”Det här är förmodligen det enklaste tema att illustrera som finns. Arty. Inga problem.”
”Låt mig skjuta in en sak”, sa Dag Svensson. ”Det finns ett litet fåtal poliser som gör ett jävla bra jobb. Det kan vara en idé att intervjua någon av dem.”
”Har du namn?” frågade Henry Cortez.
”Och telefonnummer”, nickade Dag Svensson.
”Bra”, sa Erika Berger. ”Temat för majnumret blir sexhandeln. Den poäng som ska framgå är att trafficking är ett brott mot de mänskliga rättigheterna och att dessa brottslingar ska hängas ut och behandlas som vilka krigsförbrytare eller dödsskvadroner eller torterare som helst. Nu sätter vi igång.”
5
Onsdag 12 januari – Fredag 14 januari
Äppelviken kändes som en främmande och obekant plats då Lisbeth för första gången på 18 månader svängde in på uppfartsvägen med sin hyrda Nissan Micra. Sedan hon var 15 år gammal hade hon regelbundet ett par gånger varje år besökt vårdhemmet där hennes mor hade institutionaliserats efter att Allt Det Onda hade hänt. Trots hennes sällsynta besök hade Äppelviken utgjort en permanent fixpunkt i Lisbeths tillvaro. Det var platsen där hennes mor hade tillbringat sina sista tio år och där hon slutligen hade avlidit vid endast 43 års ålder efter en sista förintande hjärnblödning.
Moderns namn hade varit Agneta Sofia Salander. Hennes sista fjorton år i livet hade präglats av upprepade små hjärnblödningar som gjort henne oförmögen att sköta sig själv och sina dagliga rutiner. Tidvis hade modern inte ens varit kommunicerbar och hon hade haft svårt att känna igen Lisbeth.
Tankarna på modern ledde alltid till en känsla av hjälplöshet och nattsvart mörker hos Lisbeth Salander. Under tonåren hade hon länge närt en fantasi att modern skulle tillfriskna och att de skulle kunna skapa någon form av relation. Intellektuellt hade hon vetat att det aldrig skulle ske.
Hennes mor hade varit smal och kortväxt, men inte på långa vägar så anorektisk som Lisbeth. Tvärtom hade modern varit rent ut sagt vacker och välproportionerad. Precis som Lisbeths syster.
Camilla.
Lisbeth ville ogärna tänka på sin syster.
För Lisbeth var det ett ödets ironi att hon och hennes syster var så dramatiskt olika. De var tvillingar, födda inom loppet av tjugo minuter.
Lisbeth var först. Camilla var vacker.
De var så olika att det tycktes osannolikt att de odlats i samma livmoder. Om något inte hade varit defekt i Lisbeth Salanders genetiska kod så skulle hon också ha varit precis lika strålande vacker som sin syster.
Och förmodligen varit lika korkad.
Från det att de var småbarn hade Camilla varit utåtriktad, populär och framgångsrik i skolan. Lisbeth hade varit tyst och inbunden och sällan svarat på lärarnas frågor, vilket avtecknades i dramatiskt skilda betygsnivåer. Redan på lågstadiet hade Camilla distanserat sig från Lisbeth så till den milda grad att de inte ens hade gått samma väg till skolan. Lärare och kamrater noterade att de två flickorna aldrig umgicks och aldrig satt i närheten av varandra. Från tredje årskurs hade de gått i parallellklasser. Sedan de var 12 år och Allt Det Onda hänt hade de växt upp i olika fosterfamiljer. De hade inte träffats sedan de fyllde 17 år, och den gången hade mötet slutat i att Lisbeth fått ett blått öga och Camilla en fläskläpp. Lisbeth visste inte var Camilla befann sig nu och hade inte gjort något försök att ta reda på den saken.
Det fanns ingen kärlek mellan systrarna Salander.
I Lisbeths ögon var Camilla falsk, rutten och manipulativ. Det var dock Lisbeth som hade tingsrättsbeslut på att hon inte var riktigt klok.
Hon stannade på besöksparkeringen och knäppte den slitna skinnjackan innan hon promenerade genom regnet till huvudentrén. Hon stannade till vid en parksoffa och såg sig omkring. Just på den platsen, just vid den soffan, hade hon arton månader tidigare sett sin mor för sista gången. Hon hade gjort ett spontant besök på Äppelvikens vårdhem då hon var på väg norrut för att bistå Mikael Blomkvist i jakten på en organiserad men galen seriemördare. Hennes mor hade varit orolig och tycktes inte riktigt känna igen Lisbeth, men hade ändå inte velat släppa iväg henne. Hon hade hållit fast hennes hand och tittat på sin dotter med förvirrade ögon. Lisbeth hade haft bråttom. Hon hade lossat greppet, gett sin mamma en kram och stuckit iväg på sin motorcykel.
Direktören på Äppelviken, Agnes Mikaelsson, verkade glad över att se Lisbeth. Hon hälsade vänligt och gjorde henne sällskap till ett förrådsutrymme där de hämtade en flyttkartong. Lisbeth lyfte upp den. Den vägde ett par kilo och innehöll inte mycket att visa upp som arvegods efter ett liv.
”Jag visste inte vad jag skulle göra med din mors saker”, sa Mikaelsson. ”Men jag hade alltid på känn att du skulle komma tillbaka en dag.”
”Jag har varit bortrest”, svarade Lisbeth.
Hon tackade för att de hade sparat kartongen, släpade tillbaka den till bilen och lämnade Äppelviken för sista gången.
Lisbeth var tillbaka vid Mosebacke strax efter tolv och bar upp sin mors kartong till lägenheten. Hon ställde den oöppnad i ett förråd i hallen och gick ut igen.
När hon öppnade porten passerade en polisbil i maklig takt. Lisbeth stannade och betraktade vaksamt den myndiga närvaron utanför hennes adress men eftersom poliserna inte visade några tecken på att gå till angrepp så lät hon dem löpa.
Under eftermiddagen besökte hon H&M och KappAhl och köpte en ny garderob. Hon skaffade sig en stor uppsättning baskläder i form av byxor, jeans, tröjor och strumpor. Hon var inte intresserad av dyrbara märkeskläder, men hon kände en viss njutning i att kunna köpa ett halvdussin jeans samtidigt utan att blinka. Hennes mest extravaganta inköp gjorde hon på Twilfit där hon införskaffade ett stort antal uppsättningar trosor och bh. Det var återigen basplagg men efter en halvtimmes generat letande nappade hon också åt sig ett set som hon uppfattade som ”sexigt” eller möjligen ”porrigt”, och som hon tidigare aldrig skulle ha övervägt att skaffa sig. När hon provade setet på kvällen kände hon sig omåttligt fånig. Det hon såg i spegeln var en tanig tatuerad flicka i grotesk utstyrsel. Hon tog av sig underkläderna och kastade dem i soporna.
Hon köpte nya rejäla vinterskor på Din Sko och två par lättare inneskor. Därefter impulsshoppade hon ett par svarta promenadboots med hög klack som gjorde henne några centimeter längre. Dessutom skaffade hon sig en rejäl vinterjacka i brun mocka.
Hon forslade hem sina varor och kokade kaffe och gjorde smörgåsar innan hon åkte för att lämna tillbaka hyrbilen vid Ringen. Hon promenerade hem och satt resten av kvällen i mörkret i fönstersmygen och tittade på vattnet i Saltsjön.
Mia Bergman, doktorand i kriminologi, skar upp cheesecake och dekorerade med en skiva hallonglass. Hon serverade först Erika Berger och Mikael Blomkvist innan hon satte fram dessertskålarna till Dag Svensson och sig själv. Malin Eriksson hade resolut vägrat efterrätt och nöjde sig med svart kaffe i en märklig, gammalmodigt blommig porslinskopp.
”Det var min mormors servis”, sa Mia Bergman när hon såg att Malin granskade koppen.
”Hon är livrädd att en kopp ska gå sönder”, sa Dag Svensson. ”Den kommer bara fram när vi har särskilt betydelsefulla gäster.”
Mia Bergman log. ”Jag växte upp hos min mormor i flera år och servisen är i stort sett det enda jag har kvar efter henne.”
”De är jättefina”, sa Malin. ”Själv har jag hundra procent Ikea i köket.”