När hon kom ut på gatan igen tvekade hon om vilken väg hon skulle välja. Hon kunde välja Svartensgatan upp eller Hökens gata en bit ned mot Slussen. Nackdelen med Hökens gata var att hon då måste passera omedelbart utanför porten till Millenniums redaktion och att hon därmed skulle riskera att springa ihop med Mikael Blomkvist. Till sist bestämde hon sig för att hon inte tänkte gå några omvägar för att undvika honom. Hon promenerade följaktligen mot Slussen trots att det egentligen var lite längre och vek av till höger via Hökens gata upp till Mosebacke torg. Hon sneddade förbi statyn med Systrarna framför Södra teatern och tog trapporna upp till Fiskargatan. Hon hejdade sig och betraktade eftertänksamt huset. Det kändes inte riktigt som ”hemma”.
Hon såg sig omkring. Det var en isolerad avkrok mitt på Södermalm. Det fanns ingen genomfartstrafik, vilket passade henne förträffligt. Det var lätt att observera vilka som rörde sig i omgivningen. Det var förmodligen ett populärt promenadstråk sommartid, men på vintern handlade det bara om personer som hade ärenden i kvarteret. Inte en människa syntes till – framför allt ingen hon kände igen och som därmed rimligen kunde känna igen henne. Lisbeth ställde ned kassen i snömodden för att gräva fram nyckeln. Hon åkte till översta våningen och låste upp dörren med namnskylten V. Kulla.
En av Lisbeths första åtgärder då hon plötsligt hade kommit i besittning av en stor summa pengar och därmed blivit ekonomiskt oberoende resten av livet (eller så länge som knappa tre miljarder kronor kunde tänkas räcka) var att se sig om efter en ny bostad. Lägenhetsaffärer hade varit en ny erfarenhet för henne. Hon hade aldrig tidigare i sitt liv investerat pengar i något större än enstaka bruksföremål som hon kunde betala kontant eller efter en rimlig avbetalningsplan. De största enskilda utläggen i hennes bokföring hade tidigare varit datorer av olika slag och hennes lättviktiga Kawasaki. Den sistnämnda hade hon köpt för 7 000 kronor – ett rent vrakpris. Hon hade köpt reservdelar för ungefär lika mycket och ägnat flera månader till att egenhändigt skruva isär och ställa i ordning motorcykeln. Hon hade önskat sig en bil men hade tvekat att köpa någon eftersom hon inte riktigt vetat hur hon skulle få ihop ekonomin.
En lägenhet, insåg hon, var en affär i en aningen större storleksklass. Hon hade börjat med att läsa lägenhetsannonserna i nätupplagan av Dagens Nyheter, vilket hon snart upptäckte var en vetenskap i sig.
2 rok + matrum, fantastiskt läge nära S:a Station. P: 2,7 mkr el hb. Avg. 5 510 mån.
3 rok, utsikt m park, Högalid. 2,9 mkr
2,5 rok, 47 kvm, renoverat badrum, Stambyte 1998. Gotlandsgat. 1,8 mkr. Månavg: 2 200.
Hon hade kliat sig i huvudet och provat att ringa på några annonser på måfå, men utan att veta vad hon skulle fråga efter. Snart hade hon känt sig så fånig att hon avbrutit övningarna. Istället hade hon gett sig ut första söndagen i januari och besökt två lägenhetsvisningar. Den ena lägenheten låg på Vindragarvägen på Reimersholme och den andra på Heleneborgsgatan nära Hornstull. Lägenheten på Reimers var en ljus fyrarummare i ett punkthus med utsikt mot Långholmen och Essingen. Där skulle hon kunna trivas. Lägenheten på Heleneborgsgatan var ett kyffe med utsikt mot grannhuset.
Problemet var att hon faktiskt inte visste var hon ville bo, hur hennes bostad skulle se ut och vilka krav hon som köpare borde ställa på sitt hem. Hon hade aldrig tidigare funderat över något alternativ till de 47 kvadrat på Lundagatan där hon tillbringat sin barndom och som hon genom sin dåvarande förvaltare Holger Palmgren hade fått besittningsrätt till efter 18-årsdagen. Hon slog sig ned i den noppiga soffan i sitt kombinerade arbets- och vardagsrum och grubblade.
Lägenheten på Lundagatan låg på en innergård och var trång och otrivsam. Utsikten från sovrummet var en brandvägg i en gavelfasad. Utsikten från köket var gatuhusets baksida och entrén till ett källarförråd. Från vardagsrummet kunde hon se en gatlykta och några grenar på en björk.
Det första kravet blev således att hennes nya bostad skulle ha någon form av utsikt.
Hon saknade balkong och hade alltid avundats mer välbeställda grannar högre upp i huset som tillbringade varma sommardagar med en kall öl under en markis på balkongen. Det andra kravet blev att hennes nya bostad skulle ha en balkong.
Hur skulle lägenheten se ut? Hon funderade på Mikael Blomkvists lägenhet – 65 kvadrat i ett enda stort rum i en ombyggd vindsvåning på Bellmansgatan och med utsikt mot Stadshuset och Slussen. Hon hade trivts där. Hon ville ha en hemtrevlig, lättmöblerad och lättskött lägenhet. Det blev den tredje punkten på kravlistan.
I åratal hade hon varit trångbodd. Hennes kök var drygt tio kvadratmeter där hon fick plats med ett litet köksbord och två stolar. Vardagsrummet var tjugo kvadrat. Sovrummet var tolv. Hennes fjärde krav blev att den nya bostaden skulle ha gott om utrymme och flera garderober. Hon ville ha ett riktigt arbetsrum och ett stort sovrum där hon kunde bre ut sig.
Hennes badrum var en fönsterlös skrubb med fyrkantiga grå cementplattor på golvet, ett klumpigt sittbadkar och en plasttapet som aldrig blev riktigt ren hur mycket hon än skrubbade. Hon ville ha kakel och ett stort badkar. Hon ville ha en tvättmaskin i lägenheten och inte i någon unken källare. Hon ville att det skulle dofta fräscht i badrummet och hon ville kunna vädra.
Därefter hade hon gått ut på Internet och undersökt utbudet av mäklare. Morgonen därpå hade hon klivit upp tidigt och besökt Nobelmäklarna, det företag som enligt somliga hade det bästa anseendet i Stockholm. Hon hade varit klädd i slitna svarta jeans, kängor och sin svarta skinnjacka. Hon hade ställt sig vid en disk och förstrött betraktat en blond kvinna i 35-årsåldern som just loggade in på Nobelmäklarnas hemsida på Internet och började lägga in bilder på lägenheter. Slutligen hade en rundnätt man i 40-årsåldern med tunt rött hår kommit fram till Lisbeth. Hon hade frågat vilka lägenheter han hade i sortimentet. Han hade sett häpet på henne en kort stund och därefter anlagt en roat farbroderlig ton.
”Jaha, min unga dam, vet föräldrarna om att du tänker flytta hemifrån?”
Lisbeth Salander hade betraktat honom under tystnad och med kall blick till dess att han slutat småskratta.
”Jag behöver en lägenhet”, förtydligade hon.
Han harklade sig och sneglade på sin kollega.
”Jag förstår. Och vad hade du tänkt dig?”
”Jag vill ha en lägenhet på Söder. Den ska ha balkong och utsikt mot vatten, minst fyra rum och badrum med fönster och plats för tvättmaskin. Och det ska finnas ett låsbart förrådsutrymme där jag kan förvara en motorcykel.”
Kvinnan vid datorn hade avbrutit sin verksamhet och nyfiket vridit på huvudet för att stirra på Lisbeth.
”Motorcykel?” hade den tunnhårige mannen frågat.
Lisbeth Salander hade nickat.
”Får jag fråga … äääh, vad du heter?”
Lisbeth Salander hade presenterat sig. Hon hade frågat vad han hette och han hade presenterat sig som Joakim Persson.
”Nu är det så att det kostar lite pengar att köpa en bostadsrätt här i Stockholm …”
Lisbeth hade inte svarat honom. Hon hade frågat vilka lägenheter han hade i utbudet, och upplysningen att det kostade pengar var överflödig och irrelevant.