Han slog ut med armen. En sköterska knackade på och serverade kaffe. Palmgren satt tyst till dess att hon lämnat rummet igen.
”Det finns saker i den här berättelsen som jag inte förstår. Agneta Salander hade tvingats uppsöka sjukhus vid dussintals tillfällen. Jag läste hennes journal. Det var uppenbart att hon utsattes för grov misshandel och socialen borde ha ingripit. Men ingenting hände. Lisbeth och Camilla fick bo hos socialjouren under den tid då hon tvingades söka vård, men så fort hon blev utskriven åkte hon hem och väntade på nästa runda. Jag kan bara tolka det som att hela det sociala skyddsnätet brast och att Agneta var alldeles för rädd för att göra något annat än att vänta på sin torterare. Sedan hände någonting. Lisbeth kallar det för Allt Det Onda.”
”Vad hände?”
”Zalachenko hade varit osynlig i flera månader. Lisbeth hade fyllt 12 år. Hon hade nästan börjat tro att han försvunnit för gott. Det hade han förstås inte. En dag var han tillbaka. Först stängde Agneta in Lisbeth och hennes syster i lilla rummet. Sedan hade hon sex med Zalachenko. Sedan började han misshandla henne. Han njöt av att plåga. Men den här gången var det inte två småbarn som var inlåsta … Barnen reagerade helt olika. Camilla var paniskt rädd att någon skulle få veta vad som hände hemma hos dem. Hon förträngde allt och låtsades inte om att hennes mamma blev slagen. När misshandeln var över brukade Camilla gå in och krama om sin pappa och låtsas som att allting var bra.”
”Hennes sätt att skydda sig.”
”Jo. Men Lisbeth var av en annan kaliber. Den här gången avbröt hon misshandeln. Hon gick ut i köket och hämtade en kniv och högg Zalachenko i axeln. Hon högg honom fem gånger innan han lyckades ta ifrån henne kniven och ge henne ett knytnävsslag. Det var inte djupa sår, men han blödde som en stucken gris och försvann.”
”Det låter som Lisbeth.”
Palmgren skrattade plötsligt.
”Jo. Bråka aldrig med Lisbeth Salander. Hennes attityd till omvärlden är att om någon hotar henne med en pistol så skaffar hon sig en större pistol. Det är det som gör mig så fruktansvärt rädd med anledning av vad som pågår just nu.”
”Det var Allt Det onda?”
”Nej. Nu händer två saker. Jag kan inte förstå det. Zalachenko var så pass svårt skadad att han måste ha uppsökt sjukhus. Det borde ha blivit en polisutredning.”
”Men?”
”Men så vitt jag kunnat upptäcka så hände absolut ingenting. Lisbeth påstår att det kom en man på besök som pratade med Agneta. Hon vet inte vad som sades eller vem han var. Och sedan berättade hennes mamma för Lisbeth att Zalachenko hade förlåtit allt.”
”Förlåtit?”
”Det var det uttryck hon använde.”
Och plötsligt förstod Mikael.
Björck. Eller någon av Björcks kollegor. Det handlade om att städa upp efter Zalachenko. Jävla svin. Han blundade.
”Vad?” frågade Palmgren.
”Jag tror jag vet vad som hände. Och det här ska någon få äta upp. Men fortsätt berättelsen.”
”Zalachenko var osynlig i flera månader. Lisbeth väntade på honom och förberedde sig. Hon hade skolkat från skolan var och varannan dag och bevakat sin mamma. Hon var livrädd att Zalachenko skulle skada henne. Hon var 12 år och kände ett ansvar för sin mamma som inte vågade gå till polisen och inte kunde bryta med Zalachenko, eller som kanske helt enkelt inte förstod allvaret. Men just den här dagen då Zalachenko dök upp var Lisbeth i skolan. Hon kom hem precis när han lämnade lägenheten. Han sa ingenting. Han bara skrattade åt henne. Lisbeth gick in och hittade sin mamma medvetslös på köksgolvet.”
”Men Zalachenko rörde inte Lisbeth?”
”Nej. Hon sprang i fatt honom just då han satte sig i sin bil. Han vevade ned rutan, förmodligen för att säga någonting. Lisbeth hade förberett sig. Hon kastade in ett mjölkpaket i bilen som hon hade fyllt med bensin. Sedan kastade hon in en brinnande tändsticka.”
”Du milde.”
”Hon försökte döda sin pappa två gånger. Och den här gången fick det i alla fall konsekvenser. Det gick ju knappast obemärkt förbi att det satt en man i en bil på Lundagatan och brann som en fackla.”
”Han överlevde i alla fall.”
”Zalachenko blev fruktansvärt illa tilltygad och fick svåra brännskador. Han tvingades amputera en fot. Han blev svårt bränd i ansiktet och på andra ställen. Och Lisbeth hamnade på S:t Stefans barnpsyk.”
Trots att hon redan kunde varje ord utantill läste Lisbeth Salander uppmärksamt om det material om sig själv som hon hittat i Bjurmans sommarstuga. Därefter satte hon sig i fönstersmygen och öppnade cigarettetuiet hon fått av Miriam Wu. Hon tände en cigarett och tittade ut mot Djurgården. Hon hade upptäckt några detaljer om sitt liv som hon aldrig tidigare känt till.
Så många pusselbitar föll på plats att hon blev alldeles kall. Hon var framför allt intresserad av polisutredningen, författad av Gunnar Björck i februari 1991. Hon var inte helt säker på vem i raden av de vuxna som pratat till henne som hade varit Björck, men hon trodde att hon visste. Han hade presenterat sig under ett annat namn. Sven Jansson. Hon kom ihåg varje nyans i hans ansikte, varje ord som sagts och varje gest han gjort vid de tre tillfällen hon träffat honom.
Det hade varit ett kaos.
Zalachenko hade brunnit som en fackla inne i bilen. Han hade lyckats vräka upp dörren och rulla ut på marken men hade fastnat med benet i säkerhetsbältet mitt inne i eldhavet. Det hade kommit människor rusande för att kväva elden. Det hade kommit brandkår som släckt bilbranden. Det hade kommit ambulans och hon hade försökt få ambulanspersonalen att strunta i Zalachenko och hämta hennes mamma. De hade knuffat henne åt sidan. Det hade kommit polis och det fanns vittnen som hade pekat på henne. Hon hade försökt förklara vad som hade hänt men det kändes som om ingen lyssnade på henne och plötsligt satt hon i baksätet på en polisbil och det hade tagit minuter, minuter, minuter som blev nästan en timme innan polisen äntligen gått in i lägenheten och hittat hennes mamma.
Hennes mor, Agneta Sofia Salander, hade varit medvetslös. Hon hade hjärnskador. Den första i en lång serie små hjärnblödningar hade utlösts av misshandeln. Hon skulle aldrig bli frisk igen.
Lisbeth förstod plötsligt varför ingen hade läst polisutredningen, varför Holger Palmgren hade misslyckats med att få ut den och varför än i dag åklagare Richard Ekström som ledde jakten på henne inte hade tillgång till den. Den hade inte gjorts av den öppna polisen. Den hade gjorts av en fähund på Säkerhetspolisen. Den var försedd med stämplar som förklarade att utredningen var kvalificerat hemlig enligt lagen om rikets säkerhet.
Alexander Zalachenko hade arbetat för Säpo.
Det var ingen utredning. Det var ett nedtystande. Zalachenko var viktigare än Agneta Salander. Han fick inte identifieras och hängas ut. Zalachenko existerade inte.
Det var inte Zalachenko som var problemet – det var Lisbeth Salander, den galna ungen som hotade att spräcka en av rikets viktigaste hemligheter.
En hemlighet som hon inte hade haft en aning om. Hon grubblade. Zalachenko hade träffat hennes mamma nästan omedelbart efter att han anlänt till Sverige. Han hade presenterat sig under sitt verkliga namn. Han hade ännu inte hunnit få något täcknamn eller någon svensk identitet. Det förklarade varför hon aldrig hittat hans namn i något offentligt register under alla dessa år. Hon visste vad han egentligen hette. Men han hade fått ett nytt namn av svenska staten.
Hon förstod poängen. Om Zalachenko åtalades för grov misshandel skulle Agneta Salanders advokat börja rota i hans förflutna. Var arbetar ni, herr Zalachenko? Vad heter ni egentligen?