”Är det klarlagt att det var Lundin som deltog i kidnappningen av Miriam Wu?”
Bublanski nickade.
”Paolo Roberto fick titta i en pärm med tre dussin bikers. Han plockade ut honom omedelbart och utan tvekan. Han säger att det är mannen han såg vid lagret i Nykvarn.”
”Och Mikael Blomkvist?”
”Jag har inte fått tag på honom. Han svarar inte på mobilen.”
”Okej. Men Lundin stämmer in på signalementet från överfallet på Lundagatan. Vi kan alltså utgå från att Svavelsjö MC varit på jakt efter Salander en tid. Varför?”
Bublanski slog ut med armarna.
”Har Salander bott i Bjurmans sommarstuga under tiden hon varit lyst?” undrade Sonja Modig.
”Det var min tanke också. Men Jerker tror inte det. Stugan ser inte ut att ha använts nyligen och vi har ett vittne som påstår att hon kom till området tidigare i dag.”
”Varför gick hon dit? Jag tvivlar på att hon hade stämt träff med Lundin.”
”Knappast. Hon måste ha gått dit för att söka rätt på något. Och det enda vi hittade där var ett par pärmar som tycks vara Bjurmans egen personutredning om Lisbeth Salander. Det är allt möjligt material om Salander från socialen, överförmyndarnämnden och gamla skolanteckningar. Men det saknas pärmar. De är numrerade på ryggen. Vi har pärmarna 1, 4 och 5.”
”2:an och 3:an saknas.”
”Och kanske fler med högre nummer.”
”Vilket föranleder en fråga. Varför skulle Salander söka efter information om sig själv?”
”Jag kan tänka mig två skäl. Antingen vill hon dölja något som hon vet att Bjurman skrivit om henne, eller så vill hon ta reda på något. Men det finns ytterligare en fråga.”
”Jaha.”
”Varför skulle Bjurman sammanställa en omfattande personutredning om henne och gömma den i sin sommarstuga? Salander tycks ha hittat dem på ett loft inne i stugan. Han var hennes förvaltare och hade i uppgift att hålla rätt på hennes ekonomi och sådant. Men pärmarna ger intryck att han var i det närmaste besatt av att kartlägga hennes liv.”
”Bjurman framstår alltmer som en skum jävel. Jag satt och tänkte på det i dag då jag gick igenom torsklistan på Millennium. Jag förväntade mig plötsligt att han skulle dyka upp där.”
”Rätt bra tänkt. Bjurman hade en stor samling våldspornografi som du hittade i hans dator. Det tål att tänka på. Fick du fram något?”
”Jag vet inte riktigt. Mikael Blomkvist håller på att beta av listan, men enligt den här tjejen Malin Eriksson på Millennium har han inte hittat något av intresse. Jan … jag måste säga en sak.”
”Vad?”
”Jag tror inte att Salander har gjort det här. Enskede och Odenplan, menar jag. Jag var precis lika tvärsäker som alla andra när vi startade, men jag tror inte på det längre. Och jag kan inte riktigt förklara varför.”
Bublanski nickade. Han insåg att han var överens med Sonja Modig.
Den blonde jätten vankade oroligt fram och tillbaka i Magge Lundins egnahem i Svavelsjö. Han stannade vid köksfönstret och spanade längs vägen. De borde ha varit tillbaka vid det här laget. Han kände en oro gnaga i mellangärdet. Något var på tok.
Dessutom gillade han inte att vara ensam hemma hos Magge Lundin. Det var ett okänt hus. Det fanns en kallvind intill hans rum på övervåningen och det knakade hela tiden obehagligt i huset. Han försökte skaka av sig obehaget. Den blonde jätten visste att det var dumheter, men han hade aldrig gillat att vara ensam. Han var inte det minsta rädd för människor av kött och blod, men han ansåg att det fanns något obeskrivligt otäckt med tomma hus på landet. De många ljuden satte hans fantasi i rörelse. Han kunde inte frigöra sig från känslan att något mörkt och ondskefullt betraktade honom genom en dörrspringa. Ibland tyckte han sig höra andetag.
När han var yngre hade han blivit retad för sin mörkrädsla. Det vill säga, han hade blivit retad till dess att han på ett handfast sätt tillrättavisat de jämnåriga och ibland betydligt äldre kamrater som fann nöje i sådan förströelse. Han var bra på att tillrättavisa.
Men det var generande. Han avskydde mörker och ensamhet. Han hatade de varelser som befolkade mörkret och ensamheten. Han önskade att Lundin skulle komma hem. Lundins närvaro skulle återställa balansen, även om de inte växlade ett ord eller ens befann sig i samma rum. Han skulle höra verkliga ljud och rörelser och han skulle veta att det fanns människor i närheten.
Han försökte skaka av sig obehaget genom att spela skivor på stereon och han försökte rastlöst hitta något att läsa i Lundins hyllor. Dessvärre lämnade Lundins intellektuella ådra en del i övrigt att önska och han fick nöja sig med en samling motortidningar, herrtidningar och nötta pocketdeckare av det slag som aldrig fascinerat honom. Ensamheten kändes alltmer klaustrofobisk. Han ägnade en stund åt att rengöra och olja in det handeldvapen han förvarade i sin väska, vilket hade en tillfällig terapeutiskt lugnande verkan.
Till sist kunde han inte stanna i huset längre. Han gick en kort promenad ute på gården bara för att få lite frisk luft. Han höll sig utom synhåll för grannhusen, men stannade så att han kunde betrakta de upplysta fönster där människor fanns. När han stod alldeles stilla kunde han avlägset höra ljud av musik.
När han skulle gå tillbaka in i Lundins träkåk igen kände han ett extremt stort obehag och stod länge med hjärtklappning på trappan innan han ruskade av sig obehaget och resolut öppnade dörren.
Klockan sju gick han ned och satte på TV:n för att titta på nyheterna på TV4. Han lyssnade häpet till rubrikerna och därefter till en beskrivning av eldstriden vid sommarstugan i Stallarholmen. Det var förstanyheten för dagen.
Han sprang uppför trappan till gästrummet på övervåningen och stuvade ned sina personliga tillhörigheter i en väska. Han gick ut genom ytterdörren två minuter senare och rivstartade den vita Volvon.
Han hade gett sig iväg i sista sekund. Bara någon kilometer utanför Svavelsjö mötte han två polisbilar med blåljus på väg in i byn.
Mikael Blomkvist fick efter stor möda träffa Holger Palmgren vid sextiden på onsdagskvällen. Mödan bestod i att övertala personalen att släppa in honom. Han insisterade så kraftigt att en ansvarig sköterska ringde en dr A. Sivarnandan, som uppenbarligen var bosatt i närheten av sjukhemmet. Sivarnandan anlände redan efter femton minuter och övertog problemet med den ihärdige journalisten. Han var först helt avvisande. Under de senaste två veckorna hade ett flertal journalister spårat Holger Palmgren och medelst närmast desperata metoder försökt få ett uttalande. Holger Palmgren själv hade envist vägrat att ta emot sådana besök och personalen hade stående order att inte släppa in någon.
Sivarnandan hade också med största oro följt utvecklingen. Han var förskräckt över de rubriker som Lisbeth Salander hade åstadkommit i massmedia och han hade noterat att hans patient gått in i en djup depression som (misstänkte Sivarnandan) var ett resultat av Palmgrens oförmåga att agera på något sätt. Palmgren hade avbrutit rehabiliteringen och tillbringade dagarna med att läsa dagstidningar och följa jakten på Lisbeth Salander på TV. I övrigt satt han på sitt rum och grubblade.
Mikael stod envist kvar vid dr Sivarnandans bord och förklarade att han under inga omständigheter ville utsätta Holger Palmgren för något obehag och att hans syfte inte var att försöka få ett uttalande. Han förklarade att han var god vän till den efterspanade Lisbeth Salander, att han tvivlade på hennes skuld och att han desperat sökte information som kunde kasta ljus över vissa saker i hennes förflutna.
Dr Sivarnandan var svårflörtad. Mikael var tvungen att sätta sig ned och utförligt förklara sin roll i dramat. Först efter mer än en halvtimmes diskussion gav Sivarnandan med sig. Han bad Mikael vänta medan han gick upp till Holger Palmgren för att fråga om denne ville ta emot besöket.