Выбрать главу

Mikael Blomkvist struntade i blommiga kaffekoppar och granskade istället skålen med cheesecake med kritiska ögon. Han funderade på att släppa ut bältet ett hål. Erika Berger delade uppenbarligen hans känslor.

”Gode gud, jag borde också ha avstått från efterrätten”, sa hon och sneglade ursäktande på Malin innan hon fattade skeden med ett stadigt grepp.

Det var egentligen avsett att vara en enkel arbetsmiddag för att dels bekräfta det beslutade samarbetet, dels fortsätta diskutera upplägget för Millenniums temanummer. Dag Svensson hade föreslagit att de skulle träffas hemma hos honom på en bit mat och Mia Bergman hade serverat den godaste kyckling i sötsur sås som Mikael någonsin smakat. Till middagen hade de druckit två flaskor robust spanskt rödvin och vid efterrätten frågade Dag Svensson om någon var intresserad av ett glas Tullamore Dew. Bara Erika Berger var dum nog att säga nej och Svensson plockade fram glas.

Dag Svensson och Mia Bergman bodde i en tvåa i Enskede. De hade hängt ihop i ett par år men gjort slag i saken och flyttat ihop för ett år sedan.

De hade samlats vid sextiden på kvällen och när efterrätten serverades klockan halv nio hade på det hela taget inte ett ord sagts om det egentliga syftet med middagen. Däremot hade Mikael upptäckt att han gillade Dag Svensson och Mia Bergman och trivdes i deras sällskap.

Det var Erika Berger som sent omsider styrde in samtalet på det ämne de hade kommit för att diskutera. Mia Bergman hämtade en utprintad kopia av sin avhandling och placerade den på bordet framför Erika. Den hade en överraskande ironisk titel – From Russia with Love – vilket naturligtvis syftade på Ian Flemings 007-klassiker. Undertiteln var Trafficking, organiserad brottslighet och samhällets motåtgärder.

”Ni måste skilja på min avhandling och den bok som Dag skriver”, sa hon. ”Dags bok är en agitatorsversion som skjuter in sig på dem som profiterar på trafficking. Min avhandling är statistik, fältstudier, lagtexter och en analys av hur samhället och domstolarna behandlar offren.”

”Tjejerna alltså.”

”Unga flickor, vanligen 15 till 20 år, arbetarklass, dålig utbildning. Det är tjejer som ofta har rätt trassliga hemförhållanden och inte sällan utsatts för någon form av övergrepp redan i barndomen – en orsak till att de lockas till Sverige är förstås att någon lurat i dem en massa lögner.”

”Sexhandlarna.”

”I den bemärkelsen finns ett sorts genusperspektiv i avhandlingen. Det är sällan en forskare kan fastslå roller längs könsgränserna så tydligt. Tjejer – offer; killar – förövare. Med undantag för några enstaka kvinnor som själva profiterar på sexhandeln finns ingen annan form av kriminalitet där själva könsrollerna är en förutsättning för brottet. Det finns heller ingen annan form av kriminalitet där den sociala acceptansen är så stor och där samhället gör så lite för att stävja brottsligheten.”

”Om jag har förstått saken rätt så har Sverige trots allt en ganska tuff lagstiftning mot trafficking och sexhandel”, sa Erika.

”Locka mig inte att skratta. Något hundratal flickor – det finns ingen exakt statistik – blir årligen transporterade till Sverige för att tjäna som horor, vilket i det här fallet ska översättas med att upplåta sin kropp för systematiska våldtäkter. Sedan lagen om trafficking infördes har den prövats i domstol någon enstaka gång. Första gången var i april 2003 mot den där galna bordellmamman som genomgått ett könsbyte. Och hon frikändes naturligtvis.”

”Vänta, jag trodde att hon blev fälld?”

”För bordellverksamhet, ja. Men hon frikändes från anklagelserna om trafficking. Det var nämligen så att de tjejer som var offer också var vittnen mot henne och de försvann tillbaka till Baltikum. Myndigheterna försökte få dem att komma till rättegången och de eftersöktes bland annat av Interpol. Efter månader av efterspaningar konstaterades att de inte kunde hittas.”

”Vad hade hänt med dem?”

”Ingenting. TV-programmet Insider gjorde en uppföljare och åkte över till Tallinn. Det tog reportrarna ungefär en eftermiddag att leta rätt på två av tjejerna som bodde hemma hos sina föräldrar. Den tredje tjejen hade flyttat till Italien.”

”Polisen i Tallinn var med andra ord inte särskilt effektiv.”

”Sedan dess har vi faktiskt fått ett par fällande domar, men det har genomgående handlat om personer som antingen gripits för andra brott eller som varit så uppseendeväckande korkade att de inte kunnat undgå att gripas. Lagen är kosmetika. Den används inte.”

”Okej.”

”Problemet är att brotten i det här fallet är grov våldtäkt, ofta i förening med misshandel, grov misshandel och dödshot, i vissa fall kompletterat med olaga frihetsberövande”, sköt Dag Svensson in. ”Det är vardagen för många av tjejerna som minikjol och kraftigt sminkade transporteras till någon villa i förorten. Saken är ju den att tjejerna inte har något val. Antingen åker hon ut och knullar fula gubben eller så riskerar hon att misshandlas och torteras av sin hallick. De kan inte fly – kan inte språket och känner inte till lagar och regler och vet inte vart de ska vända sig. De kan inte åka hem. En av de första åtgärderna är att ta ifrån dem passet och i fallet med bordellmamman var de dessutom inlåsta i en lägenhet.”

”Det låter som slavläger. Tjänar tjejerna alls något på verksamheten?”

”Jodå”, svarade Mia Bergman. Som plåster på såren får de en bit av kakan. De tjänstgör i genomsnitt några månader innan de får åka hem igen. De kan ha en rejäl sedelbunt med sig – 20 000 eller uppåt 30 000 kronor, vilket i rysk valuta motsvarar en liten förmögenhet. Dessvärre har de också ofta skaffat sig ganska tunga alkohol- eller narkotikavanor och en livsstil som medför att pengarna tar slut ganska snabbt. Därmed blir systemet självförsörjande; efter ett tag är de tillbaka för att jobba igen och går så att säga frivilligt tillbaka till sin torterare.”

”Hur mycket pengar omsätter verksamheten årligen?” frågade Mikael.

Mia Bergman sneglade på Dag Svensson och funderade en stund innan hon svarade.

”Det är svårt att ge ett korrekt svar på den frågan. Vi har räknat fram och tillbaka en hel del, men mycket av våra siffror blir till sist bara uppskattningar.”

”Mellan tummen och pekfingret.”

”Okej, vi vet att till exempel bordellmamman, hon som dömdes för koppleriverksamhet men friades för trafficking, under en tvåårsperiod plockade hit trettiofem kvinnor från öst. De var här i allt från några veckor till några månader. I rättegången framgick att under dessa två år drog de tillsammans in drygt två miljoner kronor. Jag har räknat om det till att en tjej uppskattningsvis drar in drygt 60 000 kronor i månaden. Av detta ska drygt 15 000 räknas bort i form av utgifter – resor, kläder, bostad etc. Det är inget lyxliv, de får ofta kinesa i någon lägenhet som ligan håller dem med. Av de återstående 45 000 kronorna tar ligan mellan 20 000 och 30 000. Ligaledaren stoppar hälften i sin ficka, säg 15 000, och fördelar resten på sina anställda – chaufförer, torpeder och andra. Tjejen får 10 000–12 000 kronor.

”Och per månad …”

”Säg att en liga har två eller tre tjejer som gnor åt dem. Det betyder att de drar in nästan 200 000 i månaden. Varje liga består av i genomsnitt två tre personer som ska ha sin utkomst av detta. Ungefär så ser våldtäktens ekonomi ut.”

”Och hur många handlar det om … jag menar om man räknar uppåt.

”Du kan utgå från att det vid varje givet tillfälle finns ungefär hundra aktiva tjejer som i någon bemärkelse är offer för trafficking. Det innebär att den totala omsättningen i hela Sverige varje månad hamnar på drygt 6 miljoner kronor och per år alltså någonstans kring 70 miljoner kronor. Det handlar alltså bara om tjejer som utsätts för trafficking.”

”Det låter som småpengar.”