötar i de mest oväntade sammanhang.
Mikaels fascination riktades dock mot en helt annan typ av kvinnor än entusiastiska tonårsbrudar med aldrig så korta minikjolar och välkomponerade kroppar. Då han var yngre hade hans dambekanta ofta varit äldre än han, och i några fall väsentligt äldre och erfarnare. I takt med att han själv blev äldre hade dock åldersskillnaderna jämnat ut sig alltmer. Lisbeth Salander, som varit 25 år, hade definitivt varit ett markant kliv nedåt i åldersskalan.
Vilket var orsaken till det hastigt påkallade mötet med Erika.
Millennium hade tagit in en praktikant från ett mediegymnasium som en tjänst till en av Erikas bekanta. Det var i sig inget ovanligt; de hade flera praktikanter varje år. Mikael hade hälsat artigt på den 17-åriga flickan och ganska omgående konstaterat att hon hade ett tämligen vagt intresse av journalistik, förutom att hon ”ville synas i TV”, och (misstänkte Mikael) att det numera tydligen var någon sorts statuspoäng att ha varit på Millennium.
Han hade snabbt blivit medveten om att hon inte missade ett tillfälle att se till att få närkontakt. Han hade låtsats att han inte uppfattade hennes tämligen övertydliga framstötar, vilket dock endast resulterat i att hon fördubblat sina ansträngningar. Det var helt enkelt jobbigt.
Erika Berger skrattade plötsligt.
”Min själ, du är sextrakasserad på jobbet.”
”Ricky, det här är jobbigt. Jag vill för allt i världen inte såra eller genera henne. Men hon är ungefär lika subtil som en brunstig märr. Jag är nästan orolig för vad hon kan ta sig för.”
”Mikael, hon är förälskad i dig och är bara för ung för att veta hur hon ska uttrycka sig.”
”Sorry. Du har fel. Hon är jävligt medveten om hur hon ska uttrycka sig. Det är något skevt i hennes agerande och hon börjar bli irriterad på att jag inte nappar på kroken. Och jag har inget behov av en ny ryktesvåg som framställer mig som en gubbsjuk Mick Jagger på jakt efter lammkött.”
”Okej. Jag förstår problemet. Hon knackade alltså på hos dig i går kväll.”
”Med en flaska vin. Hon sa att hon hade varit på fest hos en ’bekant’ i kvarteret och försökte få det att se ut som en slump att hon knackade på.”
”Vad sa du till henne?”
”Jag släppte inte in henne. Jag ljög och sa att hon kom olägligt och att jag hade en dam på besök.”
”Och hur tog hon det?”
”Hon blev jävligt irriterad men droppade av.”
”Vad vill du att jag ska göra?”
”Get her off my back. På måndag tänker jag ta ett allvarligt snack med henne. Antingen lägger hon av eller så sparkar jag ut henne från redaktionen.”
Erika Berger funderade en stund.
”Nej”, sa hon. ”Säg ingenting. Jag ska prata med henne.”
”Jag har inget val.”
”Hon söker en vän och inte en älskare.”
”Jag vet inte vad hon söker, men …”
”Mikael. Jag har varit där hon är. Jag ska prata med henne.”
Nils Bjurman hade i likhet med alla andra som tittat på TV eller läst en kvällstidning det senaste året hört talas om Mikael Blomkvist. Däremot kände han inte igen honom, och även om han hade gjort det så skulle han inte ha reagerat. Han var helt omedveten om att det fanns en koppling mellan Millenniums redaktion och Lisbeth Salander.