Hon var tillbaka på Söder vid femtiden på eftermiddagen och hann göra ett snabbt besök på Axelssons Hemelektronik där hon inhandlade en 18-tums-TV och en radio. Strax före stängningsdags smet hon in på en vitvarubutik på Hornsgatan och köpte en dammsugare. På Mariahallen handlade hon skurmopp, såpa, hink, tvättmedel, tvål, tandborstar och en maxibal toalettpapper.
Hon var utmattad men nöjd efter shoppingraseriet. Hon stuvade in alla sina varor i sin hyrda Nissan Micra och kollapsade på övervåningen på Café Java på Hornsgatan. Hon lånade en kvällstidning från bordet intill och konstaterade att socialdemokraterna fortfarande var regeringsparti och att inget av större vikt tycktes ha hänt i landet under hennes frånvaro.
Hon var hemma vid åttatiden på kvällen. I skydd av mörkret lastade hon ur bilen och forslade upp varorna till V. Kulla. Hon lämnade allting i en stor hög i hallen och tillbringade en halvtimme med att hitta en parkeringsplats för hyrbilen på en sidogata. Därefter tappade hon upp vatten i jacuzzin där åtminstone tre personer kunde rymmas utan att behöva trängas. Hon funderade en stund på Mikael Blomkvist. Innan hon sett brevet från honom på morgonen hade hon inte tänkt på honom på flera månader. Hon undrade om han var hemma hos sig och om han hade sällskap av Erika Berger.
Efter en stund tog hon ett djupt andetag och vände sig med ansiktet nedåt och sjönk ned under vattenytan. Hon lade händerna på sina bröst och nöp hårt i bröstvårtorna och höll andan i tre minuter till dess att lungorna började värka plågsamt.
Redaktör Erika Berger sneglade på klockan då Mikael Blomkvist kom närmare femton minuter för sent till det heliga planeringsmötet som hölls klockan tio den andra tisdagen varje månad. Det var på dessa möten som grovplaneringen av nästa nummer skedde och långsiktiga beslut om innehållet i tidningen Millennium fattades för flera månader framåt.
Mikael Blomkvist bad om ursäkt för sin sena ankomst och mumlade en förklaring som ingen hörde eller i varje fall inte lade på minnet. Mötesdeltagarna bestod förutom Erika av redaktionssekreteraren Malin Eriksson, delägaren och bildchefen Christer Malm, reportern Monika Nilsson och deltidarna Lottie Karim och Henry Cortez. Mikael Blomkvist konstaterade omedelbart att den 17-åriga praktikanten saknades men att skaran fått tillökning av ett helt främmande ansikte vid det lilla konferensbordet på Erika Bergers rum. Det var mycket ovanligt att Erika släppte in någon utomstående till Millenniums framtidsplanering.
”Det här är Dag Svensson”, sa Erika Berger. ”Frilans. Vi kommer att köpa in en text av honom.”
Mikael Blomkvist nickade och skakade hand med mannen. Dag Svensson var blond, blåögd, kortsnaggad och hade tre dagars skäggstubb. Han var i 30-årsåldern och såg oförskämt vältränad ut.
”Vi brukar köra ett eller två temanummer varje år”, fortsatte Erika. ”Den här storyn vill jag ha in i majnumret. Tryckeriet är bokat till den 27 april. Det ger oss drygt tre månader att producera texter.”
”Tema om vad”, undrade Mikael samtidigt som han hällde upp kaffe ur bordstermosen.
”Dag Svensson kom upp till mig i förra veckan med utkastet till en story. Jag bad honom vara med på det här redaktionsmötet. Kan du dra det?” sa Erika till Dag Svensson.
”Trafficking”, sa Dag Svensson. ”Alltså sexhandel med flickor. I det här fallet huvudsakligen från Baltstaterna och Östeuropa. Om jag ska dra storyn från början så skriver jag en bok om ämnet och det var därför jag kontaktade Erika – ni har ju en liten förlagsutgivning numera.”
Alla såg roade ut. Millennium Förlag hade hittills utkommit med en enda bok, vilken var Mikael Blomkvists årsgamla tegelsten om miljardären Wennerströms finansimperium. Boken var inne på sjätte upplagan i Sverige och hade dessutom getts ut på norska, tyska och engelska och var på väg att översättas till franska. Säljframgången var obegriplig eftersom storyn i alla avseenden redan var känd och hade publicerats i oräkneliga tidningar.
”Vår bokutgivning är kanske inte så där dramatiskt stor”, sa Mikael försiktigt. Även Dag Svensson drog på munnen.
”Jag har förstått det. Men ni har ett förlag.”
”Det finns större förlag”, konstaterade Mikael.
”Utan tvekan”, sa Erika Berger. ”Men i ett helt år har vi diskuterat om vi ska börja med en nischad bokutgivning vid sidan av den ordinarie verksamheten. Vi har haft det uppe på två styrelsemöten och alla har varit positiva. Vi tänker oss en väldigt liten utgivning – tre fyra böcker per år – som i stort sett bara består av reportage i olika ämnen. Typiska journalistiska produkter, med andra ord. Det här är en bra bok att börja med.”
”Trafficking”, sa Mikael Blomkvist. ”Berätta.”
”Jag har rotat i trafficking i fyra år. Jag kom in på ämnet genom min sambo – hon heter Mia Bergman och är kriminolog och genusforskare. Hon har tidigare arbetat på Brottsförebyggande rådet och gjort en utredning om sexköpslagen.”
”Henne har jag träffat”, sa Malin Eriksson spontant. ”Jag gjorde en intervju med henne för två år sedan då hon kom med en rapport som jämförde hur män och kvinnor behandlas av domstolar.”
Dag Svensson nickade och log.
”Den vållade en del uppståndelse”, sa han. ”Men hon har forskat i trafficking i fem sex år. Det var så vi träffades. Jag höll på med en story om sexhandel på Internet och fick ett tips om att hon visste något om det. Och det visste hon. För att göra en lång historia kort – hon och jag började också jobba ihop, jag som journalist och hon som forskare och under resans gång började vi dejta och för ett år sedan flyttade vi ihop. Hon håller på att doktorera och ska disputera i vår.”
”Så hon skriver en doktorsavhandling och du …?”
”Jag skriver en populärversion av avhandlingen plus min egen research. Samt en kortversion i form av den artikel som Erika har fått.”
”Okej, ni jobbar i team. Vad är storyn?”
”Vi har en regering som infört en tuff sexköpslag, vi har poliser som ska se till att lagen efterlevs och domstolar som ska döma sexförbrytare – vi kallar torskarna för sexbrottslingar eftersom det blivit kriminellt att köpa sexuella tjänster – och vi har massmedia som skriver moraliskt indignerade texter om ämnet och så vidare. Samtidigt är Sverige ett av de länder som köper flest horor per capita från Ryssland och Baltikum.”
”Och det kan du belägga?”
”Det är ingen hemlighet. Det är inte ens nyheter. Det som är nytt är att vi har träffat och pratat med ett dussin Lilja 4-ever-tjejer. De flesta är tjejer i åldern 15–20 år, de kommer från social misär i Öststaterna och lockas till Sverige med löften om jobb av ett eller annat slag men hamnar i klorna på en fullständigt skrupelfri sexmaffia. Några av de personliga upplevelser som de där tjejerna haft får Lilja 4- ever att framstå som rena familjefilmen. Eller, jag menar att de där tjejerna har upplevt sådant som inte ens går att skildra på film.”
”Okej.”
”Det är så att säga fokus i Mias avhandling. Men inte i boken.”
Alla lyssnade förväntansfullt.
”Mia har intervjuat tjejerna. Det jag har gjort är att jag har kartlagt leverantörerna och kundkretsen.”
Mikael log. Han hade aldrig träffat Dag Svensson tidigare, men upplevde plötsligt att han var precis en sådan journalist som Mikael gillade, som sköt in sig på det väsentliga i storyn. För Mikael var den gyllene journalistiska regeln att det alltid fanns några som var ansvariga. The bad guys.
”Och du har hittat intressanta fakta?”
”Jag kan till exempel dokumentera att en tjänsteman på Justitiedepartementet med anknytning till utformningen av sexköpslagen har utnyttjat åtminstone två tjejer som kommit hit genom sexmaffians försorg. En av tjejerna var 15 år.”