”Vad arbetar du med?”
Lisbeth funderade en stund. Formellt var hon egenföretagare. I praktiken arbetade hon bara åt Dragan Armanskij och Milton Security, men det hade varit väldigt oregelbundet hela det sistlidna året och hon hade inte gjort något jobb åt honom på tre månader.
”Jag arbetar inte med något särskilt just nu”, svarade hon sanningsenligt.
”Nähä … du går i skolan antar jag.”
”Nej, jag går inte i skolan.”
Joakim Persson hade kommit runt disken och vänligt lagt sin arm runt Lisbeths axlar och varligt lett henne mot ytterdörren.
”Ja du, unga dam, du är hjärtligt välkommen tillbaka om några år, men då får du nog ta med dig lite mer pengar än vad som ryms i spargrisen. Du förstår, veckopengen räcker nog inte riktigt till här.” Han nöp henne godmodigt i kinden. ”Så återkom gärna så ska vi nog hitta en liten lya även till dig.”
Lisbeth Salander hade stått kvar på gatan utanför Nobelmäklarna i flera minuter. Hon undrade eftertänksamt vad Joakim Persson skulle tycka om att få en molotovcocktail genom skyltfönstret. Sedan hade hon gått hem och startat sin PowerBook.
Det tog henne tio minuter att hacka Nobelmäklarnas interna datanätverk med hjälp av de lösenord som hon förstrött observerat att kvinnan bakom disken hade knappat in innan hon börjat lägga in bilder. Det tog drygt tre minuter att inse att den dator som kvinnan arbetat på faktiskt också var företagets nätverksserver – hur korkad får man bli? – och ytterligare tre minuter att skaffa sig tillgång till samtliga fjorton datorer som ingick i nätverket. Efter drygt två timmar hade hon gått igenom Joakim Perssons bokföring och konstaterat att han hade undanhållit skattemyndigheten närmare 750 000 kronor i svarta pengar de senaste två åren.
Hon laddade ned alla nödvändiga filer och mailade dem till skattemyndigheten från ett anonymt e-postkonto på en server i USA. Därefter jagade hon bort Joakim Persson ur sina tankar.
Återstoden av dagen gick hon igenom Nobelmäklarnas utbud av prisvärda objekt. Det dyraste objektet var ett mindre slott utanför Mariefred, där hon inte hade ringaste lust att bosätta sig. På pin kiv valde hon istället det näst dyraste objektet i företagets utbud, en storslagen lägenhet vid Mosebacke torg.
Hon ägnade en lång stund åt att granska bilder och titta på planen. Till sist konstaterade hon att lägenheten vid Mosebacke mer än väl uppfyllde alla krav hon hade på sin lista. Lägenheten hade tidigare ägts av en direktör på ABB som försvunnit i marginalen sedan han skaffat sig en uppmärksammad och kritiserad fallskärm på någon miljard.
På kvällen lyfte hon telefonluren och ringde till Jeremy MacMillan, delägare i advokatbyrån MacMillan & Marks i Gibraltar. Hon hade gjort affärer med MacMillan tidigare. Mot en frikostig ersättning hade han startat ett antal brevlådeföretag som stod som ägare till de konton som förvaltade den förmögenhet hon ett år tidigare hade stulit från finansmannen Hans-Erik Wennerström.
Hon anlitade på nytt MacMillans tjänster. Den här gången gav hon honom instruktioner att för hennes företags räkning, Wasp Enterprises, inleda förhandlingar med Nobelmäklarna och inköpa den åtråvärda lägenheten på Fiskargatan vid Mosebacke. Förhandlingarna tog fyra dagar och notan slutade på en summa som fick henne att höja på ögonbrynen. Plus fem procent i arvode till MacMillan. Innan veckan var slut hade hon flyttat över två kartonger med kläder, sänglinnen, en madrass och lite köksutrustning. Hon hade sovit på en madrass i lägenheten i drygt tre veckor medan hon undersökt kliniker för plastikkirurgi, avslutat en del ouppklarade byråkratiska affärer (däribland ett nattligt samtal med en viss advokat Nils Bjurman) samt betalat förskott på hyror, elräkningar och andra löpande utgifter.
Därefter hade hon bokat sin resa ned till kliniken i Italien. När behandlingen var avslutad och hon skrivits ut från kliniken hade hon suttit på ett hotellrum i Rom och funderat över vad hon skulle göra. Hon borde ha återvänt till Sverige och tagit itu med sitt liv, men av flera orsaker tog det emot att ens tänka på Stockholm.
Hon hade inget riktigt yrke. Hon såg ingen framtid på Milton Security. Det var inte Dragan Armanskijs fel. Han ville nog gärna att hon skulle bli fast anställd och en effektiv kugge i företaget, men vid 25 års ålder saknade hon utbildning och hon hade ingen lust att upptäcka att hon skulle fylla 50 år och fortfarande knåpade med personundersökningar av slynglar i vd-världen. Det var en roande hobby – inte en livsuppgift.
En annan orsak till att hon drog sig för att återvända till Stockholm stavades Mikael Blomkvist. I Stockholm skulle hon utan tvekan riskera att stöta ihop med Kalle Jävla Blomkvist och det var för ögonblicket ungefär det sista hon ville göra. Han hade sårat henne. I ärlighetens namn erkände hon att det inte varit Mikaels avsikt. Han hade varit schyst. Det var hennes eget fel att hon hade blivit ”kär” i honom. Blotta ordet var som en självmotsägelse när det gällde Lisbeth Jävla Hönan Salander.
Mikael Blomkvist var en känd kvinnokarl. Hon hade i bästa fall varit en godhjärtad förströelse som han hade förbarmat sig över i en stund då han behövde henne och det inte fanns något bättre till hands, men som han snabbt gått vidare från till ett mer underhållande sällskap. Hon förbannade sig själv för att hon hade sänkt garden och släppt honom in på livet.
När hon kommit till sina sinnens fulla bruk igen hade hon klippt all kontakt med honom. Det hade inte varit helt lätt, men hon hade stålsatt sig. Sist hon hade sett honom hade hon stått på perrongen i tunnelbanan i Gamla stan och han hade suttit i en vagn på väg in till centrum. Hon hade betraktat honom i en hel minut och beslutat sig för att hon inte hade minsta känsla kvar därför att det vore liktydigt med att förblöda. Fuck you. Han hade upptäckt henne precis då dörrarna smällde igen och tittat på henne med forskande ögon innan hon vänt på klacken och gått därifrån just då tåget startade.
Hon begrep inte varför han så envist hade fortsatt att försöka hålla kontakten med henne, precis som om hon var något jävla socialprojekt från hans sida. Hon irriterades över att han var så aningslös, varje gång han mailade till henne fick hon stålsätta sig då hon raderade mailet utan att läsa det.
Stockholm kändes inte det minsta attraktivt. Förutom frilansandet för Milton Security, några avlagda sängkamrater och tjejerna i den före detta rockgruppen Evil Fingers kände hon knappt en enda människa i sin hemstad.
Den enda person hon hade en viss respekt för var Dragan Armanskij. Hon hade svårt att definiera sina känslor för honom. Hon hade alltid känt en mild förvåning över att hon kände sig lätt attraherad av honom. Om han inte hade varit fullt så gift, inte fullt så gammal och inte fullt så konservativ i sin syn på tillvaron så hade hon kunnat tänka sig att göra ett närmande.
Till sist hade hon tagit fram sin kalender och slagit upp kartdelen. Hon hade aldrig varit i Australien eller Afrika. Hon hade läst om men aldrig sett pyramiderna eller Angkor Vat. Hon hade aldrig åkt Star Ferry mellan Kowloon och Victoria i Hongkong och hon hade aldrig snorklat i Karibien eller suttit på en strand i Thailand. Bortsett från några snabba resor för jobbets räkning då hon vid några tillfällen besökt Baltikum och de nordiska grannländerna, och förstås Zürich och London, hade hon knappt lämnat Sverige under hela sitt liv. Faktiskt, hon hade sällan ens varit utanför Stockholm.
Hon hade aldrig haft råd.
Hon hade ställt sig vid fönstret på hotellrummet och tittat ut över Via Garibaldi i Rom. Det var en stad som såg ut som en ruinhög. Sedan hade hon bestämt sig, hon satte på sig jackan och gick ned till receptionen och frågade om det fanns någon resebyrå i närheten. Hon bokade en enkel biljett till Tel Aviv och tillbringade de nästkommande dagarna med att promenera genom gamla staden i Jerusalem och titta på al-Aqsa-moskén och Klagomuren. Hon hade misstänksamt betraktat beväpnade soldater i gathörnen och därefter flugit till Bangkok och fortsatt att resa under återstoden av året.