Geraldine Forbes vaknade till liv vid tretiden på morgonen. Lisbeth Salander hade vid det laget somnat med huvudet lutat mot George Blands axel.
På något mirakulöst sätt hade Grenada överlevt natten. När gryningen kom hade stormen bedarrat och ersatts av det värsta ösregn Lisbeth Salander någonsin upplevt. Freddy McBain släppte upp gästerna ur källaren.
Keys Hotel skulle tvingas genomgå en större renovering. Förödelsen på hotellet, liksom längs hela kusten, var omfattande. Ella Carmichaels utomhusbar vid poolen hade helt försvunnit och en veranda var fullständigt demolerad. Fönsterluckor hade skalats bort längs hela fasaden, och taket på en utskjutande del av hotellet hade vikt sig. Receptionen var ett kaos av bråte.
Lisbeth tog George Bland med sig och vacklade till sitt rum. Hon hängde provisoriskt upp en filt över den tomma fönsteröppningen för att hålla regnet ute. George Bland mötte hennes blick.
”Det blir mindre att förklara om vi inte har sett hennes man”, sa Lisbeth innan han hunnit ställa några frågor.
Han nickade. Hon drog av sig sina kläder och släppte dem i en hög på golvet och klappade på sängkanten intill sig. Han nickade igen och klädde av sig och kröp ned intill henne. De somnade nästan omedelbart.
Då hon vaknade mitt på dagen sken solen genom revor i molnen. Hon hade ont i varje muskel i kroppen och hennes knä hade svullnat så pass att hon hade svårt att böja benet. Hon smög upp ur sängen och ställde sig i duschen och såg på den gröna ödlan som var tillbaka på väggen. Hon satte på sig shorts och linne och haltade ut ur rummet utan att väcka George Bland.
Ella Carmichael var fortfarande på fötter. Hon såg trött ut men hade fått igång baren inne i receptionen. Lisbeth satte sig vid ett kafébord intill bardisken och beställde kaffe och bad om en smörgås. Hon sneglade genom de utblåsta fönstren vid entrén och såg en polisbil parkerad. Hon hade precis hunnit få kaffet då Freddy McBain kom ut från sitt kontor vid incheckningsdisken med en uniformerad polis i släptåg. McBain upptäckte henne och sa något till polismannen innan de styrde över till Lisbeths bord.
”Det här är konstapel Ferguson. Han vill ställa några frågor.”
Lisbeth nickade artigt. Konstapel Ferguson såg trött ut. Han tog upp block och penna och antecknade Lisbeths namn.
”Miss Salander, jag har förstått att du och en vän hittade mrs Richard Forbes under orkanen i går natt.”
Lisbeth nickade.
”Var hittade ni henne?”
”På stranden strax nedanför porten”, svarade Lisbeth. ”Vi snubblade praktiskt taget över henne.”
Ferguson antecknade.
”Sa hon någonting?”
Lisbeth skakade på huvudet.
”Hon var medvetslös?”
Lisbeth nickade förnuftigt.
”Hon hade ett otäckt sår i huvudet.”
Lisbeth nickade igen.
”Du vet inte hur hon fick skadan?”
Lisbeth skakade på huvudet. Ferguson såg en smula irriterad ut över hennes brist på repliker.
”Det flög rätt mycket bråte genom luften”, sa hon hjälpsamt. ”Jag fick nästan en planka i huvudet.”
Ferguson nickade allvarligt.
”Du är skadad i benet?”
Ferguson pekade på Lisbeths bandage.
”Vad hände?”
”Jag vet inte. Jag såg såret först när jag kom ned i källaren.”
”Du var tillsammans med en ung man.”
”George Bland.”
”Var bor han?”
”I skjulet bakom The Coconut en bit på vägen mot flygplatsen. Om skjulet står kvar, vill säga.”
Lisbeth underlät att förklara att George Bland för ögonblicket sov i hennes säng en trappa upp.
”Såg ni till hennes make, Richard Forbes?”
Lisbeth skakade på huvudet.
Konstapel Ferguson kunde uppenbarligen inte komma på någon ytterligare fråga att ställa och slog ihop blocket.
”Tack miss Salander. Jag måste skriva en rapport om dödsfallet.”
”Har hon dött?”
”Mrs Forbes …? Nej, hon befinner sig på sjukhuset i Saint George’s. Hon kan förmodligen tacka dig och din kamrat för att hon lever. Men hennes make är död. Han hittades på en parkeringsplats på flygplatsen för två timmar sedan.”
Drygt sex hundra meter längre söderut.
”Han var mycket illa tilltygad”, förklarade Ferguson.
”Tråkigt”, sa Lisbeth Salander utan större tecken på chock.
När McBain och konstapel Ferguson hade avlägsnat sig kom Ella Carmichael fram och slog sig ned vid Lisbeths bord. Hon ställde fram två shotsglas med rom. Lisbeth såg frågande på henne.
”Efter en sådan här natt behöver man något att stärka sig med. Jag bjuder. Jag bjuder på hela frukosten.”
De två kvinnorna tittade på varandra. Sedan lyfte de glasen och skålade.
Mathilda skulle under lång tid framåt bli föremål för vetenskapliga studier och diskussioner bland meteorologiska institutioner i Karibien och USA. Tornados av Mathildas omfång var i det närmaste okända i regionen. Det ansågs teoretiskt omöjligt att de ens kunde bildas över vatten. Så småningom enades expertisen om att en särdeles besynnerlig konstellation av väderfronter hade samverkat för att skapa en ”pseudotornado” – något som egentligen inte var en riktig tornado utan bara såg ut att vara det. Dissidenter framförde teorier om växthuseffekten och en rubbad ekologisk balans.
Lisbeth Salander brydde sig inte om den teoretiska diskussionen. Hon visste vad hon hade sett och beslutade sig för att i all framtid försöka undvika att hamna i vägen för något av Mathildas syskon.
Flera människor hade skadats under natten. Mirakulöst nog hade endast en människa omkommit.
Ingen kunde begripa vad som hade förmått Richard Forbes att ge sig ut mitt i en full orkan, mer än möjligen det oförstånd som alltid tycktes prägla amerikanska turister. Geraldine Forbes kunde inte bistå med någon förklaring. Hon hade en svår hjärnskakning och osammanhängande minnesbilder av händelserna under natten.
Däremot var hon otröstlig över att ha blivit änka.
DEL 2: FROM RUSSIA WITH LOVE
10 januari – 23 mars
Vanligen innehåller en ekvation en eller flera s.k. obekanta, ofta betecknade med x, y, z osv. De värden på de obekanta som gör att likhet mellan ekvationens bägge led verkligen föreligger sägs satisfiera (gottgöra, tillfredsställa) ekvationen eller utgöra lösning till den.
Exempeclass="underline" 3x+4=6x–2(x=2)
4
Måndag 10 januari – Tisdag 11 januari
Lisbeth Salander landade på Arlanda halv sju på morgonen. Hon hade tillbringat tjugosex timmar på resande fot, varav hela nio timmar på Grantly Adams Airport på Barbados. British Airways hade vägrat släppa iväg planet innan ett möjligt terroristhot hade avvärjts och en passagerare med arabiskt utseende hade tagits in till förhör. När hon anlände till Gatwick i London hade hon missat anslutningen till sista flyget till Sverige och fått vänta i timmar innan hon blev ombokad nästa morgon.
Lisbeth kände sig som en påse bananer som legat i solen för länge. Hon hade bara handbagage med sin PowerBook, Dimensions och ett ombyte kläder hårt stuvat. Hon passerade oantastad genom det gröna stråket vid tullen. När hon kom ut till flygbussarna hälsades hon välkommen hem av ett nollgradigt snöslask.
En kort stund tvekade hon. I hela sitt liv hade hon varit tvungen att välja det billigaste alternativet och hon hade fortfarande svårt att vänja sig vid tanken att hon förfogade över knappt tre miljarder kronor som hon egenhändigt hade stulit i en kombinerad Internetkupp och gammalt hederligt bedrägeri. Efter någon minut struntade hon i regelboken och viftade efter en taxi. Hon uppgav adressen till Lundagatan och somnade nästan omedelbart i baksätet.
Det var först då taxin stannade på Lundagatan och chauffören puffade på henne som hon insåg att hon hade givit honom fel adress. Hon korrigerade och bad taxin fortsätta till Götgatsbacken. Hon gav ordentligt med dricks i amerikanska dollar och svor till då hon satte foten i en vattenpöl i rännstenen. Hon var klädd i jeans, t-tröja och en tunn tygjacka. Hon hade sandaler och tunna kortstrumpor på fötterna. Hon vacklade över till 7-Eleven där hon handlade schampo, tandkräm, tvål, filmjölk, mjölk, ost, ägg, bröd, frysta kanelbullar, kaffe, Liptons tepåsar, inlagd gurka, äpplen, ett storpack Billys Pan Pizza och en limpa Marlboro Light. Hon betalade med Visakort.