”Ånej, jag har bara hjälpt honom att förverkliga sin potential. Han hade förmågan att döda långt innan jag tog mig an hans utbildning. Och han kommer att leda familjeföretaget långt efter att jag är borta.”
”Vet han om att vi är halvsyskon?”
”Naturligtvis. Men om du tror att du ska kunna vädja till hans familjekänsla så kan du glömma det. Jag är hans familj. Du är bara ett brus vid horisonten. Jag kan väl nämna att han inte är ditt enda syskon. Du har åtminstone ytterligare fyra bröder och tre systrar i olika länder. En av dina övriga bröder är en idiot men en annan har faktiskt potential. Han sköter företagets avdelning i Tallinn. Men Ronald är det enda av mina barn som verkligen lever upp till Zalachenkos gener.”
”Jag antar att mina systrar inte får plats i familjeföretaget.”
Zalachenko såg förbluffad ut.
”Zalachenko … du är bara en vanlig fähund som hatar kvinnor. Varför dödade ni Bjurman?”
”Bjurman var en idiot. Han trodde inte sina ögon då han upptäckte att du var min dotter. Han var ju en av de få i det här landet som kände till min bakgrund. Jag måste erkänna att jag blev orolig då han plötsligt kontaktade mig, men sedan löste sig ju allt till det bästa. Han dog och du fick skulden.”
”Men varför sköt ni honom?” upprepade Lisbeth.
”Det var faktiskt inte planerat. Jag såg fram emot många års samarbete med honom och det är alltid bra att ha en bakdörr in till Säpo. Även om det är en idiot. Men den där journalisten i Enskede hade på något sätt hittat ett samband mellan honom och mig och ringde honom just då Ronald befann sig hemma i hans bostad. Bjurman greps av panik och blev helt oregerlig. Ronald var tvungen att fatta ett beslut på stående fot. Han handlade helt korrekt.”
Lisbeths hjärta sjönk som en sten i bröstet då hennes far bekräftade vad hon redan hade förstått. Dag Svensson hade hittat ett samband. Hon hade pratat med Dag och Mia i över en timme. Hon hade omedelbart gillat Mia men varit svalare mot Dag Svensson. Han påminde på tok för mycket om Mikael Blomkvist – en odräglig världsförbättrare som trodde att han skulle kunna förändra någonting genom en bok. Men hon hade accepterat hans ärliga uppsåt.
På det hela taget hade besöket hos Dag och Mia varit bortkastad tid. De kunde inte leda henne till Zalachenko. Dag Svensson hade hittat hans namn och börjat gräva, men han hade inte kunnat identifiera honom.
Däremot hade hon gjort ett förödande misstag under besöket. Hon visste att det måste finnas en koppling mellan Bjurman och Zalachenko. Hon hade följaktligen ställt frågor om Bjurman i ett försök att utröna om Dag Svensson hade snubblat över hans namn. Det hade han inte, men han hade ett bra väderkorn. Han zoomade omedelbart in på namnet Bjurman och ansatte henne med frågor.
Utan att Lisbeth gett Dag Svensson särskilt mycket hade han förstått att hon var en aktör i dramat. Han hade också insett att han själv satt på information som hon ville ha. De hade kommit överens om att träffas igen och diskutera vidare efter helgen. Därefter hade Lisbeth Salander åkt hem och lagt sig. När hon vaknade möttes hon av beskedet på morgonnyheterna att två personer mördats i en lägenhet i Enskede.
Hon hade gett Dag Svensson en enda användbar sak under besöket. Hon hade gett honom namnet Nils Bjurman. Dag Svensson måste ha lyft luren och ringt Bjurman i samma ögonblick som hon hade lämnat deras lägenhet.
Det var hon som var sambandet. Om hon inte hade besökt Dag Svensson skulle han och Mia fortfarande ha varit i livet.
Zalachenko skrattade.
”Du anar inte så häpna vi blev då polisen började jaga dig för morden.”
Lisbeth bet sig i underläppen. Zalachenko granskade henne.
”Hur hittade du mig?” frågade han.
Hon ryckte på axlarna.
”Lisbeth … Ronald är tillbaka om en kort stund. Jag kan be honom bryta varje ben i din kropp till dess att du svarar. Bespara oss den mödan.”
”Postboxen. Jag spårade Niedermanns bil från biluthyrningen och väntade tills den där finniga skiten dök upp och tömde boxen.”
”Aha. Så enkelt. Tack. Jag ska komma ihåg det.”
Lisbeth funderade en stund. Pistolmynningen var fortfarande riktad mot hennes överkropp.
”Tror du verkligen att det här ska blåsa över?” frågade Lisbeth. ”Du har begått för många misstag, polisen kommer att identifiera dig.”
”Jag vet”, svarade hennes far. ”Björck ringde i går och berättade att en journalist på Millennium nosat upp historien och att det bara är en tidsfråga. Det är möjligt att vi måste göra något åt den där journalisten.”
”Det blir en lång lista”, sa Lisbeth. ”Mikael Blomkvist och chefredaktören Erika Berger och redaktionssekreteraren och flera anställda bara på Millennium. Och sedan har du Dragan Armanskij och ett antal anställda på Milton Security. Och polisen Bublanski och flera andra i utredningen. Hur många ska du döda för att tysta ned det här? De kommer att identifiera dig.”
Zalachenko skrattade igen.
”So what? Jag har inte skjutit någon och det finns inte minsta teknisk bevisning mot mig. De får identifiera vem fan de vill. Tro mig … i det här huset kan de få göra hur mycket husrannsakan de vill utan att hitta så mycket som ett dammkorn som kan knyta mig till någon brottslig verksamhet. Det var Säpo som spärrade in dig på dårhus, inte jag, och de kommer nog inte att göra alltför många knop för att lägga alla papper på bordet.”
”Niedermann”, påminde Lisbeth.
”Redan i morgon bitti kommer Ronald att få resa på semester utomlands en tid och avvakta händelseutvecklingen.”
Zalachenko tittade triumferande på Lisbeth.
”Du kommer fortfarande att vara huvudmisstänkt för morden. Det är alltså lämpligt att du bara försvinner i tysthet.”
Det tog närmare femtio minuter innan Ronald Niedermann återkom. Han hade stövlar på sig.
Lisbeth Salander sneglade på den man som enligt hennes far skulle vara hennes halvbror. Hon kunde inte se minsta antydan till likhet. Tvärtom var han hennes diametrala motsats. Däremot hade hon en stark känsla av att det var något fel på Ronald Niedermann. Kroppsbyggnaden, det veka ansiktet och rösten som inte riktigt hade kommit upp i målbrottet kändes som genetiska misstag av något slag. Han hade varit helt okänslig för elpistolen och hans händer var enorma. Ingenting hos Ronald Niedermann verkade helt normalt.
Det tycks finnas gott om genetiska misstag i familjen Zalachenko, tänkte hon bittert.
”Klart?” frågade Zalachenko.
Niedermann nickade. Han sträckte ut handen efter sin Sig Sauer.
”Jag följer med”, sa Zalachenko.
Niedermann tvekade.
”Det är en bit att gå.”
”Jag följer med. Hämta min jacka.”
Niedermann ryckte på axlarna och gjorde honom till viljes. Sedan övergick han till att hantera sitt vapen medan Zalachenko klädde sig och försvann ut till det intilliggande rummet en kort stund. Lisbeth betraktade Niedermann då han skruvade på en adapter med en hemmagjord ljuddämpare.
”Då går vi”, sa Zalachenko från dörren.
Niedermann böjde sig ned och drog upp henne på fötter. Lisbeth mötte hans blick.
”Jag kommer att döda dig också”, sa hon.
”Du har i alla fall självförtroende”, sa hennes far.
Niedermann log milt mot henne och föste henne till ytterdörren och ut på gården. Han höll ett stadigt grepp om hennes nacke. Hans fingrar nådde utan vidare runt hennes hals. Han styrde henne mot skogen norr om ladugården.
Promenaden gick långsamt och Niedermann stannade med jämna mellanrum och inväntade Zalachenko. De hade kraftiga ficklampor. När de kom in i skogen släppte Niedermann greppet om hennes hals. Han höll pistolmynningen någon meter från hennes rygg.
De följde en svårframkomlig stig drygt fyra hundra meter. Lisbeth snavade två gånger men drogs båda gångerna upp på fötter.