Det tjugoandra brevet var tjockare. Adressen var handskriven. Kuvertet hade en tryckt logga som angav att det avsänts från en adress i Buchanan House på Queensway Quay i Gibraltar. Den bifogade lappen hade ett brevhuvud som preciserade att det skickats av Jeremy S. MacMillan, Solicitor. Han hade en prydlig handstil.
Jeremy S. MacMillan
Solicitor
Dear Ms Salander,
This is to confirm that the final payment of your property has been concluded as of January 20. As agreed, I’m enclosing copies of all documentation but will keep the original set. I trust this will be to your satisfaction.
Let me add that I hope everything is well with you, my dear. I very much enjoyed the surprise visit you made last summer and, must say, I found your presence refreshing. I’m looking forward to, if needed, be of additional service.
Yours faithfully,
JSM
Brevet var daterat den 24 januari. Lisbeth Salander tömde uppenbarligen inte sin postbox särskilt ofta. Mikael tittade på den bifogade dokumentationen. Det var köpehandlingar för en lägenhet i en fastighet på Fiskargatan 9 vid Mosebacke.
Sedan satte han kaffet i halsen. Köpesumman var på 25 miljoner kronor och köpet hade fullföljts med två inbetalningar med tolv månaders mellanrum.
Lisbeth Salander såg en kraftigt byggd mörkhårig man låsa upp sidodörren till Auto-Expert i Eskilstuna. Det var ett garage, en reparationsfirma och en biluthyrningsfirma. Ett typiskt dussinföretag. Klockan var tio minuter i sju och enligt ett handskrivet anslag på huvuddörren öppnade butiken först klockan 07.30. Hon gick över gatan och öppnade sidodörren och följde efter in i butiken. Mannen hörde henne och vände sig om.
”Refik Alba?” frågade hon.
”Ja. Vem är du? Jag har inte öppet ännu.”
Hon lyfte Sonny Nieminens P-83 Wanad och riktade med tvåhandsfattning mynningen mot hans ansikte.
”Jag har inte lust och tid att tjafsa med dig. Jag vill se ditt register över uthyrda bilar. Jag vill se det nu. Du har tio sekunder.”
Refik Alba var 42 år. Han var kurd, född i Diyarbakir och hade sett sin beskärda del av vapen. Han stod som paralyserad. Sedan insåg han att om en galen kvinna klev in på hans kontor med en pistol i handen så var det inte så mycket att diskutera.
”I datorn”, sa han.
”Sätt på den.”
Han lydde.
”Vad finns bakom den där dörren?” frågade hon medan datorn puttrade igång och skärmen började flimra.
”Det är bara en garderob.”
”Öppna dörren.”
Den innehöll några overaller.
”Okej. Kliv lugnt in i garderoben så slipper jag göra dig illa.”
Han lydde henne utan protester.
”Ta fram din mobiltelefon, lägg den på golvet och sparka den till mig.”
Han gjorde som hon sa.
”Bra. Stäng dörren nu.”
Det var en antik PC med Windows 95 och 280 MB:s hårddisk. Det tog en evighet att öppna Exceldokumentet med dokumentation om uthyrningar. Hon konstaterade att den vita Volvo som kördes av den blonde jätten hade hyrts vid två tillfällen. Först under två veckor i januari och därefter från den 1 mars. Den hade ännu inte återlämnats. Han betalade en löpande veckoavgift för långtidshyra.
Hans namn var Ronald Niedermann.
Hon granskade pärmarna i hyllan ovanför datorn. En pärm hade ordet LEGITIMATION prydligt textat på ryggen. Hon plockade ned pärmen och bläddrade fram Ronald Niedermann. När han hyrt bilen i januari hade han legitimerat sig med sitt pass och Refik Alba hade helt enkelt tagit en kopia. Hon kände omedelbart igen den blonde jätten. Han var enligt passet tysk, 35 år gammal och född i Hamburg. Det faktum att Refik Alba hade gjort en kopia av passet innebar att Ronald Niedermann var en vanlig kund och ingen bekant som tillfälligt lånat bilen.
Längst ned på kanten hade Refik Alba antecknat ett mobilnummer och en boxadress i Göteborg.
Lisbeth ställde tillbaka pärmen och stängde av datorn. Hon såg sig omkring och upptäckte en gummikil på golvet bredvid ytterdörren. Hon hämtade den och gick fram till garderoben och knackade på dörren med pistolpipan.
”Hör du mig därinne?”
”Ja.”
”Vet du vem jag är?”
Tystnad.
Han måste vara blind om han inte känt igen mig.
”Okej. Du vet vem jag är. Är du rädd för mig?”
”Ja.”
”Var inte rädd för mig, herr Alba. Jag ska inte skada dig. Jag är strax klar här inne. Jag ber om ursäkt för att jag har besvärat dig.”
”Eh … okej.”
”Har du luft nog att andas därinne?”
”Ja … vad vill du egentligen?”
”Jag ville titta om en viss kvinna hade hyrt en bil av dig för två år sedan”, ljög hon. ”Jag hittade inte vad jag sökte. Men det är inte ditt fel. Jag kommer att gå om några minuter.”
”Okej.”
”Jag kommer att sätta gummikilen under garderobsdörren. Dörren är tillräckligt tunn för att du ska kunna bryta dig ut, men det kommer att ta en stund. Du behöver inte ringa polisen. Du kommer aldrig att se mig igen och du kan öppna som vanligt i dag och låtsas att det här aldrig har inträffat.”
Sannolikheten att han inte skulle ringa polisen var tämligen obefintlig, men det skadade inte att ge honom ett alternativ att fundera över. Hon lämnade butiken och promenerade till sin lånade Toyota Corolla runt hörnet där hon snabbt bytte om till Irene Nesser.
Hon var irriterad över att inte ha fått fram någon riktig gatuadress till den blonde jätten, förslagsvis i Stockholmstrakten, istället för en postbox på andra sidan Sverige. Men det var den enda ledtråd hon hade. Okej. Mot Göteborg.
Hon navigerade mot uppfarten till E20 och svängde västerut mot Arboga. Hon knäppte på radion men hade precis missat nyhetssändningen och fick in någon reklamstation. Hon lyssnade på David Bowie som sjöng putting out fire with gasoline. Hon hade ingen aning om vem som sjöng eller vilken låt det var, men hon upplevde orden som profetiska.
30
Torsdag 7 april
Mikael betraktade porten till Fiskargatan 9 vid Mosebacke. Den markerade entrén till en av Stockholms mest exklusiva och diskreta adresser. Han satte nyckeln i portlåset. Den gled in perfekt. Anslagstavlan i trappan var ingen hjälp. Mikael antog att huset till största delen bestod av företagslägenheter, men det tycktes också finnas vanliga bostadsrätter. Att Lisbeth Salanders namn saknades i trapphuset förvånade honom inte, men det tycktes osannolikt att detta skulle vara hennes gömställe.
Han gick upp våning för våning och läste dörrskyltarna. Det ringde ingen klocka. Sedan kom han till översta planet och läste V. Kulla på dörren.
Mikael tog sig för pannan. Han log plötsligt. Han förmodade att valet av namn inte avsåg att driva med honom personligen utan var någon privat ironisk betraktelse – men var annars skulle Kalle Blomkvist söka Lisbeth Salander.
Han satte fingret på dörrklockan och väntade en minut. Sedan tog han fram nycklarna och öppnade säkerhetslåset och det undre dörrlåset.
I samma ögonblick som han öppnade dörren började inbrottslarmet tjuta.
Lisbeth Salanders mobiltelefon började pipa då hon befann sig på E20 vid Glanshammar strax utanför Örebro. Hon bromsade omedelbart och styrde in till en ficka vid vägkanten. Hon drog upp sin Palm ur jackfickan och pluggade in den i mobilen.
Någon hade femton sekunder tidigare öppnat dörren till hennes lägenhet. Larmet var inte kopplat till något bevakningsföretag. Det hade bara till uppgift att förvarna henne personligen om att någon brutit sig in eller på annat sätt öppnat dörren. Efter trettio sekunder skulle larmet utlösas och den objudne besökaren få en obehaglig överraskning i form av en färgbomb som satt monterad i vad som såg ut att vara en eldosa intill dörren. Hon log förväntansfullt och räknade ned sekunderna.