”Men nu måste jag få garantier för att du överhuvudtaget inte skriver om mig i samband med Zalachenkohistorien.”
Några sådana garantier tänkte Mikael inte ge. Han kunde sträcka sig så långt som till att hantera Björck som en anonym källa i samband med bakgrundshistorien, men han kunde inte garantera fullkomlig anonymitet. Till sist hade de kommit överens om att fundera på saken i någon dag innan de återupptog samtalet.
När Mikael satt på bensinmacken och drack kaffe ur en pappmugg kände han att det fanns något mitt framför näsan på honom. Han var så nära att han kunde ana skepnader men kunde inte få skärpa i bilden. Sedan slog det honom att det fanns en annan person som kanske skulle kunna kasta en del ljus över historien. Han befann sig också ganska nära Ersta rehabiliteringshem. Han tittade på klockan, reste sig hastigt och åkte för att besöka Holger Palmgren.
Gunnar Björck var orolig. Efter mötet med Mikael Blomkvist var han helt utmattad. Ryggen värkte värre än någonsin. Han tog tre smärtstillande tabletter och var tvungen att gå och sträcka ut sig på soffan i vardagsrummet. Tankarna malde i huvudet. Efter någon timme klev han upp och kokade vatten och tog fram Liptons tepåsar. Han satte sig vid köksbordet och grubblade.
Kunde han lita på Mikael Blomkvist? Han hade spelat ut sina kort och var nu utlämnad till Blomkvists godtycke. Men han hade sparat den viktigaste informationen. Zalas identitet och verkliga roll i sammanhanget. Ett avgörande kort som han ännu hade i rockärmen.
Hur fan hade han hamnat i den här soppan? Han var ingen förbrytare. Allt han hade gjort var att betala några horor. Han var ungkarl. Den där jävla 16-åringen låtsades inte ens att hon tyckte om honom. Hon hade tittat på honom med avsmak.
Jävla fitta. Om hon inte hade varit så ung. Om hon åtminstone hade varit över 20 skulle det inte ha sett så illa ut. Media skulle massakrera honom om det någonsin läckte ut. Blomkvist avskydde honom också. Han försökte inte ens dölja det.
Zalachenko.
En hallick. Vilken ironi. Han hade knullat med horor som var Zalachenkos. Fast Zalachenko var smart nog att hålla sig i bakgrunden.
Bjurman och Salander.
Och Blomkvist.
En väg ut.
Efter någon timmes grubbel gick han till sitt arbetsrum och letade fram lappen med det telefonnummer han plockat fram under besöket på sin arbetsplats tidigare under veckan. Det var inte det enda han mörkat för Mikael Blomkvist. Han visste exakt var Zalachenko fanns, men hade inte pratat med honom på tolv år. Han hade ingen lust att göra det någonsin igen.
Men Zalachenko var en hal jävel. Han skulle förstå problematiken. Han skulle kunna försvinna från världens yta. Åka utomlands och pensionera sig. Den verkliga katastrofen vore ju om han faktiskt greps. Då riskerade allting att rämna.
Han tvekade en lång stund innan han lyfte luren och slog numret.
”Hej. Det är Sven Jansson”, sa han. Ett täcknamn som han inte använt på mycket länge. Zalachenko kom exakt ihåg vem han var.
28
Onsdag 6 april – Torsdag 7 april
Bublanski träffade sonja modig över en kopp kaffe och en smörgås på Wayne’s på Vasagatan vid åttatiden på kvällen. Hon hade aldrig sett sin chef så dyster tidigare. Han informerade henne om allt som hade hänt under dagen. Hon satt tyst länge. Till sist sträckte hon fram handen och lade den över Bublanskis näve. Det var första gången hon hade rört honom och det fanns ingen annan avsikt än kamratskap. Han log sorgset och klappade hennes hand på ett lika kamratligt sätt.
”Jag borde kanske gå i pension”, sa han.
Hon log överseende mot honom.
”Den här utredningen håller på att falla i bitar”, fortsatte han. ”Jag har berättat för Ekström om allt som hänt under dagen och han gav mig bara instruktionen ’gör vad du tycker är bäst’. Han verkar handlingsförlamad.”
”Jag vill inte tala illa om mina överordnade, men vad mig anbelangar så kan Ekström ta sig någonstans.”
Bublanski nickade.
”Du är formellt tillbaka i utredningen. Jag misstänker att han inte kommer att be om ursäkt.”
Hon ryckte på axlarna.
”Just nu känns det som om hela utredningen består av dig och mig”, sa Bublanski. ”Faste stormade ut fly förbannad i förmiddags och har haft mobilen avstängd hela dagen. Om han inte dyker upp i morgon får jag väl lysa honom.”
”Faste får gärna hålla sig borta från utredningen. Vad händer med Niklas Eriksson?”
”Ingenting. Jag ville gripa honom och få honom åtalad men Ekström vågade inte. Vi sparkade ut honom och jag åkte ned och hade ett allvarligt samtal med Dragan Armanskij. Vi har avbrutit samarbetet med Miltons, vilket tyvärr betyder att vi förlorar Sonny Bohman också. Det är synd. Han var en skicklig polis.”
”Hur tog Armanskij det hela?”
”Han var förkrossad. Det intressanta är att …”
”Vad?”
”Armanskij sa att Lisbeth Salander aldrig tyckt om Eriksson. Han kom ihåg att hon sagt till honom att han borde få sparken för ett par år sedan. Hon sa att han var en skitstövel men ville inte förklara varför. Armanskij gjorde förstås inte som hon sa.”
”Okej.”
”Curt är fortfarande nere i Södertälje. De ska göra husrannsakan hemma hos Carl-Magnus Lundin alldeles strax. Jerker är fullt sysselsatt med att gräva upp den gamle kåkfararen Kenneth ’Luffaren’ Gustafsson bit för bit utanför Nykvarn. Och alldeles innan jag kom hit ringde han igen och sa att det ligger någon även i den andra graven. Av kläderna att döma är det en kvinna. Hon tycks ha legat där en längre tid.”
”En skogskyrkogård. Jan, det här verkar vara en ruggigare historia än vi trodde då vi startade. Jag antar att vi inte längre misstänker Salander för morden i Nykvarn.”
Bublanski log för första gången på flera timmar.
”Nä. Hon måste nog avföras från den biten. Men hon är definitivt beväpnad och hon sköt Lundin.”
”Jag noterar att hon sköt honom i foten och inte i huvudet. I Magge Lundins fall är det kanske inte så stor skillnad, men vi har utgått från att den som begått morden i Enskede är en utmärkt skytt.”
”Sonja … det här är fullständigt befängt. Magge Lundin och Sonny Nieminen är två grova våldsverkare med långa brottsregister. Lundin har väl för all del lagt på några kilo och är inte i högform, men han är farlig. Och Nieminen är en brutal fan som stora tuffa pojkar brukar vara rädda för. Jag kan bara inte begripa hur en liten spinkig tjej som Salander skulle kunnat spöa skiten ur dem på det viset. Lundin är allvarligt skadad.”
”Hmmm.”
”Inte för att han inte förtjänar stryk. Men jag förstår bara inte hur det gick till.”
”Vi får fråga henne då vi hittar henne. Hon är ju dokumenterat våldsam.”
”Jag kan i alla fall inte ens föreställa mig vad som hände ute i sommarstugan. Det där är alltså två killar som Curt Svensson skulle ha varit orolig för att tampas med en och en. Och Curt Svensson är ingen velournisse precis.”
”Frågan är om hon hade skäl att ge sig på Lundin och Nieminen.”
”En ensam flicka med två psykopater och fullblodsidioter i en öde sommarstuga. Jag kan nog tänka mig ett eller annat skäl”, sa Bublanski.
”Kan hon ha haft hjälp av någon? Kan det ha varit fler på platsen?”
”Det finns inget i den tekniska undersökningen som tyder på det. Salander har funnits i stugan. En kaffekopp stod framme. Och dessutom har vi 72-åriga Anna Viktoria Hansson som fungerar som områdets grindvakt och lägger märke till alla som rör sig. Hon svär att de enda som passerat är Salander och de två herrarna från Svavelsjö.”
”Hur tog hon sig in i stugan?”
”Med nyckel. Jag gissar att hon hämtade den i Bjurmans lägenhet. Du kommer ihåg …”
”… den avskurna tejpen. Jo. Den unga damen har varit flitig.”
Sonja Modig trummade med fingrarna mot bordet i någon sekund och tog upp en ny tråd.