”Jösses. Det låter som ett guldläge för en boxare.”
Paolo Roberto skakade på huvudet.
”Tvärtom. Det är en närmast livshotande sjukdom. De flesta som har congenital analgesia dör relativt unga i 20–25-årsåldern. Smärtan är kroppens larmsystem om att något är på tok. Om du lägger handen på en glödhet platta så gör det ont och du rycker snabbt bort den. Om du har den här sjukdomen märker du inget förrän det börjar osa bränt kött.”
Malin och Erika tittade på varandra.
”Det här är alltså på allvar?” frågade Erika.
”Absolut. Ronald Niedermann kan inte känna någonting alls och går omkring som om han hade en massiv lokalbedövning dygnet runt. Han har klarat sig därför att i hans fall så har han ett annat genetiskt tillstånd som kompenserar. Han har en märklig fysik med en extremt kraftig benstomme som gör honom närmast osårbar. Han har en råstyrka som är närmast unik. Och han måste helt enkelt ha gott läkekött.”
”Jag börjar förstå att det måste ha varit en intressant boxningsmatch du hade.”
”Jo. Det vill jag inte vara med om igen. Det enda som gjorde något intryck på honom var när Miriam Wu klockade honom i skrevet. Han gick faktiskt ned på knä någon sekund … vilket måste bero på att det finns någon sorts motorik kopplad till en smäll av det slaget, eftersom han inte kände någon smärta. Och tro mig – själv skulle jag ha avlidit om hon hade träffat mig på det viset.”
”Men hur kunde du alls vinna mot honom?”
”Folk med den här sjukdomen skadas förstås precis som normala människor. Låt gå för att Niedermann tycks ha en stomme av betong. Men när jag drog till honom med en planka i bakhuvudet packade han ihop. Han fick förmodligen en hjärnskakning.”
Erika tittade på Malin.
”Jag ringer Mikael på en gång”, sa Malin.
Mikael hörde mobilsignalen men var så omtumlad att han svarade först på femte signalen.
”Det är Malin. Paolo Roberto tror att han har identifierat den blonde jätten.”
”Bra”, sa Mikael frånvarande.
”Var är du?”
”Svårt att förklara.”
”Du låter konstig.”
”Förlåt mig. Vad sa du?”
Malin summerade Paolos berättelse.
”Okej”, sa Mikael. ”Gå vidare på det och se om du hittar honom i något register. Jag tror att det brådskar. Ring mig på mobilen.”
Till Malins häpnad avslutade Mikael samtalet utan att ens säga hej.
Mikael stod i det ögonblicket vid ett fönster och tittade på en storslagen utsikt som sträckte sig från Gamla stan till långt ut mot Saltsjön. Han kände sig bedövad och nästan chockerad. Han hade gjort en rundvandring i Lisbeth Salanders lägenhet. Hon hade ett kök till höger från hallen innanför entrédörren. Därefter kom vardagsrum, arbetsrum, sovrum och slutligen ett litet gästrum som aldrig tycktes ha använts. Madrassen var fortfarande inplastad och det fanns inget sänglinne. Alla möbler var nya och fräscha, direkt från Ikea.
Det var inte det som var problemet.
Det som skakade Mikael var att Lisbeth Salander hade köpt Percy Barneviks gamla övernattningslya, värd 25 miljoner. Hela lägenheten var på 350 kvadrat.
Mikael vandrade genom ödsliga och nästan spöklikt tomma korridorer och salar med mönsterlagda parkettgolv i olika träslag och Tricia Guild-tapeter av den typ som Erika Berger förtjust brukade mumla om. I centrum av lägenheten fanns ett underbart ljust sällskapsrum med öppna spisar som Lisbeth aldrig verkade ha eldat i. Det fanns en enorm balkong med fantastisk utsikt. Det fanns tvättstuga, bastu, gym, förrådsutrymmen och ett badrum med ett badkar i King Size-klassen. Där fanns till och med en vinkällare som var tom så när som på en oöppnad flaska portvin Quinta do Noval – Nacional! – från 1976. Mikael hade svårt att föreställa sig Lisbeth Salander med ett glas portvin i handen. Ett kort angav att det var en ståndsmässig inflyttningspresent från mäklaren.
Köket innehöll all tänkbar utrustning runt en skinande ren fransk gourmetspis med gasugn, en Corradi Chateau 120 som Mikael aldrig hört talas om och som Lisbeth Salander möjligen kokat tevatten på.
Däremot betraktade han med respekt hennes espressobryggare som stod på en särskild bänk. Hon hade en maskin av märket Jura Impressa X7 med vidhängande mjölkkylare. Maskinen tycktes också oanvänd och hade förmodligen funnits i köket då hon köpte lägenheten. Mikael visste att en Jura var espressovärldens motsvarighet till Rolls Royce – en proffsapparat för hemmabruk som kostade drygt 70 000 kronor. Själv hade han en espressobryggare av betydligt enklare märke som han köpt på John Wall och som kostade drygt 3 500 kronor – en av de få extravaganta investeringar han någonsin gjort i sitt eget hushåll.
Kylskåpet innehöll en öppnad mjölkförpackning, ost, smör, kaviar och en halvtom burk saltgurka. Skafferiet innehöll fyra halvtomma burkar vitamintabletter, tepåsar, kaffe till en helt vanlig dussinbryggare på diskbänken, två limpor och en påse skorpor. På köksbordet fanns en korg med äpplen. Frysen innehöll en fiskgratäng och tre baconpajer. Det var den sammanlagda mängden föda som Mikael hittade i lägenheten. I skräppåsen under diskbänken intill gourmetspisen hittade han flera tomma omslagspapper till Billys Pan Pizza.
Arrangemanget saknade proportioner. Lisbeth hade stulit några miljarder och skaffat sig en lägenhet med plats för ett hov. Men hon hade bara behov av de tre rum som hon möblerat. De återstående arton rummen stod tomma och öde.
Mikael avslutade rundturen mitt på golvet i hennes arbetsrum. I hela lägenheten fanns inte en enda blomma. Det saknades helt tavlor eller ens posters på väggarna. Det fanns inga mattor eller prydnadsdukar. I hela lägenheten kunde han inte hitta en enda prydnadsskål, ljusstake eller något annat krimskrams till minnessak som antydde hemtrevnad eller sparats av sentimentala skäl.
Mikael kände det som om någon kramade hans hjärta. Han kände att han ville leta rätt på
Lisbeth Salander och hålla om henne.
Hon skulle förmodligen bita honom om han försökte.
Förbannade Zalachenko.
Sedan satte han sig vid hennes arbetsbord och öppnade pärmen med Björcks utredning från 1991. Han läste inte allt material men skummade och försökte summera.
Han öppnade hennes PowerBook med 17-tumsskärm med 200 GB HD och 1 000 MB RAM. Den var helt tom. Hon hade städat. Det var olycksbådande.
Han öppnade hennes skrivbordslådor och hittade omedelbart en 9 mm Colt 1911 Government single action och ett fulladdat magasin med sju patroner. Det var den pistol som Lisbeth Salander hade övertagit från journalisten Per-Åke Sandström, vilket Mikael inte hade någon aning om. Han hade ännu inte kommit fram till bokstaven S på torsklistan.
Därefter hittade han cd-skivan som var märkt Bjurman.
Han stoppade in den i sin iBook och tog med fasa del av filmens innehåll. Han satt i tyst chock då han såg Lisbeth Salander misshandlas, våldtas och nästan mördas. Det var uppenbart att filmen spelats in med dold kamera. Han tittade inte på hela filmen men hoppade från avsnitt till avsnitt, det ena värre än det andra.
Bjurman.
Hennes förvaltare hade våldtagit Lisbeth Salander och hon hade dokumenterat händelsen in i minsta detalj. En digital datering visade att filmen spelats in två år tidigare. Det var innan han hade lärt känna henne. Flera pusselbitar föll på plats.
Björck och Bjurman tillsammans med Zalachenko på 1970-talet.
Zalachenko och Lisbeth Salander och en molotovcocktail tillverkad av ett mjölkpaket i början av 1990-talet.
Därefter Bjurman igen, nu som hennes förvaltare efter Holger Palmgren. Cirkeln hade slutits. Han hade attackerat sin skyddsling. Han hade trott att hon var en psykiskt sjuk och försvarslös flicka, men Lisbeth Salander var inte försvarslös. Hon var flickan som vid 12 års ålder tagit upp kampen med en avhoppad proffsmördare från GRU och gjort honom handikappad för livet.