Han kom långsamt in i ljuset.
Han stödde sig på en käpp med handledskrycka och hon kunde se protesen sticka ut ur byxbenet.
Hans vänstra hand var en förkrympt klump där det saknades ett par fingrar.
Hon höjde blicken till hans ansikte. Den vänstra halvan var ett lapptäcke av ärrbildning från brandskadan. Hans öra var en liten stump och han saknade ögonbryn. Han var skallig. Hon mindes honom som en viril och atletisk man med svart böljande hår. Han var 165 centimeter lång och utmärglad.
”Hej pappa”, sa hon tonlöst.
Alexander Zalachenko betraktade sin dotter lika uttryckslöst.
Ronald Niedermann tände takbelysningen. Han kontrollerade att hon inte hade fler vapen genom att stryka över hennes kläder och säkrade därefter hennes P-83 Wanad och plockade ut magasinet. Zalachenko hasade sig förbi Lisbeth Salander och satte sig i en fåtölj och lyfte en fjärrkontroll.
Lisbeths blick föll på TV-skärmen bakom honom. Zalachenko klickade och hon såg plötsligt en grönflimrande bild av området bakom ladugården och en bit av uppfartsvägen till huset. Kamera med mörkeroptik. De hade vetat att hon var på väg.
”Jag började tro att du inte skulle våga dig fram”, sa Zalachenko. ”Vi har bevakat dig sedan fyratiden. Du har utlöst nästan vartenda larm runt gården.”
”Rörelsedetektorer”, sa Lisbeth.
”Två vid uppfartsvägen och fyra på hygget tvärs över ängen. Du upprättade din observationspost på precis det ställe där vi hade larmat. Det är där man har bäst utsikt över gården. Det är oftast älg eller rådjur och ibland någon bärplockare som kommer för nära. Men det är sällan vi får se någon smyga upp med vapen i hand.”
Han var tyst en sekund.
”Trodde du verkligen att Zalachenko skulle sitta helt oskyddad i ett litet hus på landet.”
Lisbeth masserade nacken och gjorde en ansats att resa sig.
”Sitt kvar på golvet”, sa Zalachenko skarpt.
Niedermann slutade pyssla med hennes vapen och betraktade henne stillsamt. Han höjde på ett ögonbryn och log mot henne. Lisbeth mindes Paolo Robertos massakrerade ansikte i TV och bestämde sig för att det var en god idé att stanna kvar på golvet. Hon andades ut och lutade ryggen mot soffan.
Zalachenko sträckte ut sin friska högerhand. Niedermann drog upp ett vapen ur byxlinningen, gjorde en mantelrörelse och gav det till honom. Lisbeth noterade att det var en Sig Sauer, polisens standardvapen. Zalachenko nickade. Utan övrig kommunikation vände Niedermann tvärt och satte på sig en jacka. Han gick ut ur rummet och Lisbeth hörde ytterdörren öppnas och stängas.
”Bara så att du inte får några dumheter i huvudet. I samma ögonblick som du försöker resa dig så skjuter jag dig mitt i kroppen.”
Lisbeth slappnade av. Han skulle hinna få två, kanske tre träffar innan hon kunde nå honom, och han använde förmodligen ammunition som innebar att hon skulle förblöda på några minuter.
”Du ser för jävlig ut”, sa Zalachenko och pekade på hennes ring i ögonbrynet. ”Som ett jävla luder.”
Lisbeth fixerade honom med blicken.
”Men du har mina ögon”, sa han.
”Gör det ont?” frågade hon och nickade mot hans protes.
Zalachenko betraktade henne en lång stund.
”Nej. Inte längre.”
Lisbeth nickade.
”Du vill bra gärna döda mig”, sa han.
Hon svarade inte. Han skrattade plötsligt.
”Jag har tänkt på dig genom åren. Ungefär varje gång jag ser mig i spegeln.”
”Du skulle ha låtit min mamma vara i fred.”
Zalachenko skrattade.
”Din mor var en hora.”
Lisbeths ögon blev kolsvarta.
”Hon var ingen hora. Hon jobbade i kassan i en matbutik och försökte få pengarna att räcka till.”
Zalachenko skrattade igen.
”Du får ha vilka fantasier du vill om henne. Men jag vet att hon var en hora. Och hon såg snabbt till att bli med barn och sedan försökte hon få mig att gifta mig med henne. Precis som om jag skulle gifta mig med en hora.”
Lisbeth sa ingenting. Hon såg in i pistolmynningen och hoppades att han skulle släppa koncentrationen ett ögonblick.
”Brandbomben var listig. Jag hatade dig. Men sedan blev det oviktigt. Du var inte värd energin. Hade du bara låtit allting vara så skulle jag inte ha brytt mig.”
”Snack. Bjurman anlitade dig för att fixa mig.”
”Det var en helt annan sak. Det var en affärsuppgörelse. Han behövde en film som du har och jag driver en liten affärsverksamhet.”
”Och du trodde att jag skulle ge dig filmen.”
”Jo, min kära dotter. Det är jag övertygad om att du skulle ha gjort. Du anar inte hur samarbetsvilliga människor blir då Ronald Niedermann ber om någonting. Och särskilt om han drar igång en motorsåg och sågar av en av dina fötter. I mitt fall vore det dessutom en lämplig ersättning … en fot för en fot.”
Lisbeth tänkte på Miriam Wu i Ronald Niedermanns händer i lagret utanför Nykvarn. Zalachenko misstolkade hennes ansiktsuttryck.
”Du behöver inte vara orolig. Vi tänker inte stycka dig.”
Han tittade på henne.
”Våldtog verkligen Bjurman dig?”
Hon svarade inte.
”Fy fan vilken dålig smak han måste ha haft. Jag läser i tidningen att du är någon sorts jävla flata. Det förvånar mig inte. Jag förstår att det inte är någon grabb som vill ha dig.”
Lisbeth svarade fortfarande inte.
”Jag kanske skulle be Niedermann dra över dig. Du ser ut att behöva det.”
Han funderade på saken.
”Fast Niedermann har inte sex med tjejer. Nej, han är inte bög. Han har bara inte sex.”
”Då får väl du dra över mig”, sa Lisbeth provocerande.
Kom närmare. Gör ett misstag.
”Nej, verkligen inte. Det vore perverst.”
De var tysta en stund.
”Vad väntar vi på?” frågade Lisbeth.
”Min kompanjon kommer strax tillbaka. Han ska bara flytta din bil och göra ett litet ärende. Var finns din syster?”
Lisbeth ryckte på axlarna.
”Svara mig.”
”Jag vet inte och ärligt talat skiter jag i det.”
Han skrattade igen.
”Syskonkärlek? Camilla var alltid den som hade någonting i skallen medan du bara var en värdelös sopa.”
Lisbeth svarade inte.
”Men jag måste erkänna att det känns riktigt tillfredsställande att se dig igen på nära håll.”
”Zalachenko”, sa hon, ”du är en tröttsam jävel. Var det Niedermann som sköt Bjurman?”
”Naturligtvis. Ronald Niedermann är en perfekt soldat. Han lyder inte bara order utan tar också egna initiativ då det är nödvändigt.”
”Var har du grävt upp honom?”
Zalachenko betraktade sin dotter med ett säreget ansiktsuttryck. Han öppnade munnen som om han skulle säga någonting men tvekade och förblev tyst. Han sneglade mot ytterdörren och log plötsligt mot Lisbeth.
”Du menar att du inte räknat ut det än”, sa han. ”Enligt Bjurman skulle du vara en särdeles skicklig researcher.”
Sedan gapskrattade Zalachenko.
”Vi började umgås i Spanien i början av 1990-talet då jag fortfarande var konvalescent efter din lilla brandbomb. Han var 22 år och blev mina armar och ben. Han är inte anställd … det är ett partnerskap. Vi har en blomstrande affärsrörelse.”
”Trafficking.”
Han ryckte på axlarna.
”Man kan säga att vi är diversifierade och ägnar oss åt många varor och tjänster. Företagsidén är att finnas i bakgrunden och aldrig synas. Men har du verkligen inte förstått vem Ronald Niedermann är?”
Lisbeth satt tyst. Hon förstod först inte vad han syftade på.
”Han är din bror”, sa Zalachenko.
”Nej”, sa Lisbeth andlöst.
Zalachenko skrattade igen. Men pistolmynningen pekade stadigt hotfullt mot henne.
”Han är åtminstone din halvbror”, förtydligade Zalachenko. ”Resultatet av en förströelse under ett uppdrag jag hade i Tyskland 1970.”
”Du har gjort din son till en mördare.”