Mikael Blomkvist anlände till Göteborgs Central strax efter nio. X2000 hade kört in en del av den förlorade tiden men var fortfarande försenat. Han hade ägnat den sista timmen av tågresan åt att ringa biluthyrningsfirmor. Han hade först försökt hitta en bil i Alingsås med avsikten att kliva av där, men det visade sig vara omöjligt så sent på kvällen. Till sist gav han upp och lyckades istället ordna en Volkswagen via en hotellbokning i Göteborg. Han kunde hämta bilen vid Järntorget. Han struntade i Göteborgs förvirrande lokaltrafik och obegripliga biljettsystem, som man måste vara minst raketingenjör för att begripa. Han tog taxi.
När han slutligen fick bilen visade det sig att det inte fanns någon vägkarta i handskfacket. Han åkte till en kvällsöppen bensinmack och handlade. Efter en stunds eftertanke köpte han också en ficklampa, en flaska Ramlösa och en kaffe att ta med och satte pappmuggen i glashållaren vid instrumentbrädan. Klockan hade hunnit bli halv elva på kvällen innan han passerade Partille på väg norrut från Göteborg. Han tog vägen mot Alingsås.
Halv tio passerade en rävhane Lisbeth Salanders grav. Räven stannade och såg sig oroligt omkring. Den visste instinktivt att något låg begravt på platsen, men bedömde att bytet var alltför svårtillgängligt för att det skulle vara mödan värt att gräva. Det fanns enklare byten.
Någonstans i närheten prasslade något oförsiktigt nattdjur och räven lystrade genast. Den tog ett försiktigt kliv. Men innan den fortsatte jakten lyfte den bakbenet och pissade in reviret med en skvätt.
Bublanski brukade inte ringa tjänstesamtal sent på kvällen, men den här gången kunde han inte motstå. Han lyfte luren och slog numret till Sonja Modig.
”Förlåt att jag ringer så sent. Är du vaken?”
”Ingen fara.”
”Jag har just läst färdigt utredningen från 1991.”
”Jag förstår att du haft lika svårt som jag att släppa den.”
”Sonja … hur tolkar du det som pågår?”
”Det tycks mig som om Gunnar Björck, framträdande namn på torsklistan, placerade Lisbeth Salander på dårhus sedan hon försökt skydda sig själv och sin mor mot en galen mördare som arbetade för Säpo. I detta fick han bistånd av bland andra Peter Teleborian vars utlåtande vi i vår tur baserat en stor del av vår bedömning av hennes psykiska tillstånd på.”
”Det här förändrar ju helt bilden av henne.”
”Det förklarar en del.”
”Sonja, kan du hämta mig i morgon klockan åtta?”
”Visst.”
”Vi ska åka ned till Smådalarö och ha ett samtal med Gunnar Björck. Jag kollade upp honom. Han är sjukskriven för reumatism.”
”Jag ser fram mot det.”
”Jag tror att vi måste omvärdera bilden av Lisbeth Salander totalt.”
Greger Backman sneglade på sin fru. Erika Berger stod vid fönstret i vardagsrummet och tittade ut mot vattnet. Hon hade mobiltelefonen i handen och han visste att hon väntade på samtal från Mikael Blomkvist. Hon såg så olycklig ut att han gick fram och lade en arm runt henne.
”Blomkvist är en vuxen pojke”, sa han. ”Men om du verkligen är så orolig borde du ringa till den där polisen.”
Erika Berger suckade.
”Det borde jag ha gjort för flera timmar sedan. Men det är inte därför jag är olycklig.”
”Är det något jag borde veta om?” frågade Greger.
Hon nickade.
”Berätta.”
”Jag har mörkat för dig. Och för Mikael. Och för alla andra på redaktionen.”
”Mörkat?”
Hon vände sig mot sin man och berättade att hon hade fått jobb som chefredaktör på Svenska Morgon-Posten. Greger Backman höjde på ögonbrynen.
”Men jag förstår inte varför du inte berättat”, sa han. ”Det är ju en jättegrej för dig. Grattis.”
”Det är bara det att jag känner mig som en förrädare, antar jag.”
”Mikael kommer att förstå. Alla människor måste gå vidare då det är dags. Och nu är det dags för dig.”
”Jag vet.”
”Har du verkligen bestämt dig?”
”Ja. Jag har bestämt mig. Men jag har inte haft modet att berätta det för någon. Och det känns som att jag lämnar mitt i ett jättelikt kaos.”
Han kramade om sin fru.
Dragan Armanskij gnuggade sig i ögonen och tittade ut i mörkret utanför fönstret i Ersta behandlingshem.
”Vi borde ringa Bublanski”, sa han.
”Nej”, sa Holger Palmgren. ”Varken Bublanski eller någon annan myndighetsperson har någonsin lyft ett finger för henne. Låt nu henne sköta sitt.”
Armanskij betraktade Lisbeth Salanders förra förvaltare. Han var fortfarande förbluffad över den påtagliga förbättring i Palmgrens hälsotillstånd som hade skett sedan han senast besökt honom i julhelgen. Sluddrandet fanns kvar, men Palmgren hade en helt ny vitalitet i ögonen. Det fanns också ett ursinne hos Palmgren som han tidigare aldrig stiftat bekantskap med. Under kvällen hade Palmgren i detalj berättat den historia som Mikael Blomkvist hade pusslat ihop. Armanskij var chockad.
”Hon kommer att försöka döda sin pappa.”
”Det är möjligt”, sa Palmgren lugnt.
”Eller så kommer Zalachenko kanske att döda henne.”
”Det är också möjligt.”
”Och vi ska bara vänta?”
”Dragan … du är en bra människa. Men vad Lisbeth Salander gör eller inte gör, om hon överlever eller om hon dör är inte ditt ansvar.”
Palmgren slog ut med armen. Plötsligt hade han en koordinationsförmåga som han inte haft på länge. Det var precis som om de gångna veckornas drama hade skärpt hans förmörkade sinnen.
”Jag har aldrig känt sympati för folk som tar lagen i egna händer. Jag har å andra sidan aldrig hört talas om någon som haft så välgrundade motiv att göra det. Med risk för att låta som en cyniker … det som sker i natt kommer att ske alldeles oavsett vad du eller jag tycker. Det har varit skrivet i stjärnorna sedan hon föddes. Och allt som återstår för dig och mig är att besluta hur vi ska förhålla oss till Lisbeth om hon kommer tillbaka.”
Armanskij suckade olyckligt och sneglade på den gamle advokaten.
”Och om hon tillbringar de närmaste tio åren på Hinseberg är det hon själv som valt det. Jag kommer att fortsätta att vara hennes vän.”
”Jag hade ingen aning om att du hade en sådan libertariansk syn på människan.”
”Det hade inte jag heller”, sa Holger Palmgren.
Miriam Wu stirrade upp i taket. Hon hade nattlampan tänd och en radio med musik på låg volym. Nattradion spelade On a Slow Boat to China. Dagen innan hade hon vaknat på sjukhuset sedan Paolo Roberto hade kört henne dit. Hon hade sovit och vaknat oroligt och somnat om utan någon riktig ordning. Läkarna påstod att hon hade hjärnskakning. Hon behövde i vilket fall vila. Hon hade också ett knäckt näsben, tre brutna revben och blessyrer över hela kroppen. Hennes vänstra ögonbryn var så svullet att ögat bara var en smal öppning i ögonlocket. Det gjorde ont så fort hon försökte byta ställning. Det gjorde ont då hon drog ned luft i lungorna. Hon hade ont i nacken och hon hade fått en stödkrage för att vara på den säkra sidan. Läkarna hade försäkrat henne att hon skulle bli helt återställd.
När hon vaknat framåt kvällen hade Paolo Roberto suttit där. Han hade flinat mot henne och frågat hur hon mådde. Hon undrade om hon själv såg lika eländig ut som han gjorde.
Hon hade haft frågor och han hade förklarat. Av någon anledning kändes det inte alls orimligt att han var god vän till Lisbeth Salander. Han var en kaxig jävel. Lisbeth brukade gilla kaxiga jävlar och avsky dumdryga jävlar. Det var en hårfin skillnad men Paolo Roberto tillhörde den förstnämnda kategorin.
Hon hade fått en förklaring till hur det kom sig att han plötsligt dykt upp från ingenstans i lagret i Nykvarn. Hon häpnade över att han så tjurskalligt bitit sig fast i jakten på den svarta skåpbilen. Och hon skrämdes av nyheten att polisen höll på att gräva upp lik i terrängen vid lagret.