”Hoppsan.”
”Jag har jobbat med den här storyn på deltid i tre år. Boken kommer att innehålla exempelstudier på torskarna. Där finns tre poliser varav en jobbar på Säk och en på sedlighetsroteln. Där finns fem advokater, en åklagare och en domare. Där finns också tre journalister, varav en har skrivit flera texter om sexhandeln. I det privata livet ägnar han sig åt våldtäktsfantasier med en tonårig hora från Tallinn … och i det här fallet är det knappast någon ömsesidig sexlek det handlar om. Jag tänker namnge dem. Jag har vattentät dokumentation.”
Mikael Blomkvist visslade till. Sedan slutade han le.
”Eftersom jag blivit ansvarig utgivare igen vill jag nog gå igenom dokumentationen med förstoringsglas”, sa Mikael Blomkvist. ”Sist jag slarvade med källkontrollen fick jag tre månaders fängelse.”
”Om ni vill ge ut storyn ska du få all dokumentation du vill. Men jag har ett villkor för att sälja storyn till Millennium.”
”Dag vill att vi ska ge ut boken också”, sa Erika Berger.
”Exakt. Jag vill att den ska komma som ett bombnedslag, och just nu är Millennium den mest trovärdiga och uppkäftiga tidningen i landet. Jag har svårt att tro att särskilt många andra förlag skulle våga ge ut en bok av det här slaget.”
”Så, utan bok, ingen artikel”, summerade Mikael.
”Jag tycker att det låter väldigt bra”, sa Malin Eriksson. Hon fick ett medhållande mummel från Henry Cortez.
”Artikeln och boken är två skilda saker”, sa Erika Berger. ”I det förstnämnda fallet är Mikael ansvarig utgivare. Vad gäller bokutgivningen står författaren som ansvarig utgivare.”
”Jag vet”, sa Dag Svensson. ”Det oroar mig inte. I samma ögonblick som boken publiceras kommer Mia att göra en polisanmälan mot samtliga personer som jag namnger.”
”Det kommer att ta hus i helvete”, sa Henry Cortez.
”Det är bara halva storyn”, sa Dag Svensson. ”Jag har också hållit på att bena upp några av nätverken som tjänar pengar på sexhandeln. Det handlar alltså om organiserad brottslighet.”
”Och vilka hittar du där?”
”Det är det som är så tragiskt. Sexmaffian är ett sjaskigt anhang av nollor. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig då jag började den här researchen men på något sätt har vi – åtminstone jag – blivit förledda att tro att ’maffian’ är ett glassigt gäng på samhällets topp som åker omkring i flotta lyxbilar. Jag antar att ett antal amerikanska filmer i ämnet har bidragit till den bilden. Din story om Wennerström” – Dag Svensson sneglade på Mikael – ”visade ju också att så faktiskt kan vara fallet. Men Wennerström tillhörde på något sätt undantagen. Det jag hittar är ett gäng brutala och sadistiska oduglingar som knappt kan läsa och skriva och som är totala idioter då det kommer till organisation och strategitänkande. Det finns kopplingar till bikers och lite mer välorganiserade kretsar, men på det hela taget är det en bunt åsnor som driver sexhandeln.”
”Det här framgår väldigt tydligt i din artikel”, sa Erika Berger. ”Vi har lagstiftning och poliskår och rättsväsende som vi finansierar med miljontals skattekronor varje år för att hantera den här sexhandeln … och de lyckas inte komma åt en bunt totala idioter.”
”Det är ett enda långt övergrepp på mänskliga rättigheter och de tjejer det handlar om sitter så långt nere på samhällsstegen att de är juridiskt ointressanta. De röstar inte. De kan knappt svenska med undantag för det ordförråd de behöver för att göra upp en affär. Nittionio komma nittionio procent av alla brott som handlar om sexhandel polisanmäls aldrig och leder än mera sällan till åtal. Det måste vara det i särklass största isberget inom svensk kriminalitet. Gör jämförelsen att bankrån skulle hanteras lika nonchalant, det är otänkbart. Min slutsats är dessvärre att denna hantering inte skulle kunna fortsätta en enda dag om det inte var så att rättsväsendet helt enkelt inte vill komma åt den. Övergrepp mot tonårstjejer från Tallinn och Riga är inte en prioriterad fråga. En hora är en hora. Det ingår i systemet.”
”Och det vet varenda jävel om”, sa Monika Nilsson.
”Så vad säger ni?” frågade Erika Berger.
”Jag gillar idén”, sa Mikael Blomkvist. ”Vi kommer att sticka ut hakan med den här storyn, och det var just det som var poängen med att dra igång Millennium en gång i tiden.”
”Det är därför jag fortfarande jobbar kvar på tidningen. Ansvarige utgivaren ska göra en volta då och då”, sa Monika Nilsson.
Alla utom Mikael skrattade.
”Han var den ende som var korkad nog att bli ansvarig utgivare”, sa Erika Berger. ”Vi kör det här i maj. Och samtidigt kommer din bok ut.”
”Är boken klar?” frågade Mikael.
”Nej. Jag har synopsis men bara drygt hälften skrivet. Om ni går med på att ge ut boken och ger ett förskott så kan jag jobba med boken på heltid. Nästan all research är gjord. Det som återstår är lite kompletterande saker i marginalen – egentligen bara att bekräfta sådant som jag redan vet – och att göra konfrontationer med de torskar jag hänger ut.”
”Vi gör precis som med Wennerströmboken. Det tar en vecka att göra layout” – Christer Malm nickade – ”och två veckor att trycka. Konfrontationerna gör vi i mars och april och summerar i femton sidor text som blir det sista som skrivs. Vi vill alltså ha manus helt klart den 15 april så att vi hinner gå igenom alla källor.”
”Hur gör vi med kontrakt och sådant?”
”Jag har aldrig skrivit bokkontrakt tidigare och måste nog ta ett snack med vår advokat.” Erika Berger rynkade ögonbrynen. ”Men jag föreslår en projektanställning under fyra månader från februari till maj. Vi betalar inga överlöner.”
”Det är okej med mig. Jag behöver en baslön så att jag kan fokusera på texten på heltid.”
”I övrigt är tumregeln fifty-fifty på inkomsterna från boken sedan utgifterna är betalda. Hur låter det?”
”Det låter förbannat bra”, sa Dag Svensson.
”Arbetsuppgifter”, sa Erika Berger. ”Malin, jag vill att du blir redaktör för planeringen av temanumret. Det blir din huvuduppgift från och med nästa månadsskifte; du jobbar ihop med Dag Svensson och redigerar manus. Lottie, det betyder att jag vill ha in dig som tillfällig redaktionssekreterare för tidningen under perioden mars till och med maj. Du får gå upp till heltid och Malin eller Mikael backar upp dig i mån av tid.
Malin Eriksson nickade.
”Mikael, jag vill att du blir redaktör för boken.” Hon tittade på Dag Svensson. ”Mikael låtsas inte om det men han är faktiskt en jävla bra redigerare och dessutom researchkunnig. Han kommer att gå igenom varenda stavelse i din bok med mikroskop. Han kommer att slå ned som en hök på varje detalj. Jag är smickrad över att du vill ge ut boken hos oss, men vi har speciella problem på Millennium. Vi har ett antal fiender som inte vill något annat än att vi gör bort oss. När vi sticker ut hakan och publicerar något så måste det vara hundra procent rätt. Vi har inte råd med något annat.”
”Och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.”
”Bra. Men klarar du av att ha någon som hänger över axeln på dig och kritiserar dig sönder och samman hela våren?”
Dag Svensson flinade och tittade på Mikael.
”Sätt igång.”
Mikael nickade.
”Om det ska bli ett temanummer så måste vi ha fler artiklar. Mikael – jag vill att du skriver om sexhandelns ekonomi. Hur mycket pengar handlar det om årligen? Vem tjänar på sexhandeln och var hamnar pengarna? Kan man hitta belägg för att en del av pengarna hamnar i statskassan? Monika – jag vill att du kollar på sexuella övergrepp i allmänhet. Prata med kvinnojourerna och forskare och läkare och myndigheter. Ni två plus Dag skriver de bärande texterna. Henry – jag vill ha en intervju med Dags sambo Mia Bergman och den kan inte Dag göra. Porträtt: vem är hon, vad forskar hon i och vad är hennes slutsatser? Sedan vill jag att du går in och gör fallstudier från polisutredningar. Christer – bilder. Jag vet inte hur det här ska illustreras. Tänk på saken.”