Hon gick ut på balkongen och lutade sig mot räcket. Solen var på väg att gå ned. En tilltagande vind ruskade om palmkronorna längs muren mot stranden. Grenada befann sig i utkanten av Mathilda. Hon följde Ella Carmichaels råd och packade ned datorn, Dimensions in Mathematics, några personliga tillhörigheter och ett ombyte kläder i en nylonbag och ställde den på golvet intill sängen. Därefter gick hon ned till baren och beställde fisk till middag och en flaska Carib.
Den enda händelsen av intresse var att dr Forbes, ombytt till gymnastikskor, ljus tenniströja och kortbyxor, ställde nyfikna frågor om Mathildas förehavanden till Ella Carmichael vid bardisken. Han tycktes inte vara oroad. Han hade ett kors i en guldlänk runt halsen och såg pigg och attraktiv ut.
Lisbeth Salander var utmattad efter dagens tröstlösa rundvandring i Saint George’s. Hon gick en kort promenad efter middagen, men det blåste kraftigt och temperaturen hade sjunkit märkbart. Istället drog hon sig tillbaka till sitt rum och kröp ned i sängen redan vid niotiden. Vinden rasslade utanför fönstret. Hon hade tänkt läsa en stund men somnade nästan omedelbart.
Lisbeth vaknade med ett ryck av ett rejält slammer. Hon kastade en blick på armbandsuret. Kvart över elva på kvällen. Hon vacklade upp ur sängen och öppnade dörren till balkongen. Vindstötarna som slog emot henne fick henne att ta ett steg tillbaka. Hon stödde sig mot dörrposten, tog ett försiktigt kliv ut på balkongen och såg sig omkring.
Några hängande lampor kring poolen pendlade fram och tillbaka och skapade ett dramatiskt skuggspel på gården. Hon såg att flera hotellgäster vaknat och stod vid öppningen i muren och spanade mot stranden. Andra höll till i närheten av baren. Då hon tittade norrut kunde hon se ljusen från Saint George’s. Himlen var täckt av moln men det regnade inte. Hon kunde inte se havet i mörkret, men bruset från vågorna var betydligt högre än normalt. Temperaturen hade sjunkit ytterligare. För första gången sedan hon anlänt till Karibien kände hon plötsligt att hon huttrade.
Medan hon stod på balkongen bankade det kraftigt på hennes dörr. Hon svepte ett lakan runt kroppen och öppnade. Freddy McBain såg sammanbiten ut.
”Förlåt att jag stör men det tycks bli storm.”
”Mathilda.”
”Mathilda”, bekräftade McBain. ”Hon härjade tidigare i kväll utanför Tobago och vi har fått rapporter om stor förödelse.”
Lisbeth gick igenom sina kunskaper om geografi och meteorologi. Trinidad och Tobago låg ungefär två hundra kilometer sydost om Grenada. En tropisk storm kunde utan vidare bre ut sig på en radie av hundra kilometer och förflytta sitt centrum med en hastighet av trettio fyrtio kilometer i timmen. Vilket innebar att Mathilda vid det här laget kunde stå och knacka på dörren till Grenada. Allt berodde på vilken riktning den tog.
”Det är ingen omedelbar fara”, fortsatte McBain. ”Men vi tar det säkra före det osäkra. Jag vill att du packar ihop dina värdesaker i en väska och kommer ned till receptionen. Hotellet bjuder på kaffe och smörgåsar.”
Lisbeth följde hans råd. Hon sköljde ansiktet för att vakna till, drog på sig jeans, kängor och en flanellskjorta och hängde nylonbagen över axeln. Just innan hon lämnade rummet gick hon tillbaka och öppnade badrumsdörren och tände belysningen. Den gröna ödlan syntes inte till, den måste ha försvunnit ned i någon håla. Klok flicka.
I baren släntrade hon över till sin vanliga plats och betraktade hur Ella Carmichael dirigerade sin personal att fylla termosflaskor med varm dryck. Efter en stund kom hon över till Lisbeths hörna.
”Hej. Du ser nyvaken ut.”
”Jag hade somnat. Vad händer nu?”
”Vi avvaktar. Det är full storm ute till havs och vi har fått orkanlarm från Trinidad. Om det blir värre och Mathilda kommer åt det här hållet så går vi ned i källaren. Kan du hjälpa till?”
”Vad ska jag göra?”
”Vi har 160 filtar i receptionen som måste bäras ned i källaren. Och vi har en mängd saker vi måste stuva undan.”
Den närmaste stunden hjälpte Lisbeth till med att bära ned filtar i källaren och samla ihop blomkrukor, bord, solstolar och annat löst som fanns runt poolen. När Ella var nöjd och gav henne ledigt släntrade hon bort till öppningen i muren mot stranden och tog några steg ut i mörkret. Havet dånade hotfullt och kastbyar slet i henne så kraftigt att hon var tvungen att ta spjärn med fötterna för att stå säkert. Palmerna längs muren svajade betänkligt.
Hon gick tillbaka in till baren och beställde en caffe latte och satte sig vid bardisken. Klockan var strax efter midnatt. Det rådde en tydlig stämning av oro bland hotellgäster och personal. Runt borden pågick lågmälda samtal medan folk med jämna mellanrum sneglade mot himlen. Sammanlagt fanns trettiotvå gäster och ett tiotal personer ur personalen på Keys Hotel. Lisbeth noterade plötsligt Geraldine Forbes vid ett bord längst in vid receptionen. Hon hade ett spänt ansiktsuttryck och en drink i handen. Hennes man syntes inte till.
Lisbeth drack kaffe och hade åter börjat meditera över Fermats teorem när Freddy McBain kom ut från kontoret och ställde sig mitt i receptionen.
”Kan jag få er uppmärksamhet. Jag har just fått besked om att en storm av orkanstyrka har drabbat Petit Martinique. Jag vill be samtliga att gå ned i källaren omedelbart.”
Freddy McBain klippte alla försök till frågor och samtal och dirigerade sina gäster mot källartrappan bakom receptionen. Petit Martinique var en liten ö som tillhörde Grenada några sjömil norr om huvudön. Lisbeth sneglade på Ella Carmichael och spetsade öronen när hon gick fram till Freddy McBain.
”Hur illa är det?” frågade Ella.
”Jag vet inte. Telefonen slutade att fungera”, svarade McBain med låg röst.
Lisbeth gick ned i källaren och placerade sin väska på en filt i ett hörn. Hon funderade en stund och gick därefter tillbaka mot strömmen upp till receptionen. Hon fångade upp Ella Carmichael och frågade om det var något mer hon kunde hjälpa till med. Ella skakade sammanbitet på huvudet.
”Vi får se vad som händer. Mathilda är en bitch.”
Lisbeth noterade en klunga med fem vuxna och ett tiotal barn som skyndade in genom entrédörren. Freddy McBain tog emot dem och dirigerade dem mot källartrappan.
Lisbeth drabbades plötsligt av en orolig tanke.
”Jag antar att varenda människa dyker ned i någon källare just nu?” frågade hon med låg röst.
Ella Carmichael tittade efter familjen vid källartrappan.
”Dessvärre är det här en av de få källarna längs Grand Anse. Det kommer nog fler som vill söka skydd här.”
Lisbeth tittade skarpt på Ella.
”Vad gör de andra?”
”De som inte har källare?” Hon skrattade bittert. ”De trycker inne i husen eller söker skydd i något skjul. De måste förlita sig på Gud.”
Lisbeth vände på klacken och sprang genom receptionen och ut genom entrédörren.
George Bland.
Hon hörde Ella ropa efter henne men stannade inte för att förklara.
Han bor i ett jävla skjul som kommer att rasa vid första vindpust.
Så fort hon kom ut på vägen från Saint George’s svajade hon till i blåsten som ryckte i hennes kropp. Hon började envist jogga. Hon mötte en kraftig motvind med byar som fick henne att vackla. Det tog nästan tio minuter att avverka de dryga fyra hundra metrarna till George Blands hem. Hon såg inte en levande varelse på hela vägen.
Regnet kom från ingenstans som en iskall dusch från en vattenslang i samma ögonblick som hon svängde upp mot George Blands skjul och såg skenet från hans fotogenlampa genom en glipa i fönstret. Hon var genomdränkt på någon sekund och sikten minskade till några meter. Hon hamrade på hans dörr. George Bland öppnade med vitt uppspärrade ögon.