”Hur?”
”Enklast tänkbara sätt. Han fick ett jobb utanför polisen på en advokatbyrå som var så att säga närstående …”
”Klang och Reine.”
Gunnar Björck tittade skarpt på Mikael. Sedan nickade han.
”Bjurman är inte överbegåvad, men han har klarat sig bra. Genom åren har han alltid fått uppdrag, mindre utredningar och sådant från Säpo. Så han har också på sätt och vis byggt sin karriär på Zalachenko.”
”Och var finns Zala i dag?”
Björck tvekade en stund.
”Jag vet inte. Mina kontakter med honom minskade efter 1985 och jag har överhuvudtaget inte träffat honom på snart tolv år. Det sista jag hörde om honom var att han lämnade Sverige 1992.”
”Han är uppenbarligen tillbaka. Han har dykt upp i samband med vapen, narkotika och trafficking.”
”Jag borde inte vara förvånad”, suckade Björck. ”Men du vet inte med säkerhet om det är den Zala jag söker eller någon helt annan.”
”Sannolikheten att två Zala skulle dyka upp i den här historien måste vara mikroskopisk. Vilket var hans svenska namn?”
Björck betraktade Mikael.
”Det tänker jag inte avslöja.”
”Du skulle inte slingra dig.”
”Du ville veta vem Zala var. Jag har berättat. Men jag tänker inte ge dig den sista pusselbiten innan jag vet att du håller din del av avtalet.”
”Zala har troligen begått tre mord och polisen jagar fel person. Om du tror att jag tänker nöja mig utan Zalas namn så misstar du dig.”
”Hur vet du att inte Lisbeth Salander är mördaren?”
”Jag vet.”
Gunnar Björck log mot Mikael. Han kände sig plötsligt mycket säkrare.
”Jag tror att Zala är mördaren”, sa Mikael.
”Fel. Zala har inte skjutit någon.”
”Hur vet du det?”
”Därför att Zala i dag är 65 år och svårt handikappad. Han har amputerat en fot och har svårt att gå. Han har inte sprungit omkring vid Odenplan och i Enskede och skjutit någon. Om han ska mörda någon måste han beställa färdtjänst.”
Malin Eriksson log artigt mot Sonja Modig.
”Det måste du fråga Mikael om.”
”Okej.”
”Jag kan inte diskutera hans research med dig.”
”Men om mannen som kallas Zala är en alternativ gärningsman …”
”Du måste diskutera det där med Mikael”, upprepade Malin. ”Jag kan hjälpa dig med information om vad Dag Svensson arbetade med, men inte någonting om vår egen research.”
Sonja Modig suckade.
”Jag förstår principen. Vad kan du berätta om personerna på den här listan?”
”Bara det Dag Svensson skriver, ingenting om källorna. Men jag kan väl säga så mycket som att Mikael har betat av ungefär ett dussin personer på listan och avfört dem. Det kanske hjälper.”
Sonja Modig nickade tveksamt. Nej, det skulle inte hjälpa. Polisen måste i alla fall knacka på och utföra ett formellt förhör. En domare. Tre advokater. Flera politiker och journalister … och kollegor. Det skulle bli en munter karusell. Sonja Modig insåg att polisen borde ha börjat beta av listan redan dagen efter morden.
Hennes blick föll på ett namn i listan. Gunnar Björck.
”Det finns ingen adress på den här mannen.”
”Nej.”
”Varför?”
”Han arbetar på Säkerhetspolisen och har hemlig adress. Fast han är sjukskriven just nu. Dag Svensson lyckades aldrig spåra honom.”
”Och har ni lyckats spåra honom?” log Sonja Modig.
”Fråga Mikael.”
Sonja Modig betraktade väggen ovanför Dag Svenssons skrivbord. Hon funderade.
”Får jag ställa en personlig fråga?”
”Var så god.”
”Vem tror ni det var som mördade era vänner och advokat Bjurman?”
Malin Eriksson satt tyst. Hon önskade att Mikael Blomkvist varit på plats och hanterat frågorna. Det var obehagligt att bli utfrågad av en polis, hur oskyldig hon än var. Ännu obehagligare var det att inte kunna förklara exakt vad Millennium hade kommit fram till. Sedan hörde hon Erika Bergers röst bakom sin rygg.
”Vår utgångspunkt är att morden skedde för att hindra något av de avslöjanden som Dag Svensson arbetade med. Men vi vet inte vem som sköt. Mikael fokuserar på den okända person som kallas Zala.”
Sonja Modig vände sig om och betraktade Millenniums chefredaktör. Erika Berger räckte fram två kaffemuggar till Malin och Sonja. De var dekorerade med loggor för HTF respektive kristdemokraterna. Erika Berger log artigt. Sedan gick hon in på sitt rum.
Hon kom ut igen tre minuter senare.
”Modig. Din chef ringde nyss. Du har stängt av mobilen. Du ska ringa.”
Händelsen vid Bjurmans sommarstuga utlöste en febril aktivitet under eftermiddagen. Det gick ut länslarm med informationen att Lisbeth Salander äntligen hade flutit upp till ytan. Larmet angav att hon med stor sannolikhet färdades på en Harley-Davidson tillhörande Magge Lundin. Larmet innehöll även varningen att Salander var beväpnad och hade skjutit en person vid en sommarstuga i närheten av Stallarholmen.
Polisen satte upp vägspärrar vid infarterna till Strängnäs och Mariefred, och vid samtliga infarter till Södertälje. Pendeltågen mellan Södertälje och Stockholm genomsöktes under flera timmar på aftonen. Någon kortväxt flicka, med eller utan Harley-Davidson, kunde dock inte hittas.
Först vid sjutiden på kvällen observerade en polisbil en övergiven och parkerad HD utanför Stockholmsmässan i Älvsjö, vilket flyttade fokus för spaningarna från Södertälje till Stockholm. Från Älvsjö kunde även rapporteras att ett stycke från en skinnjacka med en logga för Svavelsjö MC hade upphittats. Fyndet föranledde kriminalinspektör Bublanski att skjuta upp sina glasögon i pannan och trumpet betrakta mörkret utanför tjänsterummet på Kungsholmen.
Dagen hade artat sig till ett mörker. En kidnappning av Salanders väninna, ett inhopp av Paolo Roberto, därefter mordbrand och nedgrävt bus i skogarna i Södertäljetrakten. Och till sist ett obegripligt kaos i Stallarholmen.
Bublanski gick ut i stora arbetsrummet och betraktade en karta över Stockholm med omnejd. Hans blick sökte sig i tur och ordning till Stallarholmen, Nykvarn, Svavelsjö och slutligen Älvsjö, de fyra orter som av helt olika skäl blivit synnerligen aktuella. Han flyttade blicken till Enskede och suckade. Han hade en obehaglig känsla av att polisen befann sig flera kilometer efter händelseutvecklingen. Han begrep faktiskt inte ett dyft. Vad än Enskedemorden handlade om var det betydligt mer komplicerat än de ursprungligen hade trott.
Mikael Blomkvist var helt okunnig om dramatiken vid Stallarholmen. Han lämnade Smådalarö vid tretiden på eftermiddagen. Han stannade vid en bensinmack och drack kaffe medan han försökte få grepp om historien.
Mikael var djupt frustrerad. Han hade fått så många detaljer från Björck att han häpnade, men Björck hade också hårdnackat vägrat att ge honom den sista pusselbiten om Zalachenkos svenska identitet. Han kände sig lurad. Helt plötsligt hade storyn tagit slut och Björck hade envist vägrat berätta upplösningen.
”Vi har ett avtal”, insisterade Mikael.
”Och jag har uppfyllt min del av avtalet. Jag har berättat vem Zalachenko är. Om du vill ha annan information måste vi formulera ett nytt avtal. Jag måste få garantier att mitt namn helt lämnas utanför och att det inte blir några efterräkningar.”
”Hur skulle jag kunna ge dig sådana garantier? Jag råder inte över polisutredningen, och de kommer förr eller senare fram till dig.”
”Jag är inte orolig för polisutredningen. Jag vill ha garantier för att du aldrig någonsin hänger ut mig i samband med hororna.”
Mikael noterade att Björck tycktes mer angelägen att dölja sin förbindelse med sexhandeln än det faktum att han hade lämnat ut kvalificerat hemliga uppgifter från sitt arbete. Det sa något om hans personlighet.
”Jag har redan lovat att jag inte ska skriva ett ord om dig i det sammanhanget.”