”Det är småpengar. Och för att få in dessa tämligen beskedliga summor ska alltså drygt hundra tjejer våldtas. Det gör mig rasande.”
”Du låter inte som en objektiv forskare. Men om det går tre killar på en tjej så betyder det alltså att drygt fem hundra eller sex hundra män har sin försörjning genom detta.”
”Faktiskt förmodligen färre än så. Jag skulle gissa på drygt tre hundra karlar.”
”Det låter ju inte som ett oöverstigligt problem”, sa Erika.
”Vi stiftar lagar och är upprörda i media men nästan ingen har någonsin pratat med en hora från Östblocket eller har en aning om hennes liv.”
”Hur fungerar det? Jag menar i praktiken. Det borde vara rätt svårt att plocka över en 16-årig flicka från Tallinn utan att det märks. Hur fungerar det när de kommer hit?” frågade Mikael.
”När jag började forska om det här trodde jag att det handlade om en oerhört välorganiserad verksamhet med någon form av professionell maffia som mer eller mindre elegant slussade flickor mellan gränserna.”
”Men det är det inte?” frågade Malin Eriksson.
”Verksamheten är organiserad men sent omsider insåg jag att det i själva verket handlar om många små och ganska desorganiserade ligor. Glöm Armanikostymerna och sportbilen – den genomsnittliga ligan har två tre medlemmar, hälften ryssar eller balter och hälften svenskar. Föreställ er ligaledaren; han är 40 år, sitter i undertröja och dricker öl och petar sig i naveln. Han saknar utbildning och kan i vissa avseenden betraktas som socialt efterbliven och har haft problem i hela sitt liv.”
”Romantiskt.”
”Han har en kvinnosyn från stenåldern. Han är notoriskt våldsam, ofta berusad och spöar skiten ur den som mopsar sig. Det finns en tydlig hackordning i gänget och hans medarbetare är ofta rädda för honom.”
Lisbeths leverans med möbler från Ikea anlände vid halv tio tre dagar senare. Två stabila grabbar skakade hand med blonda Irene Nesser som bröt käckt på norska. Därefter åkte de skytteltrafik med den underdimensionerade hissen och tillbringade dagen med att montera bord, skåp och sängar. De var rasande effektiva och tycktes ha gjort proceduren tidigare. Irene Nesser gick ned till Söderhallarna och köpte grekisk takeaway och bjöd på lunch.
Grabbarna från Ikea var färdiga vid femtiden på eftermiddagen. När de hade gått drog Lisbeth Salander av sig peruken och strosade ensam omkring i lägenheten och undrade om hon skulle trivas i sitt nya hem. Köksbordet såg för elegant ut för att vara hennes stil. I rummet närmast köket, med entré från både hall och kök, hade hon sitt nya vardagsrum med moderna soffor och en grupp fåtöljer runt ett kafébord närmast fönstret. Hon var nöjd med sovrummet och satte sig försiktigt på Hemnes sängstomme och kände på madrassen.
Hon sneglade in i arbetsrummet som hade utsikt mot Saltsjön. Yes, det är effektivt. Här kan jag jobba.
Exakt vad hon skulle jobba med visste hon dock inte, och i övrigt kände hon sig kritiskt tveksam till möblemanget.
Okej, vi får se vad det blir av det hela.
Lisbeth tillbringade återstoden av kvällen med att packa upp och sortera sina tillhörigheter. Hon bäddade och placerade handdukar, lakan och örngott i linneskåpet. Hon öppnade påsarna med nyinköpta kläder och hängde upp i garderoberna. Trots de massiva klädinköpen fyllde hon bara en bråkdel av utrymmet. Hon satte lampor på plats och sorterade pannor, porslin och bestick i köksskåpen.
Hon granskade kritiskt de tomma väggarna och insåg att hon borde ha köpt posters eller tavlor eller någonting. Det var sådant som normala människor hade på väggen. En blomkruka skulle inte heller ha skadat.
Därefter öppnade hon sina flyttkartonger från Lundagatan och sorterade in böcker, tidningar, klipp och gamla researchpapper som hon förmodligen borde slänga. Hon slängde frikostigt gamla nötta t-tröjor och strumpor med hål i. Helt plötsligt hittade hon en dildo, fortfarande nedpackad i originalkartongen. Hon log ett skevt leende. Det hade varit en sådan där knäpp födelsedagspresent från Mimmi och hon hade fullständigt glömt bort dess existens, faktiskt aldrig ens provat den. Hon beslutade sig för att ändra på den saken och ställde dildon på högkant på byrån vid sängen.
Sedan blev hon allvarlig. Mimmi. Hon kände ett styng av dåligt samvete. Hon hade haft ihop det med Mimmi rätt regelbundet under ett år och därefter övergett henne för Mikael Blomkvist utan ett ord till förklaring. Hon hade varken sagt adjö eller meddelat att hon tänkte lämna Sverige. Hon hade inte heller sagt farväl eller med ett ord meddelat sig med Dragan Armanskij eller tjejerna i Evil Fingers. De måste tro att hon var död, eller så hade de möjligen glömt henne – hon hade aldrig varit en central person i gänget. Det var precis som om hon hade vänt ryggen till allt och alla. Hon insåg plötsligt att hon inte heller hade sagt adjö till George Bland på Grenada och undrade om han gick omkring och spanade efter henne på stranden. Hon tänkte på vad Mikael Blomkvist hade sagt till henne om att vänskap bygger på respekt och förtroende. Jag slösar bort mina vänner. Hon undrade om Mimmi fanns kvar därute någonstans och om hon borde höra av sig.
Merparten av kvällen och en bra bit av natten ägnade hon åt att sortera papper i arbetsrummet och installera sina datorer och surfa på Internet. Hon gjorde en översikt över hur hennes investeringar skötte sig och fann att hon var rikare än för ett år sedan.
Hon gjorde en rutinkontroll av advokat Nils Bjurmans dator men hittade inget av intresse i hans korrespondens och drog slutsatsen att han höll sig på mattan.
Hon hittade ingen antydan till att han hade haft fler kontakter med kliniken i Marseille. Bjurman verkade ha dragit ned sin yrkesmässiga och privata verksamhet till ett vegeterande nolläge. Han använde sällan mailen och då han surfade på Internet besökte han huvudsakligen porrsajter.
Först vid tvåtiden kopplade hon ned sig. Hon gick ut i sovrummet och klädde av sig och slängde kläderna över en stol. Sedan gick hon ut i badrummet för att tvätta sig. Hörnet närmast entrén hade speglar i vinkel från golv till tak. Hon betraktade sig själv en lång stund. Hon granskade sitt kantiga skeva ansikte, sina nya bröst och sin stora tatuering på ryggen. Den var vacker, en lång slingrande drake i rött och grönt och svart som började på skuldran och vars smala svans fortsatte över högra skinkan och slutade på låret. Under det år hon rest hade hon låtit håret växa till axellängd men sista veckan på Grenada hade hon en dag tagit fram en sax och klippt håret kort. Det spretade fortfarande åt flera håll.
Hon kände plötsligt att någon fundamental förändring hade skett eller höll på att ske i hennes liv. Kanske var det vådan av att förfoga över miljarder och slippa tänka på enkronor. Kanske var det vuxenvärlden som sent omsider trängde sig på. Kanske var det insikten att med hennes mors död så hade en definitiv punkt satts för hennes barndom.
Under det gångna årets resa hade hon gjort sig av med flera piercningar. På kliniken i Genua hade en ring i bröstvårtan fått stryka med av rent medicinska skäl i samband med operationen. Därefter hade hon tagit bort en ring i underläppen, och på Grenada hade hon tagit bort en ring som hon haft i vänstra blygdläppen – den hade skavt och hon visste inte riktigt varför hon en gång hade piercat sig där.
Hon gapade och skruvade ut den stav som hon haft genom sin tunga i sju år. Hon lade den i en skål på hyllan bredvid tvättstället. Det kändes plötsligt tomt i munnen. Förutom några ringar i öronloben hade hon nu bara två piercningar kvar, en ring i vänstra ögonbrynet och ett smycke i naveln.
Till sist gick hon till sovrummet och kröp ned under det nyinköpta täcket. Hon upptäckte att den säng hon köpt var gigantisk och att hon bara tog upp en liten bråkdel av ytan. Hon kände sig som om hon låg på kanten av en fotbollsplan. Hon drog täcket runt kroppen och funderade en lång stund.