”Vad gör du här?” skrek han för att överrösta vinden.
”Kom. Du måste till hotellet. Det finns en källare.”
George Bland såg häpen ut. Vinden slog plötsligt igen dörren och det dröjde flera sekunder innan han kunde pressa upp den igen. Lisbeth tog tag i hans t-tröja och slet ut honom. Hon strök vatten ur ansiktet och grep hans hand och började springa. Han följde med.
De valde vägen längs stranden, drygt hundra meter kortare än landsvägen som gjorde en kraftig båge inåt land. När de hade kommit halvvägs insåg Lisbeth att det förmodligen hade varit ett misstag. På stranden hade de inget skydd alls. Vind och regn slet i dem så kraftigt att de var tvungna att stanna flera gånger. Sand och kvistar flög genom luften. Det dånade förfärligt. Efter vad som tycktes vara en evighet såg Lisbeth äntligen hotellmuren materialisera sig och hon skyndade på sina steg. Just då de äntligen var framme vid porten och löftet om säkerhet sneglade hon över axeln längs stranden. Hon tvärstannade.
Genom en regnby såg hon plötsligt två ljusa skepnader drygt femtio meter bort nere på stranden. George Bland slet i hennes arm för att dra in henne genom porten. Hon släppte hans hand och tog stöd mot muren medan hon försökte fokusera blicken. Under någon sekund förlorade hon skepnaderna ur sikte i regnet, sedan lystes hela himlen upp av en blixt.
Hon visste redan att det var Richard och Geraldine Forbes. De befann sig på ungefär den plats där hon kvällen innan hade observerat Richard Forbes vandra fram och tillbaka.
När nästa blixt sprakade till såg hon att Richard Forbes tycktes släpa sin fru som stretade emot.
Plötsligt föll pusselbitarna på plats. Det ekonomiska beroendet. Anklagelserna om ekonomiska oegentligheter i Austin. Hans oroliga vandrande och stillasittande grubbel på The Turtleback.
Han tänker mörda henne. Fyrtio miljoner i potten. Stormen är hans kamouflage. Nu har han sin chans.
Lisbeth Salander knuffade in George Bland genom porten och såg sig omkring och hittade den rangliga pinnstol som nattvakten brukade sitta på och som inte hade blivit bortstädad inför stormen. Hon grabbade tag i möbeln, splittrade den med full kraft mot muren och beväpnade sig med ett stolsben. George Bland skrek häpet efter henne då hon satte fart ut på stranden.
Hon vräktes nästan omkull i stormbyarna men bet ihop och arbetade sig framåt steg för steg. Hon var nästan framme vid paret Forbes då nästa blixt lyste upp stranden och hon såg Geraldine Forbes på knä vid vattenbrynet. Richard Forbes stod böjd över henne med armen höjd till slag och med något som såg ut som ett järnrör i handen. Hon såg hans arm förflytta sig i en båge ned mot sin frus huvud. Hon slutade sprattla.
Richard Forbes hann aldrig se Lisbeth Salander.
Hon knäckte stolsbenet över hans bakhuvud och han föll framstupa.
Lisbeth Salander böjde sig ned och tog tag i Geraldine Forbes. Medan regnet piskade över dem vände hon på kroppen. Hennes händer var plötsligt blodiga. Geraldine Forbes hade ett kraftigt sår på hjässan. Hon var tung som bly och Lisbeth såg sig desperat omkring samtidigt som hon funderade på hur hon skulle kunna transportera kroppen upp till hotellmuren. I nästa ögonblick dök George Bland upp vid hennes sida. Han skrek något som Lisbeth inte kunde uppfatta i stormen.
Lisbeth sneglade mot Richard Forbes. Han hade ryggen mot henne men hade rest sig på alla fyra. Hon tog Geraldine Forbes vänstra arm och lade den runt sin nacke och tecknade åt George Bland att ta hennes andra arm. De började mödosamt släpa kroppen över stranden.
Halvvägs upp till hotellmuren kände sig Lisbeth fullständigt utmattad, som om all kraft hade runnit ut ur hennes kropp. Hennes hjärta slog ett dubbelslag då hon plötsligt kände en hand som grep tag i hennes axel. Hon tappade greppet om Geraldine Forbes och vred sig runt och sparkade Richard Forbes i skrevet. Han snubblade ned på knä. Hon tog sats och sparkade honom i ansiktet. Därefter mötte hon George Blands skräckslagna blick. Lisbeth ägnade honom en halv sekunds uppmärksamhet innan hon åter tog tag i Geraldine Forbes och började släpa.
Efter några sekunder vred hon åter på huvudet. Richard Forbes stapplade tio steg bakom dem men svajade fram och tillbaka som en drucken i kastvindarna.
En ny blixt klöv himlen och Lisbeth Salander spärrade upp ögonen.
För första gången kände hon en paralyserande skräck.
Bakom Richard Forbes, hundra meter ut i vattnet, såg hon Guds finger.
En frusen ögonblicksbild i skenet av blixten, en kolsvart pelare som tornade upp sig och försvann ur hennes synfält upp i rymden.
Mathilda.
Det är inte möjligt.
En orkan – ja.
En tornado – omöjligt.
Grenada är inte något tornadoområde.
En freakstorm i ett område där tornados inte ska kunna uppstå.
Tornados kan inte formas över vatten.
Det är vetenskapligt fel.
Det är något unikt.
Den har kommit för att ta mig.
George Bland hade också sett tornadon. De skrek i munnen på varandra att skynda, utan att kunna uppfatta vad den andra sa.
Tjugo meter kvar till muren. Tio. Lisbeth snubblade och gick ned på knä. Fem. Vid porten kastade Lisbeth en sista blick över axeln. Hon såg en skymt av Richard Forbes just då han drogs ut i vattnet som av en osynlig hand och försvann. Tillsammans med George Bland släpade hon sin börda in genom porten. De vacklade över bakgården och genom stormen hörde Lisbeth ljudet av fönsterrutor som splittrades och en skärande klagan av plåt som vek sig. En planka flög genom luften mitt framför Lisbeths näsa. I nästa sekund kände hon smärta då något träffade henne i ryggen. Trycket från vinden minskade när de nådde receptionen.
Lisbeth hejdade George Bland och grabbade tag i hans krage. Hon drog hans huvud intill sin mun och skrek i hans öra.
”Vi hittade henne på stranden. Vi har inte sett hennes man. Har du förstått?”
Han nickade.
De släpade Geraldine Forbes nedför trappan och Lisbeth sparkade på källardörren. Freddy McBain öppnade och stirrade på dem. Sedan tog han tag i deras börda och slet in dem innan han slog igen dörren.
Larmet från stormen sjönk på en sekund från ett outhärdligt dån till ett knakande och rumlande i bakgrunden. Lisbeth drog ett djupt andetag.
Ella Carmichael hällde upp varmt kaffe i en mugg och räckte fram den. Lisbeth Salander var så utmattad att hon knappt orkade lyfta armen. Hon satt helt passiv på golvet lutad mot väggen. Någon hade svept filtar runt både henne och George Bland. Hon var genomvåt och blödde kraftigt från ett jack alldeles under knäskålen. Hon hade en decimeterlång reva i jeansen som hon inte hade något minne av hur hon hade fått. Hon betraktade ointresserat hur Freddy McBain och några hotellgäster arbetade med Geraldine Forbes och lade bandage runt hennes huvud. Hon uppfattade lösryckta ord och förstod att någon i sällskapet var läkare. Hon noterade att det var fullsatt i källaren och att hotellgästerna hade kompletterats med folk utifrån som sökt skydd.
Till sist kom Freddy McBain fram till Lisbeth och satte sig på huk.
”Hon lever.”
Lisbeth svarade inte.
”Vad hände?”
”Vi hittade henne på stranden utanför muren.”
”Jag saknade tre personer då jag räknade in gästerna här nere i källaren. Du och paret Forbes. Ella sa att du hade sprungit ut som en galning just då stormen kom.”
”Jag sprang för att hämta min vän George.” Lisbeth nickade mot sin kamrat. ”Han bor längre ned på vägen i ett skjul som förmodligen inte står kvar längre.”
”Det var dumt men väldigt modigt”, sa Freddy McBain och sneglade på George Bland. ”Såg ni hennes make, Richard Forbes?”
”Nej”, svarade Lisbeth med en neutral blick. George Bland sneglade på Lisbeth och skakade på huvudet.
Ella Carmichael lade huvudet på sned och gav Lisbeth Salander en skarp blick. Lisbeth tittade tillbaka med uttryckslösa ögon.