[Anklagelserna mot Lisbeth Salander bygger på ett enda tungt indicium – hennes fingeravtryck på mordvapnet. Detta är, som du mycket väl känner till, ett bevis för att hon har hanterat vapnet men inget belägg för att hon har avfyrat det och än mindre att hon har riktat det mot mordoffren.
Vi befinner oss nu i den situationen att vi vet att andra aktörer finns inblandade i detta drama, att Södertäljepolisen hittat två lik nedgrävda i terrängen och att det nu markerats vid ytterligare en plats som ska undersökas. Lagerlokalen ägs av en kusin till Carl-Magnus Lundin. Det torde vara uppenbart att Lisbeth Salander, hur våldsam hon än är och vilken psykologisk profil som än är den korrekta, knappast har med detta att göra.]
Bublanski avslutade med konstaterandet att om kraven ej tillgodosågs skulle han vara tvungen att avgå ur utredningen, vilket han inte tänkte göra i stillhet. Ekström hade replikerat att Bublanski fick göra det han fann bäst.
Lisbeth fick mer men förbryllande information i Dragan Armanskijs hårddisk. En kort mailväxling med Miltons lönekontor fastslog att Niklas Eriksson lämnade företaget med omedelbar verkan. Innestående semesterlön samt tre månaders avgångsvederlag skulle utbetalas. Ett mail till vakthavande utgjorde en order om att då Eriksson anlände till byggnaden skulle han eskorteras till sitt skrivbord för att samla ihop personliga tillhörigheter och därefter avvisas från arbetsplatsen. Ett mail till den tekniska avdelningen innebar att Erikssons passerkort upphörde att gälla.
Men mest intressant var en kort mailväxling mellan Dragan Armanskij och Milton Securitys advokat Frank Alenius. Dragan ställde frågan hur Lisbeth Salander bäst skulle kunna representeras i händelse av att hon greps. Alenius svarade först att det inte fanns skäl för Miltons att engagera sig i en tidigare anställd som begått mord – det kunde snarast anses vara direkt negativt för Milton Security om företaget blev inblandat i ett sådant sammanhang. Armanskij replikerade ilsket att påståendet att Lisbeth Salander begått mord ännu var en öppen fråga och att här handlade det om att ge stöd till en före detta anställd som Dragan Armanskij personligen trodde var oskyldig.
Lisbeth öppnade Mikael Blomkvists hårddisk och konstaterade att han inte skrivit något eller varit inne i sin dator sedan tidigt föregående dag. Där fanns inga nyheter.
Sonny Bohman lade ned mappen på konferensbordet i Dragan Armanskijs rum. Han satte sig tungt. Fräklund tog mappen och öppnade den och började läsa. Dragan Armanskij stod vid fönstret och betraktade Gamla stan.
”Jag antar att det är det sista jag kan leverera. Jag är alltså sparkad från utredningen från och med i dag”, sa Bohman.
”Inte ditt fel”, sa Fräklund.
”Nej, inte ditt fel”, instämde Armanskij och satte sig. Han hade samlat allt material som Bohman försett honom med i nästan två veckor i en trave på konferensbordet.
”Du har gjort ett bra jobb, Sonny. Jag pratade med Bublanski. Han till och med beklagade att han blev av med dig, men han hade inget val på grund av Eriksson.”
”Det är okej. Jag upptäckte att jag trivs mycket bättre här på Miltons än nere på Kungsholmen.”
”Kan du summera?”
”Tja, om avsikten var att hitta Lisbeth Salander så har vi alla gruvligen misslyckats. Det har varit en väldigt rörig utredning med många viljor och Bublanski har kanske inte helt haft kontroll över spaningarna.”
”Hans Faste …”
”Hans Faste är en jävla typ. Men problemet är inte enbart Faste och en rörig utredning. Bublanski har sett till att alla uppslag körts så långt han kunnat. Saken är den att Salander har varit rätt bra på att sopa igen spåren efter sig.”
”Men ditt jobb var inte bara att gripa Salander”, sköt Armanskij in.
”Nej, och jag är rätt tacksam över att vi inte informerade Niklas Eriksson om mitt andra uppdrag då vi startade. Mitt jobb var ju också att fungera som din kunskapare och mullvad och se till att Salander inte hängdes oskyldig.”
”Och vad tror du i dag?”
”När vi startade var jag rätt säker på att hon var skyldig. I dag vet jag inte. Det har dykt upp så många motsägelsefulla bitar …”
”Ja?”
”… att jag inte längre skulle hålla henne för huvudmisstänkt. Jag börjar mer och mer luta åt att det ligger något i Mikael Blomkvists resonemang.”
”Vilket betyder att vi måste hitta alternativa gärningsmän. Ska vi ta hela utredningen från början”, sa Armanskij och hällde upp kaffe till deltagarna i konferensen.
Lisbeth Salander upplevde en av sina värsta kvällar någonsin. Hon tänkte på det ögonblick då hon kastat brandbomben genom fönstret i Zalachenkos bil. I den stunden hade mardrömmarna upphört och hon hade känt en stor inre frid. Hon hade haft andra problem genom åren, men det hade alltid handlat om henne och hon hade kunnat hantera dem. Nu handlade det om Mimmi.
Mimmi låg sönderslagen på Södersjukhuset. Mimmi var oskyldig. Hon hade inget med någonting att göra. Hennes enda brott var att hon kände Lisbeth Salander.
Lisbeth förbannade sig själv. Det var hennes fel. Hon ansattes av skuldkänslor. Hon hade hemlighållit sin egen adress och noga sett till att hon själv var skyddad på alla sätt och vis. Och sedan hade hon lurat Mimmi att bosätta sig på den adress som alla kände till.
Hur hade hon kunnat vara så obetänksam?
Hon hade lika gärna kunnat slå henne sönder och samman själv.
Hon var så olycklig att hon fick tårar i ögonen. Lisbeth Salander gråter aldrig. Hon torkade bort tårarna.
Vid halv elva var hon så rastlös att hon inte kunde stanna inne i lägenheten. Hon satte på sig ytterkläderna och smög ut i natten. Hon promenerade på smågator till dess att hon kom ned till Ringvägen och stod vid uppfarten till Södersjukhuset. Hon ville gå till Mimmis rum och väcka henne och förklara att allt skulle bli bra. Sedan såg hon blåljus från en polisbil vid Zinken och promenerade in på en tvärgata innan hon blev upptäckt.
Hon var hemma vid Mosebacke igen strax efter midnatt. Hon var nedkyld och klädde av sig och kröp ned i sin Ikeasäng. Hon kunde inte sova. Klockan ett klev hon upp och gick naken genom den mörka lägenheten. Hon gick in i gästrummet där hon hade placerat en säng och en byrå men aldrig satt sin fot sedan dess. Hon satte sig på golvet med ryggen mot väggen och stirrade in i dunklet.
Lisbeth Salander med ett gästrum. Vilket skämt.
Hon satt kvar till klockan två på morgonen då hon frös så hon skakade. Sedan började hon gråta. Hon kunde inte komma ihåg att det någonsin tidigare hade hänt.
Klockan halv tre på morgonen hade Lisbeth Salander duschat och klätt på sig. Hon satte på kaffebryggaren och gjorde smörgåsar och kopplade på datorn. Hon gick in i Mikael Blomkvists hårddisk. Hon var förbryllad över att han inte hade uppdaterat sin researchjournal men hade inte orkat tänka på saken under natten.
Researchjournalen var fortfarande orörd och hon knackade istället upp mappen <LISBETH SALANDER>. Hon hittade genast ett nytt dokument som hade titeln [Lisbeth-VIKTIGT]. Hon slog upp dokumentinformationen. Dokumentet hade skapats klockan 00.52. Sedan dubbelklickade hon och läste meddelandet.
[Lisbeth, kontakta mig omedelbart. Den här storyn är värre än jag kunnat drömma om. Jag vet vem Zalachenko är och jag tror att jag vet vad som hände. Jag har pratat med Holger Palmgren. Jag har förstått Teleborians roll och varför det var så viktigt att spärra in dig på barnpsyk. Jag tror jag vet vem som mördade Dag och Mia. Jag tror att jag vet varför, men jag saknar några avgörande pusselbitar. Jag förstår inte Bjurmans roll. RING MIG. KONTAKTA MIG OMEDELBART. VI KAN LÖSA DET HÄR. /Mikael]