Det var bara en sak hon måste göra. Hon reste till Gibraltar två gånger. Den första gången för att göra en djupstudie om den man hon hade utsett att förvalta hennes pengar. Den andra gången för att se till att han skötte sig.
Det kändes främmande att vrida om nyckeln till sin egen lägenhet på Fiskargatan efter så lång tid.
Hon ställde ned matkassen och sin väska i hallen och knappade in den fyrsiffriga kod som stängde av det elektroniska larmet. Därefter drog hon av sig alla sina våta kläder och släppte ned dem på hallgolvet. Hon gick naken in i köket och satte på kylskåpet och ställde in matvarorna innan hon letade rätt på badrummet och tillbringade de följande tio minuterna i duschen. Hon åt en måltid bestående av ett skivat äpple och en Billys Pan Pizza som hon värmde i mikron. Hon öppnade en flyttkartong och hittade kudde, lakan och en filt som doftade lite suspekt efter att ha legat nedpackad ett år. Hon bäddade på en madrass på golvet i ett rum intill köket.
Hon somnade inom tio sekunder efter att hon lagt huvudet på kudden och sov nästan tolv timmar till strax före midnatt. Hon klev upp, satte på kaffebryggaren, svepte en filt runt sig och satte sig med kudden och en cigarett i en fönstersmyg där hon tittade ut mot Djurgården och Saltsjön. Hon fascinerades av ljusen. I mörkret funderade hon över sin tillvaro.
Dagen efter sin hemkomst hade Lisbeth Salander en fullbokad agenda. Hon låste dörren till sin bostad sju på morgonen. Innan hon lämnade sitt våningsplan öppnade hon ett vädringsfönster i trapphuset och fäste en reservnyckel på en tunn koppartråd som hon najade fast på baksidan av en stupränna. Vis av tidigare erfarenheter hade hon lärt sig nyttan av att alltid ha en reservnyckel bekvämt tillgänglig.
Det var isande kallt i luften. Lisbeth var klädd i ett par gamla och slitna jeans som hade en reva under ena bakfickan och ett par blå underbyxor lyste igenom. Hon hade satt på sig en t-tröja och en varmare polojumper med en söm som hade börjat släppa i halsen. Dessutom hade hon letat rätt på sin gamla nötta skinnjacka med nitar på axlarna. Hon konstaterade att hon borde lämna in den till en skräddare som kunde laga det trasiga och närmast obefintliga fodret i fickorna. Hon hade kraftiga strumpor och kängor på fötterna. På det hela taget var hon hyfsat varm.
Hon promenerade S:t Paulsgatan, till Zinkensdamm och vidare upp till sin gamla adress på Lundagatan där hon började med att kontrollera att hennes Kawasaki stod kvar i källarförrådet. Hon klappade sadeln innan hon gick upp till sin förra bostad och klättrade över en monumental hög med reklam.
Hon hade varit osäker på vad hon skulle göra med lägenheten, och innan hon lämnat Sverige ett år tidigare hade den enklaste lösningen varit att ordna autogiro för att betala löpande räkningar. Hon hade fortfarande kvar möbler, mödosamt hopsamlade från diverse sopcontainrar, kantstötta temuggar, två äldre datorer och en hel del papper. Men inget av värde.
Hon hämtade en svart sopsäck från köket och ägnade fem minuter åt att separera reklam från post. Merparten av bråten gick direkt i sopsäcken. Hon hade fått ett litet antal personliga brev som huvudsakligen visade sig vara bankutdrag, skattekontrolluppgifter från Milton Security eller kamouflerad reklam av något slag. En fördel med att stå under förvaltning var att hon aldrig någonsin hade tvingats ägna sig åt skatteärenden – sådana brev lyste med sin frånvaro. I övrigt hade hon under ett helt år endast ackumulerat tre personliga försändelser.
Det första brevet var från en advokat Greta Molander som hade agerat god man åt Lisbeth Salanders mor. Brevet innehöll en kortfattad information om att bouppteckningen efter hennes mor var avklarad och att Lisbeth Salander och hennes syster Camilla Salander hade fått ett arv på 9 312 kronor vardera. En summa med motsvarande belopp hade utbetalats till fröken Salanders bankkonto; kunde hon bekräfta mottagandet. Lisbeth stoppade brevet i innerfickan i skinnjackan.
Det andra brevet var från direktör Mikaelsson, föreståndare för Äppelvikens vårdhem, som vänligt påminde henne om att de ännu förvarade en kartong med hennes mors efterlämnade ägodelar – kunde hon ha vänligheten att kontakta Äppelviken med instruktioner om hon hur hon ville förfara med arvegodset. Föreståndaren avslutade med att konstatera att om de inte hade hört något från Lisbeth eller hennes syster (som de inte hade någon adress till) innan året var slut så ämnade de kasta föremålen. Hon tittade på brevhuvudet som var daterat i juni och tog fram mobiltelefonen. Efter två minuter hade hon fått veta att kartongen ännu inte kastats. Hon bad om ursäkt för att hon inte hade hört av sig tidigare och lovade att hämta tillhörigheterna redan nästkommande dag.
Det sista personliga brevet var från Mikael Blomkvist. Hon funderade en stund men beslutade sig för att inte öppna det utan slängde det i sopsäcken.
Hon packade en flyttkartong med enstaka föremål och krimskrams hon ville behålla och tog en taxi tillbaka till Mosebacke. Hon sminkade sig och satte på sig glasögon och en blond peruk med axellångt hår och stoppade ned ett norskt pass i namnet Irene Nesser i väskan. Hon granskade sig i spegeln och konstaterade att Irene Nesser var snarlik Lisbeth Salander men ändå en helt annan människa.
Efter en hastig lunch bestående av en briebaguette och en caffe latte på Café Eden på Götgatan promenerade hon till biluthyrningen på Ringvägen där Irene Nesser hyrde en Nissan Micra. Hon körde till Ikea vid Kungens kurva och tillbringade tre timmar med att beta av sortimentet i varuhuset och anteckna varunummer på det hon behövde. Hon fattade en del snabba beslut.
Hon köpte två soffor av modellen Karlanda i sandfärgat tyg, fem sviktande fåtöljer av märket Poäng, två runda kafébord i klarlackad björk, ett soffbord Svansbo och några udda småbord av märket Lack. Från avdelningen med bokhyllor och förvaring beställde hon två uppsättningar av Ivar kombination förvaringsserie och två bokhyllor Bonde, en TV-bänk och Magiker förvaringshylla med dörrar. Hon kompletterade med en Pax Nexus tredörrars garderob och två små byråar av modellen Malm.
Hon ägnade en lång stund åt att välja säng och fastnade slutligen för Hemnes sängstomme med madrass och tillbehör. För säkerhets skull köpte hon också en Lillehammer säng att placera i gästrummet. Hon räknade inte med att någonsin ha gäster, men eftersom hon hade ett gästrum så var det lika bra att möblera det.
Badrummet i hennes nya lägenhet var redan fullt utrustat med badrumsskåp, handduksförvaring och en kvarlämnad tvättmaskin. Hon köpte bara en billig tvättkorg.
Det hon däremot behövde var köksmöbler. Efter viss tvekan bestämde hon sig för ett Rosfors köksbord i massiv bok och med en bordsskiva i härdat glas, samt fyra färgglada köksstolar.
Hon behövde möbler till sitt arbetsrum och betraktade häpet några osannolika ”arbetsstationer” med sinnrika skåp för förvaring av datorer och tangentbord. Till sist skakade hon på huvudet och beställde ett helt vanligt skrivbord, Galant i bokfaner med vinklad skiva och avrundade hörn, samt ett stort förvaringsskåp. Hon tog lång tid på sig att välja en kontorsstol – i vilken hon troligen skulle tillbringa åtskilliga timmar – och fastnade för ett av de dyraste alternativen, en stol av modellen Verksam.
Slutligen gjorde hon en rundtur och köpte en försvarlig mängd lakan, örngott, handdukar, täcken, filtar, kuddar, startpaket med bestick, köksporslin och pannor, skärbrädor, tre stora mattor, ett flertal arbetslampor och en stor mängd kontorsutrustning i form av pärmar, papperskorg, förvaringsboxar och liknande.
När rundturen var slut gick hon med sin lista till en kassa. Hon betalade med kortet som var utställt på Wasp Enterprises och legitimerade sig som Irene Nesser. Hon betalade också för att få varorna hemskickade och monterade. Notan slutade på strax över 90 000 kronor.